I vilket århundrade ska folk slippa "komma ut"?

Så berättar dottern om vännen som är homosexuell men som inte vågat tala om det för sina föräldrar. För hon är osäker på hur de ska reagera. Och hemligheten gör henne ledsen. Men hon vill inte prata med någon vuxen om det. Så då pratar hon med dottern. Som pratar med mig. Och jag tänker att det är absurt i 2010-talets Sverige att unga människor fortfarande ska behöva gruva sig för att "komma ut".

I vilket århundrade/årtusende ska det ske att all kärlek jämställs? Att vem man blir kär i, inte ska vara en grej! Förhoppningsvis så pratar dotterns vän till slut med sina föräldrar och förhoppningsvis så blir det inga särskilda reaktioner. Men än så länge, stackars unge. Att tro att man måste hålla delar av sin identitet hemlig för dem som fött en och som man delar tak med.

Kan inte folk bara tro på Gud

Kost kan bli en religion. Vad vi stoppar in i munnen ges en ohemul betydelse. Det valsar runt texter på sociala medier, en del av dem av personer med läkarexamen (!) som påstår att LCHF kost kan bota autism. Alltså att äta fett skulle påverka hjärnan så mycket så att en person med autism helt plötsligt skulle förstå sig på socialt samspel, inte vara (över)känslig mot sinnesstimuli m.m. o.s.v.

Läkare som arbetar med överviktiga patienter  får ta emot hot om de går ut med andra lösningar på hälsobekymmer än LCHF kost. En LCHF kritisk forskare har till och med behövt ha väktare på sin disputation p.g.a. hot!

Andra, kända så som okända, berättar i media om att GI kost förändrade deras liv. Socker likställs med heroin. HA! Om socker ger samma kick som heroin borde ju beroendevården ha en jättebillig lösning på substitut nu.

Den nya trenden är väl att gluten är ondskan. Undvik gluten och du blir som ny! Gluten sätter igång inflammationer i HELA kroppen så låt bli bröd!

Detta är vad västvärlden håller på med. Denna feta del av världen. Vi fördömer ris, pasta, majs och bröd. Det fattiga människor äter. Och talar oss varma för kött och mjölkprodukter. För vi har råd. Och vår gudstro är skral. Men vi vill så gärna tro på något och försöka ta kontroll över våra liv och över andras. Och det vet varenda männsika som någonsin lidit av ätstörning. Att bestämma över födointaget är en form av kontroll. Att tro sig ha koll på läget.

Som om männsikan bytt ut Gud mot kost. Bibelns regler blir nu kokbokens i stället.

Själv tror jag inte på någon diet. Inte heller på någon Gud. Men att människor överlag är korkade och vill ha någon form av guide genom livet, det tror jag på. Ateistisk realist med cyniska övertoner.
That´s me.

Vad tror du på? Endast den modige vågar nog svara..

Min dotter ljuger liika bra som jag

Som ung var en av mina talanger att kunna ljuga bra. När rektorn på min högstadieskola ropade ut mitt namn i högtalarna och bad mig komma till expeditionen lurade jag i en av mina klasskompisar att det var för att det hittats hasch i mitt skåp. Egentligen blev jag kallad till exp för något så töntigt som att jag hade framfört klagomål på vår mattelärare som var väldigt snäll men väldigt full väldigt ofta.

Min far som brukade lukta mig i munnen för att kolla om jag tjuvrökt lyckades jag till slut övertyga om att jag hatade rökning och aldrig skulle röka och sen när jag väl var myndig och berättade att jag visst rökte och gjort i flera år då trodde han mig inte. Lögnen var mer övertygande än sanningen.

Teatertalang samt ett behov av lite frihet från en sträng far förfinade min lögnaktighet. Ibland när jag blev abrupt påkommen fick jag bita i det sura äpplet och lärde mig att min lögnartalang inte fungerade lika bra i akuta lägen. (Svårt att slingra sig ur att man skulle befinna sig på plats A med person B men i stället befann sig på plats C tillsammans med resten av jävla alfabetet plus alkohol ..)

