fredag 31 oktober 2014

Jag borde egentligen vara tyst. Eller skrika genast.

Så startar en morgon då döttrarna ska följa med mig till den stora staden där jag arbetar och där döttrarna ska hämtas upp av snäll vän som ska underhålla dem en av dessa lovdagar som annars kan släpa sig fram i sängläge framför Youtube.
Och med lugn röst talar jag om att SL-kort ska medtagas samt pengar om man nu hittar en bok eller ett klädesplagg som man vill ha. Och med samma lugna röst informerar jag om den nollgradiga temperaturen ute och att det då är lämpligt med lite varmare ytterkläder. Och jag känner mig som en öm och god mor.
Men så här i backspegeln undrar jag varför jag bemödar mig om att ha en god stämning, det är slöseri med tid.
Ty Älvan tycker att hon är resklar med en tunn jeansjacka över ett linne och Dansösen har inte hört att hon uppmanats ta med resehandlingar och penningar. Och klockan närmar sig nugårtåget ochsnartkommerjagförsenttilljobbet. Och då skriker den inte längre ömma modern om varma jackor och ordning och reda och lyssnaförfaen.
Varpå döttrarna står i närmast givakt. Men himlar med ögonen bakom min rygg. Den där mammaryggen som har ögon i nacken..