Arv och miljö och allt det där

I teorin tycker jag att det är JÄTTEBRA att barn som går i samma klass ses på fritiden och gör något tillsammans och där föräldrarna också är med för det är bra för SAMMANHÅLLNINGEN och då minskar risken för att nån blir utanför och om det uppstår något problem så ska det kännas NATURLIGT att ha kontakt oss föräldrar emellan. I teorin. 

I praktiken vill jag inte umgås alls. I alla fall inte med människor som jag själv inte har valt. Det räcker med att jag gått igenom grundskolan, gymnasiet, högskolan och ett antal arbetsplatser där jag inte fått välja mitt umgänge utan fått stå ut med det som fanns till buds. 

Så kommer det en inbjudan till brännboll och picknick med Dansösens klass. Och som vanligt undrar jag VARFÖR allt som har med det där lillaextraibarnensskolochfritidsvärld ALLTID sker i maj, nästan varje kväll blir inbokad.

Men Dansösen vill inte gå på nån picknick med brännboll. Det är det tråååkigaste hon kan tänka sig att göra en fredagseftermiddag. Och jag hurrar inombords. Men säger ändå med en präktig ton;

- Men tänk om det blir roligt! Och så pratar alla i klassen om det. Och du var inte med.

-Det är väl jättebra om de har roligt. Jag tänker ändå inte vara med, svarar Dansösen.

Och i samma veva blir hon också bjuden på kalas. En kompis fyller år. 11årsparty, tjoho. Dansösen tackar nej.

-Man äter någon söt tårta och sedan ska man leka nåt tråkigt och alla pratar massor och nån blir sur och sedan får man nån påse med godis man inte gillar men äter för mycket av ändå och så får man ont i magen och vill hem, säger hon.

Och jag undrar om det är arv eller miljö eller både och? För jag kunde ha sagt likadant. Bara bytt ut klasspicknick mot AW med kollegorna eller 11 årsparty mot 43 årsfest och sötsakerna mot mat och alkohol.

Mor och dotter. Löjligt lika. Arv eller miljö?