En oro jag hade när jag bytte jobb var att de inte skulle förstå min
humor.
En befogad oro. Men jag kan ju liksom inte hålla käften ändå.
Många på mitt jobb är kvinnor. Och när kvinnor äter lunch ihop pratar de ofta om mat och vikt. Sååå tråkigt.
Någon berättade att hon hört att kroppen strävar efter att ha den vikt man haft när man vägt som mest. Och då började kvinnorna vid bordet oja sig och tänka på hur mycket de vägt som mest och ofta hade de varit som tjockast precis efter att de fött barn.
- Jag brukar peka på min mage och sedan titta på min äldsta dotter och ropa DET ÄR DITT FEL, sa jag.
Och då blev det tyst runt bordet. Så jag var ju tvungen att säga att jag skämtade. Då lättade stämningen.
Sedan slog det mig att jag nyligen fått frågan från en medarbetare om hur jag tyckte det gick att ha en så lång pendlingsresa mellan hemmet och jobbet.
-Jo, det går bra. Men jag längtar hem ibland. Till barnen. De är så snygga förstår du. Hade de varit fula hade det varit lättare, svarade jag.
Nu inser jag att hon kanske trodde det var sant! Och skämt som måste följas upp av en förklaring om att det var just ett skämt kanske inte är så roliga. Bara för mig. I mitt märkliga huvud.