När jag var yngre var jag smal. Så smal så att jag under en period granskades av hälsovården med misstanken ätstörning.
Mina vänner ansåg sig inte vara smala. De bantade i perioder. Förstod inte att de inte alls var tjocka. Bara att de hade normalt tonårshull som sen skulle fördela sig jämnt över kroppen.
Och jag fortsatte vara smal. Och vännerna att banta. Tills de fick barn. Tills nån ålderskris kom. Tills de insåg att styrka o bra kondition är viktigare än kroppsvikt. Så mina vänner blev slanka och starka. Och det lilla fluff som kanske funnits på deras kroppar flyttade över på mig! Flufffluff. Från xs till xl. Och för varje kilo jag nu går upp möter jag nån jag känner som gått ned i vikt!
Det måste vara universums önskan om jämvikt. Att jordens befolkning tillsammans måste uppnå en viss vikt. Jag har ingen annan förklaring. Chips, vin, stillasittande och förändrad förbränning tror jag inte alls på. Inte alls! Så sluta banta är du snäll. Innan marken jag går på spricker av min tyngd!
Känner igen detta. Var alltid smalast, men nu är jag störst av alla!
SvaraRaderaF'låt!! Men det känns som min tur att vara smal nu...
SvaraRaderaVet inte om jag förlåter dig. Okej då. För den här gången
Radera