Min dotter ljuger liika bra som jag

Som ung var en av mina talanger att kunna ljuga bra. När rektorn på min högstadieskola ropade ut mitt namn i högtalarna och bad mig komma till expeditionen lurade jag i en av mina klasskompisar att det var för att det hittats hasch i mitt skåp. Egentligen blev jag kallad till exp för något så töntigt som att jag hade framfört klagomål på vår mattelärare som var väldigt snäll men väldigt full väldigt ofta.

Min far som brukade lukta mig i munnen för att kolla om jag tjuvrökt lyckades jag till slut övertyga om att jag hatade rökning och aldrig skulle röka och sen när jag väl var myndig och berättade att jag visst rökte och gjort i flera år då trodde han mig inte. Lögnen var mer övertygande än sanningen.

Teatertalang samt ett behov av lite frihet från en sträng far förfinade min lögnaktighet. Ibland när jag blev abrupt påkommen fick jag bita i det sura äpplet och lärde mig att min lögnartalang inte fungerade lika bra i akuta lägen. (Svårt att slingra sig ur att man skulle befinna sig på plats A med person B men i stället befann sig på plats C tillsammans med resten av jävla alfabetet plus alkohol ..)

Min Älva har nu berättat om en lögn hon dragit till med för att ta slippa en småjobbig grej. Det är inte för mig hon ljugit utan för några andra vuxna. Och hon gjorde det mycket övertygande. Och jag blev imponerad. Och lite nervös. För när hon ljuger för MIG så lär hon ju inte berätta om det efteråt..

När blir snippan en fitta?

Häromdagen träffade jag lilla E. Hon är snart två år. Hennes pappa är en god vän till mig och från första stund jag och E möttes (då var hon några veckor gammal) har vi gillat varandra. Kanske för att vi har en sak gemensamt, vi tycker båda att E är fantastisk.
Att umgås med någon i 1-2 års åldern är befriande. Då är allt fortfarande möjligt och omnipotensen är på topp. Man lär sig nya saker hela tiden medan omvärlden applåderar. Och pekar man på nåt så får man det ofta för omgivningen är inställd på att hjälpa denna korta varelse att nå skeden, nallen, öppna dörren.
E gillar verkligen sig själv. Med all rätt. Och hon är så nöjd med sin kropp. Och när pappan skulle byta blöja på henne ropade hon uppfodrande mitt namn. Ett blöjbyte skulle inte sätta stopp för att leka. Och hon pekade på sina tår och jag sa tår. Fina tår. Och hon pekade på sin mage och jag sa mage. Fin mage. Och hon pekade på sin snippa. Och jag sa snippa. Och hennes pappa blev lite generad och satte på ny blöja.
För E är än så länge tår och snippa likvärdiga kroppsdelar. Och jag hoppas att det håller i sig ett tag. Men jag vet ju att om ett tag blir vissa delar av kroppen mer privata. Det ingår i att växa. Men jag hoppas att hon alltid är lika stolt över sig själv. Nöjd. Och att aldrig någon säger fitta till henne som skällsord. Eller rör vid henne på ett sätt hon inte vill bli rörd.
Och att hon inuti sig själv ska behålla stoltheten och glädjen över att vara E. Att hon och jag fortsätter ha en sak gemensamt. Att gilla E.

Låtsassjukan är den bästa sjukan

Jag har varit så trött ett tag nu. Allergi mot fan allt som flyger i luften plus långa arbetsdagar är väl några av anledningarna. Och jag har drömt om att bli sjuk. Lite lagom förkyld så att jag skulle tillåta mig själv att krypa ned i sängen några dagar. Slippa jobba. Och ha alibi för att slippa  familjens önskan om min närvaro/hjälp/projektledning.
Jaha. Nu är jag sjuk. Genomfuckingförkyld. Och hostar tills jag vill gråta eller kräkas. Och det känns som att andas genom ett sugrör. Och det enda jag vill nu är att bli frisk!
Det är bara när man är frisk som man kan njuta av att vara sjuk. Så nästa gång skippar jag det här med infektioner. Ska låtsas vara sjuk. Och njuta.

Fyller jag 90? Det vet jag inget om.

