Om att vara ful och olyckligt kär

Jag känner mig ful. Riktigt sliten och ful. Och inte blir det bättre av att vara olyckligt kär. Jag älskar våren. De sköra små blommorna, att solen börjar värma, att fåglarna verkar går på speed och låter mest hela tiden.

Men våren älskar inte mig. Den genererar pollen som gör mig utslagen av trötthet och svidande rinnande slemhinnor. Och den där jävla solen lyser inte bara upp allt damm här hemma utan blir som en strålkastare över mitt bleka glåmiga och något hängande ansikte.

Att jag är tjock kan jag stå ut med. Men ful. Fyfaen.

Min familj sabbar påsken!

Jag gillar att vara ensam. Att vara själv. Det är en lyx som jag sällan får uppleva. Ty jag lever ihop med ett skägg och två avkommor. Och de är helt okej. Avkommorna är faktiskt fantastiska. Jag älskar dem  så mycket som universum är oändligt. Men jag gillar att vara själv ibland. Gärna i mitt eget hem. Men i hemmet gillar också de andra att vara. De jag bor med.

På påskafton var vi bjudna till skäggets farmedfru på middag. Min plan var att då få huvudvärk och stanna hemma. Skägget var införstådd med min plan. Farmedfru är trevliga samt lagar gudomligt god mat men jag såg min chans att få vara lite ifred. Men vad händer! Jo, skägget plus ena avkomman är jätteförkylda. Släktmiddagen inställd. Så inte nog med att jag inte får vara ifred. Jag måste lyssna på hostor och snytningar också. Blä!

Det bästa med snö på våren

Det bästa med snö i dessa vårtider är att pollenexplosionen tar en liten paus och allergin får vila lite. Fast just ja, jag jobbar ju i ett sjukt hus vars ventilation är undermålig så det svider lite i ögonen titt som tätt. Och ibland får jag kliande utslag. Men ändå.

Det finaste man har..

..ställer man på bordet brukade en äldre släkting till mig säga.
Undrar om det var en variant av det ordspråket som min ena dotter hade i huvudet när hon renbäddade sin säng med en av mina (nä, min enda ) vita linneduk..

Arv och miljö och hönan och ägget

Diskussionen om vad som påverkar en människa mest, arv eller miljö, påminner om den om hönan och ägget när det gäller samtal som kan gå runtrunt.

Själv är jag lagd åt det mer miljöbetonade. Kanske för att det liksom ingår i mitt yrke. Eller så har jag valt yrke efter min tro. Men de flesta övertygelser jag haft som yngre ruckas nu på äldre dagar. Det som förut var svart eller vitt är för det mesta numer grått.

Jag läste en rolig och intressant vetenskaplig artikel på engelska för ett tag sedan och jag är så imponerad över mig själv att jag 1.förstod vad som stod. 2. kunde behålla koncentrationen i ett antal sidor.

I artikeln hävdar en forskare att arvet, genetiska faktorer, är A och O och hänvisar till ett gäng tvillingstudier som gjorts, samt granskar kritiskt mer socialpsykologiska studier och monterar ned dess argument.
Jag gillade artikeln för att jag gillar när jag måste tänka till och när det jag tror och anser blir ifrågasatt. Men det jag gillade allra mest var ändå slutklämmen i artikeln. Att även om det är genetiken som formar människan mest så är det bra om man som förälder beter sig hyfsat mot sina barn om man vill behålla relationen med dem även när de flyttat hemifrån.

Forskare med viss självdistans och humor. Det är grejer det.

För övrigt undrar jag vart denna blogg är på väg, matrecept och feminism och genetik kontra psykologi. Håhåjaja.

Om man skulle ta och spana in nån 17 åring kanske..

Nämen om jag skulle ta och busvissla efter några tonårskillar kanske. Eller ännu hellre ställa mig näranära någon 15 årig grabb på tunnelbanan och säga att jag kan visa honom Stockholm. Eller kanske sätta mig vid grabbgängets bord på puben och fråga varför de sitter där helt ensamma. Och om de inte vill prata med mig ska jag tala om för dem att de fått för lite fitta.

Sedan kanske jag slänger iväg lite bilder på mitt kön till olika män som uttalar sig på sociala medier och för säkerhets skull även till snubbar som jag spelar olika mobilspel med. Ja va fan, om man spelar Wordfued eller olika quiz med okända kvinnor då är det väl fitta man vill ha. Eller?

Tar jag mig rättigheter? Va faen, jag är ju en kvinna i mina bästa år. Den man som klagar på det är bara impotent. Eller bög. Och behöver straffknullas.

Vart ska man åka..

..när man vill ha semester från sig själv?
Svar emottages tacksamt.

