fredag 31 augusti 2012

Snarkare och knarkare

Maken snarkar. Har gjort periodvis i en massa år. De första åren låg jag bredvid, arg som ett bi och på morgonen slut av sömnbrist.

De senaste åren, när vi har haft mer utrymme, har jag demonstrativt lagt mig i ett annat rum. Såpass demonstrativt att han fattat vinken och valt att sova i gästrummet när han känner sig det minsta täppt i näsan.

Men ibland tar kärleken över. Och jag tänker att stackarn, han kan ju inte hjälpa att han snarkar. Så då flyttar jag snällt på mig till något annat rum när jag blir störd av hans nattliga motorsågsljud.

I natt hasade jag över till Älvans rum. La mig på golvet, på tjocka madrasser, förberedda för de små väninnorna som brukar sova över.

Och efter en stund blev jag väckt. Av Älvan.

- Snäälla mamma, tyyyst. Du snarkar, suckade Älvan.

Jaha, det verkar vara smittsamt att vara gift.

För övrigt kan jag konstatera att Mammahäxan+vin till maten+att maten innehåller en del kolhydrater= Mammahäxan vill ha fleer kolhydrater i form av chips.

Mammahäxan+ Keso och grönsaker och ingen alkohol= Inga chips.

Varför äter jag då inte Keso hela tiiiden? Svar: Den mänskliga faktorn. Jag är en kolhydratjunkie.

Systembolaget höjer ens självkänsla.

En del dricker alkohol för att det är gott. Andra för att bli berusade. Många av båda de anledningarna. Många tycker också att de liksom är lite bättre och snyggare med alkohol i kroppen.

Men man kan bli glad utan alkohol. Som när expediten frågar om leg. Och det gjorde hon i dag.

Jag fick visa leg på systemet i dag! Hurra!

torsdag 30 augusti 2012

Om min dotter får ätstörningar så är det H&M:s feeel!!

Jag håller ingen diet. Pratar inte om vikt. Inte när mina barn lyssnar.

För tillfället tänker jag på vad jag äter. Men jag gör ingen grej av det. Väger mig då och då när ingen ser.

Ty jag vet att jag är en förebild för mina döttrar. Och kanske drabbas de av olyckor i livet, men jag vill förmedla en känsla av att man ska vara nöjd med den kropp man fått. Nöjd med sig själv.

Och det har gått hyfsat tycker jag.

Tills det är dags att köpa kläder. Älvan kan ha vad som helst. Det är efter henne alla moderna barnkläder sytts.

Men få barn ser ut som Älvan. Hennes lillasyster gör det inte. Det är en mardröm att hitta kläder till Dansösen. Hon är en robust liten dam med en önskan om att allt ska sitta bekvämt.

Senast vi skulle prova byxor blev det väl en sisådär 40 par som åkte på och av. Ty "slimfit" är det som gäller. Och min Dansös är icke slim. Hon är ett barn!

Och tidigare om åren är det "killavdelningen" som gällt vid köp av byxor. Ty killar får visst ha kläder som är slitstarka och bekväma.

Men nu är Dansösen 9 år. Och även 9-åriga pojkar ska ha "slimfit". Och de pösiga byxor som finns passar inte en liten tjejs kropp, för grenen hänger vid knäna.

Och Dansösen konstaterar att "jag har så feta lår". Och hon säger det i krasst konstaterande ton. Inte i jaggnällerlitefårvisevadsomhänderton som tonåringar kan göra. 

Tack som faen alla jävla klädkedjor och anorektikerförespråkarna H&M i synnerhet.

Till slut bidde det några byxor. Alldeles för långa. Men med rätt vidd.

Min älskade vackra Dansös. Må du alltid älska dig själv så som jag älskar dig. Innerligt.

onsdag 29 augusti 2012

Vilken bokfigur är du?

Så sitter vi där i terapirummet, jag och terapeuten. Och vi talar om mig. Det är visst det man gör i terapi.

Och vi talar om min personlighets olika sidor. Än så länge har vi bara kommit fram till att en del av mig är lilla My.


En annan del av mig är lilla Nasse.
I smyg hade jag nog mer hoppats på Modesty Blaise.











Men jag är ju inte färdigteraperad än.

Och om inte terapeuten gett ett så klokt och genomtänkt intryck så hade jag nog tänkt att hon fått sitt leg. i ett cornflakespaket och tagit min ledsna själ och gått därifrån.

Men vi alla har ju olika sidor av oss själva. De kan bli mer synliga om man döper dem till något.

Vilka bokfigurer är du? Svara gärna. Men kom ihåg, Modesty är min. Pangpang.

tisdag 28 augusti 2012

Försök ALDRIG förändra ditt liv

Jo, jag har ju lufsat runt lite sommar. Eller promenerat. Nästan varje dag. Så skönt. Ett tag var bloggen på väg att bli en trist jagharfunnitljusetgenomträningblogg.