Så firades min farmor som fyllde 90 år av barn och barnbarn och barnbarnsbarn och andra släktingar från olika grenar på släktträdet och en och annan god gammal vän. Och farmor åt och log och hade ingen aning om vad alla gjorde där eller vilka de var.
-Vem är du?
-Jag är ditt äldsta barnbarn.
-Där ser man. Trevligt.
-Alla här har kommit för att fira dig, farmor.
-Nääeh, det kan jag väl aldrig tro!
-Jo, du fyller 90 år och det vill vi fira.
-90!? Det har då ingen talat om för mig.
Kära farmor. Glömskan far som dimsjok i ditt gråhåriga huvud. Klara stunder byts mot suddiga. Men oron för att glömma, ilskan över att inte längre minnas är helt försvunnen. Farmor är nöjd. Säger ofta att hon är glad. Vill umgås och kramas. Även om hon med intellektet inte alltid vet vem hon talar med så är jag övertygad om att kroppen och sinnena minns hur en vänlig röst låter och en kärleksfull kram känns.
Fina farmor. En gång snyggast i stan. En gång smartast i sin universitetsklass. Nu finast på äldreboendet. Och kanske vimsigast.

En annan typ av hårstyling

I morse skulle jag föna håret. Tänkte ha i nån fluffande produkt för att dölja min tunna mesiga hårkvalite. Fluffprodukten var totalt värdelös. Kanske för att mitt hår är så där stripigt nordiskt. Eller för att produkten visade sig vara rengöringsspray till mina glasögon.

Det är jag som är Åhlens

Så kramar Älvan om mig. Den där människan som nyss låg i min mage men som nu vips snart är 15 år.
-Du luktar som Åhlens. Det luktar gott. Säger hon.
Och jag undrar hur jag ska kunna dra nytta av detta? Reklamkontrakt? Som ett nummer på cirkus, lukta på tanten som luktar Åhlens?
Förslag emottages tacksamt. Behöver dryga ut offentliganställdlönen lite..

My kind of datasupport

Så krånglade den elektroniska kalendern och journalsystemet på min arbetsplats. Och jag bad enhetens dataansvariga om hjälp. Men felet var för komplicerat för henne att lösa, någon med  högre behörighet, behövde träda in. Denna någon var i sin tur oanträffbar och då slängde jag iväg tangentbordet och datorn slocknade.

Enhetens data ansvariga bad mig då följa med henne. Det gjorde jag lydigt. Sedan gav hon mig boxningshandskar och höll upp två mitsar och uppmanade mig att slå. Och jag slog. Och slog. Och slog. Tills luftrören astamapep och den dataansvarigas händer blivit lite flådda av mitsarnas handtag.

Det kallar jag dataansvar! My kind of dataansvar.

Ingår lila hår i nöd och lust?

Jag och maken har varit ett par i 20 år. Jag har bytt frisyr ett antal gånger under de åren, fast på ungefär samma tema. Page. Kort page, lång page, page med lugg (kort vidrig period), page utan lugg. Färgtemat har också varit sig likt. Naturell cendré (typ råttfärgat), eller så olika varianter av att befinna sig i slingträsket. Nygjorda blonda slingor alternerat med utväxt som till slut resulterar i  nya slingor för utväxten är så ful.

Men nu längtar jag efter något nytt. Lila. Lila slingor vill jag ha. Maken höjer ögonbrynen och säger stillsamt att vi båda har förändrats under de 20 åren, men lila...

Vi gifte oss i och för sig borgerligt, så det där med nöd och lust tror jag inte sas. Men om det sagts så tycker i alla fall jag att just lila går under rubriken lust och inte nöd. Eller hur?

Livsvärk. Det är min diagnos.

Jag har haft mycket mensvärk i mitt liv. Och huvudvärk. Och krossatknätienskidolyckavärk. Och förlossningsvärkar. Och influensavärk. Och massa jävla olika värk.
Värken jag har nu tror jag dock är livsvärk. Den yttrar sig på flera sätt. Dels som en stelhet i kroppen och små krämpor som påminner mig hur jag levt och hur jag lever nu. Och som en oroskänsla i själen. Vart är mitt liv på väg? Vart vill jag att mitt liv ska vara på väg? Sådana frågor kan verkligen skava. Och värka. Livsvärk.