Min Älva har nu berättat om en lögn hon dragit till med för att ta slippa en småjobbig grej. Det är inte för mig hon ljugit utan för några andra vuxna. Och hon gjorde det mycket övertygande. Och jag blev imponerad. Och lite nervös. För när hon ljuger för MIG så lär hon ju inte berätta om det efteråt..

När blir snippan en fitta?

Häromdagen träffade jag lilla E. Hon är snart två år. Hennes pappa är en god vän till mig och från första stund jag och E möttes (då var hon några veckor gammal) har vi gillat varandra. Kanske för att vi har en sak gemensamt, vi tycker båda att E är fantastisk.
Att umgås med någon i 1-2 års åldern är befriande. Då är allt fortfarande möjligt och omnipotensen är på topp. Man lär sig nya saker hela tiden medan omvärlden applåderar. Och pekar man på nåt så får man det ofta för omgivningen är inställd på att hjälpa denna korta varelse att nå skeden, nallen, öppna dörren.
E gillar verkligen sig själv. Med all rätt. Och hon är så nöjd med sin kropp. Och när pappan skulle byta blöja på henne ropade hon uppfodrande mitt namn. Ett blöjbyte skulle inte sätta stopp för att leka. Och hon pekade på sina tår och jag sa tår. Fina tår. Och hon pekade på sin mage och jag sa mage. Fin mage. Och hon pekade på sin snippa. Och jag sa snippa. Och hennes pappa blev lite generad och satte på ny blöja.
För E är än så länge tår och snippa likvärdiga kroppsdelar. Och jag hoppas att det håller i sig ett tag. Men jag vet ju att om ett tag blir vissa delar av kroppen mer privata. Det ingår i att växa. Men jag hoppas att hon alltid är lika stolt över sig själv. Nöjd. Och att aldrig någon säger fitta till henne som skällsord. Eller rör vid henne på ett sätt hon inte vill bli rörd.
Och att hon inuti sig själv ska behålla stoltheten och glädjen över att vara E. Att hon och jag fortsätter ha en sak gemensamt. Att gilla E.

Låtsassjukan är den bästa sjukan

Jag har varit så trött ett tag nu. Allergi mot fan allt som flyger i luften plus långa arbetsdagar är väl några av anledningarna. Och jag har drömt om att bli sjuk. Lite lagom förkyld så att jag skulle tillåta mig själv att krypa ned i sängen några dagar. Slippa jobba. Och ha alibi för att slippa  familjens önskan om min närvaro/hjälp/projektledning.
Jaha. Nu är jag sjuk. Genomfuckingförkyld. Och hostar tills jag vill gråta eller kräkas. Och det känns som att andas genom ett sugrör. Och det enda jag vill nu är att bli frisk!
Det är bara när man är frisk som man kan njuta av att vara sjuk. Så nästa gång skippar jag det här med infektioner. Ska låtsas vara sjuk. Och njuta.

Fyller jag 90? Det vet jag inget om.

Så firades min farmor som fyllde 90 år av barn och barnbarn och barnbarnsbarn och andra släktingar från olika grenar på släktträdet och en och annan god gammal vän. Och farmor åt och log och hade ingen aning om vad alla gjorde där eller vilka de var.
-Vem är du?
-Jag är ditt äldsta barnbarn.
-Där ser man. Trevligt.
-Alla här har kommit för att fira dig, farmor.
-Nääeh, det kan jag väl aldrig tro!
-Jo, du fyller 90 år och det vill vi fira.
-90!? Det har då ingen talat om för mig.
Kära farmor. Glömskan far som dimsjok i ditt gråhåriga huvud. Klara stunder byts mot suddiga. Men oron för att glömma, ilskan över att inte längre minnas är helt försvunnen. Farmor är nöjd. Säger ofta att hon är glad. Vill umgås och kramas. Även om hon med intellektet inte alltid vet vem hon talar med så är jag övertygad om att kroppen och sinnena minns hur en vänlig röst låter och en kärleksfull kram känns.
Fina farmor. En gång snyggast i stan. En gång smartast i sin universitetsklass. Nu finast på äldreboendet. Och kanske vimsigast.

