Kanske man får skjuta människor ändå?

Häromsistens ville jag ju skjuta en präktig bekant, men det fick man visst inte enligt min närakära omgivning.

Men min favorit kollega Herr O säger att man visst får skjuta sådana människor. I benet.

Och då förstår ni ju att herr O inte jobbar inom polisen. De skjuter ju folk i huvudet. Eller bröstet. För att vara på den säkra sidan.

Kanske är det bara jag som skrattar åt mina skämt..

En oro jag hade när jag bytte jobb  var att de inte skulle förstå min humor.
En befogad oro. Men jag kan ju liksom inte hålla käften ändå.
Många på mitt jobb är kvinnor. Och när kvinnor äter lunch ihop pratar de ofta om mat och vikt. Sååå tråkigt.
Någon berättade att hon hört att kroppen strävar efter att ha den vikt man haft när man vägt som mest. Och då började kvinnorna vid bordet oja sig och tänka på hur mycket de vägt som mest och ofta hade de varit  som tjockast precis efter att de fött barn.
- Jag brukar peka på min mage och sedan titta på min äldsta dotter och ropa DET ÄR DITT FEL, sa jag.
Och då blev det tyst runt bordet. Så jag var ju tvungen att säga att jag skämtade. Då lättade stämningen.
Sedan slog det mig att jag nyligen fått frågan från en medarbetare om hur jag tyckte det gick att ha en så lång pendlingsresa mellan hemmet och jobbet.
-Jo, det går bra. Men jag längtar hem ibland. Till barnen. De är så snygga förstår du. Hade de varit fula hade det varit lättare, svarade jag.
Nu inser jag att hon kanske trodde det var sant! Och skämt som måste följas upp av en förklaring om att det var just ett skämt kanske inte är så roliga. Bara för mig. I mitt märkliga huvud.

Jag kanske ska skippa tanken med Botoxbehandling?

Mina skrattrynkor är få. Bekymmersrynkorna är däremot fler. Tror inte att jag skrattat mindre än genomsnittskvinnan, eller bekymrat mig mer. Däremot har jag väl nött ut pannan. Jag rynkar den när jag tänker, koncentrerar mig, lyssnar noga eller är bekymrad. Allt det där gör jag varje dag. Tänkerlyssnarkoncentrarmigoroas.
Skrattar gör jag dock endast när jag finner något som humoristiskt eller roligt. Vilket faktiskt också händer, i alla fall nästan varje dag.
Det finns människor som vill släta ut tecknen på att de levt. Som vill dölja att de tänkt, gråtit och skrattat. Då kan de injicera botox. Det är ett gift som får musklerna att slappna av. Jag har väl ingen egentlig rätt att ondgöra mig över om folk vill proppa i sig gift. Fast det här med botox får även andra konsekvenser. Konsekvenser för dem som behöver detta gift. För eftersom botox får muskler att slappna av så används det på människor som får kramp. Som krampar så att det gör ont och som gör rörelse mycket svårt. Det är en medicin. En medicin som nu helt plötsligt kanske i stället ska räknas som kosmetika. Och inte gå att köpa på recept. Och bli jättedyrt.
Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att kunna få reducera sina smärtor. Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att kunna få röra sig och förflytta sig efter bästa förmåga och med hjälp om så behövs.
Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att vara rynkfri. Särskilt inte på andras bekostnad.

Hej rynkor! Jag är stolt över er! Men ögonbrynen, de tänker jag nog ansa en aning innan sommaren. Eller inte.

Borde kanske avsluta mitt Facebook-konto

"Jag såg på Facebook att du..." är inledningen på en mening jag hör rätt ofta. Av människor som själva sällan berättar nåt om sitt liv. De känns som snyltare. Men jag får ju skylla mig själv. Som berättar nåt.

Så antingen kan jag ju avsluta kontot. Men många av mina näraochkära borlångtbort och det är via nätet vi har regelbunden kontakt mellan det vi ses.

Eller så slutar jag skriva vad jag tänker och känner. Och bara berättar om vad jag ätit, inte ätit och hur många meter jag gått. Varvat med citat som "Carpe Diem" eller bilder på söta djur. Då lär frasen "Jag såg på Facebook..." försvinna rätt snart. Eller säger folk verkligen "Jag såg på Facebook att du ätit pannkakor"? Kanske.

Eller så fortsätter jag som förr. Och beklagar i det tysta att mitt liv i andras ögon kan verka intressant. Själv är jag oftast vääldigt uttråkad.