Min nya drog

Vaniljsås är min nya drog. Mitt bonniga lokala Ica hade inte vaniljstång men dock vaniljpulver. Och såsen smakade verkligen vanilj! Mmm. Det ser ut som en misslyckad brunsås men smakade finemang. Ännu en last lagd till alla de övriga.

Teknisk turist och äta med sked

Alla som är födda innan 2000-talet är tekniska turister när det gäller IT, smartphones och andra nymodigheter. Vi har fått lära oss allt det nya steg för steg, med varierat resultat. En del har anammat cybervärlden utan bekymmer, medan andra fortfarande svär över att det är så svårt att ladda ned en app i mobilen (min 70-åriga mamma). Men oavsett teknisk förmåga så är vi turister, en en del med god förmåga att läsa en karta medan andra totalt saknar lokalsinne.

Vi som minns glädjen över när stationära telefoner fick knappar. Vi som hade en minicall i Levisfickan. Vi som såg inköpet av en mobil som en stor grej och behöll den i massa år och den gick inte sönder utan byttes till slut ut för att vi ville ha en ny färg på den. Vi är turisterna.

2000-talisterna däremot tar tekniken för givet. De föddes med den närvarande och utgår också ifrån att den kommer förbättras och förändras. Förskolor använder iPad som pedagogiskt instrument och ettagluttare messar sina mödrar från sina smartphones om att fröken är orättvis.

Själv suckar jag över min mor som inte kan installera en app  medan mina egna barn suckar över mig och mina tekniska tillkortakommanden. (De suckar över mig när det gäller annat också men det tar vi en annan gång. Eller inte).

Men när mina barn suckar över mig brukar jag kontra med att utan mig hade de forfarande inte kunnat äta med bestick. Ett argument jag läst på nåt så gammalmodigt socialt media som Facebook. Ett argument som barnen fnyser åt. Så där som bara tonåringar kan fnysa. Det har nog inte förändrats så mycket ialla fall. Tonårsfnysandet.

Den godaste maten är den någon annan lagat

Bränd korv. Höjde värmen när tanken var att sänka den.

Jag gillar att äta mat. Men inte att laga den. Och eftersom jag inte gillar att laga mat så är jag inte någon toppenkock och eftersom jag inte är någon toppenkock gillar jag inte att laga mat. En av dessa cirklar där orsak och verkan obönhörligt biter varandra i svansen.
Middagsinbjudningar emottages tacksamt.

Om jobb, frisyrer, PMS och annat viktigt

Somliga är mellan två jobb. Själv är jag mellan två frisyrer.
Sen önskar jag nog att jag var på väg mot nytt jobb (samt mot en ordentlig frisyr).Gillar jobbet jag har, mycket till och med, men pendlingstid 3 timmar om dan är typ 2 timmar för mycket.
Var faktiskt på anställningsintervju för ett tag sedan. Tråkigare jobb men mindre restid.
Fick de klassiska frågorna om styrkor och utvecklingsområden hos mig själv. Och svarade nog rätt svävande. Jag tog faktiskt frågorna på allvar, men mina uppriktiga svar hade nog inte ansetts som rumsrena.
Ty hur jag är och hur jag utför mitt jobb påverkas av min mennscykel. PMS dagarna får jag mycket gjort men är otrevlig att ha att göra med för jag tycker att alla är idioter  samt att jag då tvivlar på  mitt eget existenberättigande. Mensdagarna är jag sjuukt trött, lite yr och en aning okoncentrerad. Några dagar är jag varken på topp eller i botten och så några när jag sprudlar av ideer och ser ljust på mycket. Jag är en vandrande menscykel helt enkelt. Men det är nog för mycket info för en blivande arbetsgivare.
Så antingen får jag öva in lite rappa svar. Eller bliva vid min nuvarande läst ett tag till.

En man som heter Ove. Han bor hos mig.

Min kultursnobbism (att ha motstånd mot att konsumera kultur som många samtidigt gillar) har gjort att jag först nu läst " En man som heter Ove". En bok många talar om och som genererat en teateruppsättning samt film gjorde så att min nyfikenhet övervann snobbismen. Och det är jag glad över. Boken var bra. Och det finns en Ove i oss alla. Mer eller mindre. Nog därför berättelsen gillats av så många. Och att se Ove i sig själv tyder på förmåga att vara självreflekterande. Och att se honom i sina vänner tyder på att man har ett gott hjärta och förmåga att vara överseende. Men att se Ove i sin egen  make. Där tar det stopp. Jag är väl ingen jävla Sonja heller!

Förbannade karl!

Inte din vän

-Hej, kära vän och kollega! sa arbetskamraten i morse.

- Hej men nej. Du kommer aldrig bli min vän ty du är alltför tråkig och vill framstå som så präktig, sa jag inte. Men tänkte..