Men oroa er icke. Man ska inte försöka förändra sina vanor. Inte ens de dåliga. För nu har jag sjuukt ont i mitt knä. Det ena knäet krossade jag som ung, så i det finns det massa skruvar och höftben. Men det är inte det knäet som gör ont, utan det knä som jag ansett friskt.

Jag har haft ont i flera dagar men ignorerat det. I morse tänkte jag lyssna lite på kroppen och bara ta en promenad. Men det var så djefla kallt ute så jag sprang för att bli varm. Och nu gör knähelvetet så ont så att jag haltar som en riktigt skadad gammal människa.

Jag är arg! På min kropp! Funka! Nu!

Tills dess får jag väl cykla.

Eller äta praliner.

Ska fundera vilket som verkar trevligast.

måndag 27 augusti 2012

Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Eller är det tvärtom?

Joakim Thåström sjunger om att alla andra är konstiga och att han är normal. Jag gillar den tanken. För jag tycker att väldigt många människor i min omgivning är riktiga UFO:n.



Men så börjar jag titta mig omkring. Till den kommunala skolan där Älvan går skjutsas barnen av sina föräldrar i fyrhjulsdrivna dyrgripar eller med traktor. De flesta föräldrarna är antingen högavlönade pendlare eller bönder. Några är fattiga. Deras barn cyklar till skolan, oavsett ålder.
Några verkar faktiskt inavlade, vilket kanske inte är jättekonstigt eftersom en del inte varit utanför kommungränsen på flera generationer.

Jag kör om kring i en liten Polo. Den har inte fyrhjulsdrift men går fortare än en traktor. Och jag har mina egendiagnostiserade åkommor, men inavlad är jag ej.

På friskolan där Dansösen går finns inte en traktor så långt ögat når. Bara dyra bilar som körs av välfriserade föräldrar med tillrättalagt minspel och gärna en kostym på galge i baksätet som ska lämnas eller har hämtats från kemtvätten.

Jag är aldrig välfriserad, bara någon minut efter att jag varit hos frissan (som jag går till 1-2 ggr/året) så är håret platt på vissa ställen och rufsigt på andra.

Kemtvätten har jag besökt kanske fem gånger under hela mitt liv. Och mitt minspel avspeglar alltid vad jag känner, tyvärr. Någon pokerspelare blir jag icke.

Och på jobbet är jag ensam om mina arbetsuppgifter. Och en del av mina kollegor fattar nog inte ens vad jag gör. Och så skämtar jag om kyrka, politik och döden. Skämt som bara få förstår.

Och på fritiden så ska det vara parmiddagar och går man på fest så går man alltid med sin partner. Och så ska man vara trädgårdsintresserad och inspireras av inredningstidningar. Eller i alla fall tycka om att laga mat.

Jag bjuder hem de jag gillar, par eller ej. Och vill jag gå på fest men maken är trött, då går jag själv på festen. Och förutom mina få paradrätter så misslyckas jag ofta i köket. Trädgården sköter maken och inredning kan jag knappt stava till. Tak över huvudet räcker bra. (Det där sista var inte riktigt sant, jag vill verkligen renovera mitt hem men jag ooorkar inte).

Så det kanske är alla andra som är normala och jag som är konstig? Ett UFO gör entré.


söndag 26 augusti 2012

Lika uppenbart som att kalvar gillar mjölk

Jag har haft en lång sommarledighet. Det har inte maken. Därför är det jag som skött det mesta av hushållsarbetet här hemma.

Men nu jobbar vi heltid igen, båda två. Så nu är det slut på markservicen. Den får vi dela på.

Så jag tog inte fram dammsugaren igår. (Vilket hursomhelst hade varit en omöjlighet med tanke på hur jag mådde).

Maken började storstilat städa vardagsrummet. Sedan gav han liksom upp.

- Vet du hur mycket tid det går åt till att plocka undan allt innan man ens kan börja dammsuga? frågade han mig.

- Vad tror du jag har gjort hela sommaren? VARFÖR tror du att jag skäller ut alla när jag städar? kunde jag ha svarat. Men det gjorde jag inte. Muttrade bara något ohörbart.

Att plockandet tar längre tid än dammsugandet i en familj som är slarvig, det är lika självklart som att kalvar gillar komjölk och att Hänt i Veckan skriver om kändisar.

Vi får se hur det går med städningen av de övriga 120 kvadratmetrarna...

lördag 25 augusti 2012

Tips inför kräftskivan

Av alkohol blir man berusad, inte av kräftor.

Om man blir berusad kan det hända att man mår på massa sätt dagen därpå.

Det är inte kräftornas fel, utan ditt eget eftersom du drack alkohol.

Många vuxna tål en viss mängd alkohol utan att tappa omdömet.

Många vuxna vet när de ska sluta tillföra mer alkohol till sin kropp.