En annan typ av hårstyling

I morse skulle jag föna håret. Tänkte ha i nån fluffande produkt för att dölja min tunna mesiga hårkvalite. Fluffprodukten var totalt värdelös. Kanske för att mitt hår är så där stripigt nordiskt. Eller för att produkten visade sig vara rengöringsspray till mina glasögon.

Det är jag som är Åhlens

Så kramar Älvan om mig. Den där människan som nyss låg i min mage men som nu vips snart är 15 år.
-Du luktar som Åhlens. Det luktar gott. Säger hon.
Och jag undrar hur jag ska kunna dra nytta av detta? Reklamkontrakt? Som ett nummer på cirkus, lukta på tanten som luktar Åhlens?
Förslag emottages tacksamt. Behöver dryga ut offentliganställdlönen lite..

My kind of datasupport

Så krånglade den elektroniska kalendern och journalsystemet på min arbetsplats. Och jag bad enhetens dataansvariga om hjälp. Men felet var för komplicerat för henne att lösa, någon med  högre behörighet, behövde träda in. Denna någon var i sin tur oanträffbar och då slängde jag iväg tangentbordet och datorn slocknade.

Enhetens data ansvariga bad mig då följa med henne. Det gjorde jag lydigt. Sedan gav hon mig boxningshandskar och höll upp två mitsar och uppmanade mig att slå. Och jag slog. Och slog. Och slog. Tills luftrören astamapep och den dataansvarigas händer blivit lite flådda av mitsarnas handtag.

Det kallar jag dataansvar! My kind of dataansvar.

Ingår lila hår i nöd och lust?

Jag och maken har varit ett par i 20 år. Jag har bytt frisyr ett antal gånger under de åren, fast på ungefär samma tema. Page. Kort page, lång page, page med lugg (kort vidrig period), page utan lugg. Färgtemat har också varit sig likt. Naturell cendré (typ råttfärgat), eller så olika varianter av att befinna sig i slingträsket. Nygjorda blonda slingor alternerat med utväxt som till slut resulterar i  nya slingor för utväxten är så ful.

Men nu längtar jag efter något nytt. Lila. Lila slingor vill jag ha. Maken höjer ögonbrynen och säger stillsamt att vi båda har förändrats under de 20 åren, men lila...

Vi gifte oss i och för sig borgerligt, så det där med nöd och lust tror jag inte sas. Men om det sagts så tycker i alla fall jag att just lila går under rubriken lust och inte nöd. Eller hur?

Livsvärk. Det är min diagnos.

Jag har haft mycket mensvärk i mitt liv. Och huvudvärk. Och krossatknätienskidolyckavärk. Och förlossningsvärkar. Och influensavärk. Och massa jävla olika värk.
Värken jag har nu tror jag dock är livsvärk. Den yttrar sig på flera sätt. Dels som en stelhet i kroppen och små krämpor som påminner mig hur jag levt och hur jag lever nu. Och som en oroskänsla i själen. Vart är mitt liv på väg? Vart vill jag att mitt liv ska vara på väg? Sådana frågor kan verkligen skava. Och värka. Livsvärk.

Om att vara ful och olyckligt kär

Jag känner mig ful. Riktigt sliten och ful. Och inte blir det bättre av att vara olyckligt kär. Jag älskar våren. De sköra små blommorna, att solen börjar värma, att fåglarna verkar går på speed och låter mest hela tiden.

Men våren älskar inte mig. Den genererar pollen som gör mig utslagen av trötthet och svidande rinnande slemhinnor. Och den där jävla solen lyser inte bara upp allt damm här hemma utan blir som en strålkastare över mitt bleka glåmiga och något hängande ansikte.

Att jag är tjock kan jag stå ut med. Men ful. Fyfaen.

Min familj sabbar påsken!

Jag gillar att vara ensam. Att vara själv. Det är en lyx som jag sällan får uppleva. Ty jag lever ihop med ett skägg och två avkommor. Och de är helt okej. Avkommorna är faktiskt fantastiska. Jag älskar dem  så mycket som universum är oändligt. Men jag gillar att vara själv ibland. Gärna i mitt eget hem. Men i hemmet gillar också de andra att vara. De jag bor med.

På påskafton var vi bjudna till skäggets farmedfru på middag. Min plan var att då få huvudvärk och stanna hemma. Skägget var införstådd med min plan. Farmedfru är trevliga samt lagar gudomligt god mat men jag såg min chans att få vara lite ifred. Men vad händer! Jo, skägget plus ena avkomman är jätteförkylda. Släktmiddagen inställd. Så inte nog med att jag inte får vara ifred. Jag måste lyssna på hostor och snytningar också. Blä!

Det bästa med snö på våren

Det bästa med snö i dessa vårtider är att pollenexplosionen tar en liten paus och allergin får vila lite. Fast just ja, jag jobbar ju i ett sjukt hus vars ventilation är undermålig så det svider lite i ögonen titt som tätt. Och ibland får jag kliande utslag. Men ändå.

Det finaste man har..

..ställer man på bordet brukade en äldre släkting till mig säga.
Undrar om det var en variant av det ordspråket som min ena dotter hade i huvudet när hon renbäddade sin säng med en av mina (nä, min enda ) vita linneduk..

Arv och miljö och hönan och ägget

Diskussionen om vad som påverkar en människa mest, arv eller miljö, påminner om den om hönan och ägget när det gäller samtal som kan gå runtrunt.

Själv är jag lagd åt det mer miljöbetonade. Kanske för att det liksom ingår i mitt yrke. Eller så har jag valt yrke efter min tro. Men de flesta övertygelser jag haft som yngre ruckas nu på äldre dagar. Det som förut var svart eller vitt är för det mesta numer grått.

Jag läste en rolig och intressant vetenskaplig artikel på engelska för ett tag sedan och jag är så imponerad över mig själv att jag 1.förstod vad som stod. 2. kunde behålla koncentrationen i ett antal sidor.

I artikeln hävdar en forskare att arvet, genetiska faktorer, är A och O och hänvisar till ett gäng tvillingstudier som gjorts, samt granskar kritiskt mer socialpsykologiska studier och monterar ned dess argument.
Jag gillade artikeln för att jag gillar när jag måste tänka till och när det jag tror och anser blir ifrågasatt. Men det jag gillade allra mest var ändå slutklämmen i artikeln. Att även om det är genetiken som formar människan mest så är det bra om man som förälder beter sig hyfsat mot sina barn om man vill behålla relationen med dem även när de flyttat hemifrån.

Forskare med viss självdistans och humor. Det är grejer det.

För övrigt undrar jag vart denna blogg är på väg, matrecept och feminism och genetik kontra psykologi. Håhåjaja.

Om man skulle ta och spana in nån 17 åring kanske..

Nämen om jag skulle ta och busvissla efter några tonårskillar kanske. Eller ännu hellre ställa mig näranära någon 15 årig grabb på tunnelbanan och säga att jag kan visa honom Stockholm. Eller kanske sätta mig vid grabbgängets bord på puben och fråga varför de sitter där helt ensamma. Och om de inte vill prata med mig ska jag tala om för dem att de fått för lite fitta.

Sedan kanske jag slänger iväg lite bilder på mitt kön till olika män som uttalar sig på sociala medier och för säkerhets skull även till snubbar som jag spelar olika mobilspel med. Ja va fan, om man spelar Wordfued eller olika quiz med okända kvinnor då är det väl fitta man vill ha. Eller?

Tar jag mig rättigheter? Va faen, jag är ju en kvinna i mina bästa år. Den man som klagar på det är bara impotent. Eller bög. Och behöver straffknullas.

Vart ska man åka..

..när man vill ha semester från sig själv?
Svar emottages tacksamt.

Min nya drog

Vaniljsås är min nya drog. Mitt bonniga lokala Ica hade inte vaniljstång men dock vaniljpulver. Och såsen smakade verkligen vanilj! Mmm. Det ser ut som en misslyckad brunsås men smakade finemang. Ännu en last lagd till alla de övriga.

Teknisk turist och äta med sked

Alla som är födda innan 2000-talet är tekniska turister när det gäller IT, smartphones och andra nymodigheter. Vi har fått lära oss allt det nya steg för steg, med varierat resultat. En del har anammat cybervärlden utan bekymmer, medan andra fortfarande svär över att det är så svårt att ladda ned en app i mobilen (min 70-åriga mamma). Men oavsett teknisk förmåga så är vi turister, en en del med god förmåga att läsa en karta medan andra totalt saknar lokalsinne.

Vi som minns glädjen över när stationära telefoner fick knappar. Vi som hade en minicall i Levisfickan. Vi som såg inköpet av en mobil som en stor grej och behöll den i massa år och den gick inte sönder utan byttes till slut ut för att vi ville ha en ny färg på den. Vi är turisterna.

2000-talisterna däremot tar tekniken för givet. De föddes med den närvarande och utgår också ifrån att den kommer förbättras och förändras. Förskolor använder iPad som pedagogiskt instrument och ettagluttare messar sina mödrar från sina smartphones om att fröken är orättvis.

Själv suckar jag över min mor som inte kan installera en app  medan mina egna barn suckar över mig och mina tekniska tillkortakommanden. (De suckar över mig när det gäller annat också men det tar vi en annan gång. Eller inte).

Men när mina barn suckar över mig brukar jag kontra med att utan mig hade de forfarande inte kunnat äta med bestick. Ett argument jag läst på nåt så gammalmodigt socialt media som Facebook. Ett argument som barnen fnyser åt. Så där som bara tonåringar kan fnysa. Det har nog inte förändrats så mycket ialla fall. Tonårsfnysandet.

Den godaste maten är den någon annan lagat

Bränd korv. Höjde värmen när tanken var att sänka den.

Jag gillar att äta mat. Men inte att laga den. Och eftersom jag inte gillar att laga mat så är jag inte någon toppenkock och eftersom jag inte är någon toppenkock gillar jag inte att laga mat. En av dessa cirklar där orsak och verkan obönhörligt biter varandra i svansen.
Middagsinbjudningar emottages tacksamt.

Om jobb, frisyrer, PMS och annat viktigt

Somliga är mellan två jobb. Själv är jag mellan två frisyrer.
Sen önskar jag nog att jag var på väg mot nytt jobb (samt mot en ordentlig frisyr).Gillar jobbet jag har, mycket till och med, men pendlingstid 3 timmar om dan är typ 2 timmar för mycket.
Var faktiskt på anställningsintervju för ett tag sedan. Tråkigare jobb men mindre restid.
Fick de klassiska frågorna om styrkor och utvecklingsområden hos mig själv. Och svarade nog rätt svävande. Jag tog faktiskt frågorna på allvar, men mina uppriktiga svar hade nog inte ansetts som rumsrena.
Ty hur jag är och hur jag utför mitt jobb påverkas av min mennscykel. PMS dagarna får jag mycket gjort men är otrevlig att ha att göra med för jag tycker att alla är idioter  samt att jag då tvivlar på  mitt eget existenberättigande. Mensdagarna är jag sjuukt trött, lite yr och en aning okoncentrerad. Några dagar är jag varken på topp eller i botten och så några när jag sprudlar av ideer och ser ljust på mycket. Jag är en vandrande menscykel helt enkelt. Men det är nog för mycket info för en blivande arbetsgivare.
Så antingen får jag öva in lite rappa svar. Eller bliva vid min nuvarande läst ett tag till.

En man som heter Ove. Han bor hos mig.

Min kultursnobbism (att ha motstånd mot att konsumera kultur som många samtidigt gillar) har gjort att jag först nu läst " En man som heter Ove". En bok många talar om och som genererat en teateruppsättning samt film gjorde så att min nyfikenhet övervann snobbismen. Och det är jag glad över. Boken var bra. Och det finns en Ove i oss alla. Mer eller mindre. Nog därför berättelsen gillats av så många. Och att se Ove i sig själv tyder på förmåga att vara självreflekterande. Och att se honom i sina vänner tyder på att man har ett gott hjärta och förmåga att vara överseende. Men att se Ove i sin egen  make. Där tar det stopp. Jag är väl ingen jävla Sonja heller!

Förbannade karl!

Inte din vän

-Hej, kära vän och kollega! sa arbetskamraten i morse.

- Hej men nej. Du kommer aldrig bli min vän ty du är alltför tråkig och vill framstå som så präktig, sa jag inte. Men tänkte..