Många vuxna struntar i den vetskapen.

Och det är när man struntar i den vetskapen som det kan hända att man inte lämnar festen i tid utan låter sig övertalas att stanna och skåla en stund till och den stunden brukar bli väldigt lång och sedan straffas man för den långa stunden dagen därpå genom att kroppen reagerar på att den blivit förgiftad.

Jo, alkohol är ett gift. Det är en kunskap man lätt glömmer kl.02.30 men som man sedan minns igen några timmar därpå..

torsdag 23 augusti 2012

Utebliven orgasm även idag

Jag drog tidigare från jobbet. Ty jag planerade att springa en tur.

Och det gjorde jag. Det gick trögt. 3 kilometer masade jag mig igenom. Sedan gav jag upp.

Och den där euforiska känslan infann sig icke i dag heller.

Det här med springa kanske inte är min grej ändå. Eller så är min grej att ha semester, jämt. Och då springa precis när jag har lust.

För övrigt tänker jag om några timmar vara en duktig flicka och läsa era bloggar och kommentera, men nu matlagning. Barn blir hungriga av att gå i skolan.

onsdag 22 augusti 2012

En stols andvändningsområden

I de flesta hem finns det möbler. Så även i vårt hem.

Det är bara det att vi har lite olika åsikter om vad de ska användas till.

Jag tycker att:

Stolar sitter man på.
Matbord äter man vid.
Soffan sitter man och myser i eller tittar på TV.
Soffbordet används för att ha fjärrkontrollerna på och kanske någon prydnadsgrej.
Bokhyllor är gjorda för böcker.
Andra hyllor kan man ha kanske fotoramar på, telefoner eller småsaker.
Golvet, vilket ju inte är en möbel, är en yta där man går och där möblerna står.

Familjen verkar tycka:

Att varenda jääävla yta är till för just deras saker. Blöta handdukar på köksstolarna, kläder på golvet, gammal disk på soffbordet. I soffan telefoneras det, surfas på nätet och framförallt så trängs alla där. Oavsett vad de pysslar med och säärskilt om jag sitter där.

Och varenda fri yta är belamrad med verktyg, papper, papper igen, böcker, kläder,borstar, gummisnoddar, strumpor m.m i all oändlighet.

Och jag plockar. Och så slutar jag plocka. För de fria ytorna jag gjort i ordning belamras ju på en gång igen. Ett Sisyfosarbete

Jag älskar min familj. Men alltsomoftast drömmer jag om ett eget hem. Där endast jag är skyldig till röran.

Första skämtet på 8 år!

Jag har arbetat på min arbetsplats i drygt 8 år. Där finns det cirkus 100 personer som jobbar. Några är trevliga, andra dumma i huvudet och många är urtrista. Präktiga och urtrista. En hopplös kombo.

Så i dag blev jag överraskad. Jag älskar att bli överraskad.

En kollega som varit gift i förtinutton år uttryckte sin glädje över en enkel bilsemester med sin make. De är föräldrar till 3 barn, varav 2 är utflugna. Och hon var så glad över att hon upptäckte att de hade trevligt hon och maken. Trots alla år ihop. Trots att livet förändrats markant när de inte var småbarnsföräldrar längre.

- Vad kul! För det är ju asjobbigt att skiljas, sa jag.
- Jo, det verkar jättejobbigt. Då är det nog bättre att skaffa sig en hund och köpa massagestav, det är väl det folk gör när äktenskapet går i stå, svarade hon.

Det var ju ett slags skämt. Rätt roligt tillochmed. Särskilt när det kom från en kvinna som är präktigheten själv och som jag aldrig hört skoja om någonting.

Människor kan förvåna en. På ett positivt sätt.

tisdag 21 augusti 2012

Den fula familjen

På min gata bor det en ful familj. Så får man säkert inte tycka, men det tycker jag ändå.

De är blekt färglösa hela högen förutom de individer i familjen som kommit in i puberteten, de blandar sin blekhet med rödavarigabölder. De yngre varianterna låter i stället väldigt mycket. Men vad de säger har jag ingen aning om. Logoped skulle nog vara på sin plats. Och de vuxna är som sagt bara fula och färglösa.

De har en hund. Den är också ful. Och den skäller oavbrutet. Nästan i alla fall.

Fast det hade jag nog också gjort om jag bodde i den familjen. För på dagarna så är hunden i en hundgård. Och skäller på alla som går förbi. Sedan tar någon i familjen ut skrället på en oinspirerad promenad runt kvarteret. Då skäller den på alla den möter.

Jag tror att hunden har tråkigt. Och det är nog därför jag tycker att familjen är ful. Det och att herrn i  den fula familjen tycker att kl. 07.00 en lördagsmorgon är den perfekta tidpunkten för att sätta igång sin vedklyv och motorsåg och allt annat som brummarochgnisslar.

Själv är jag perfekt. Ty jag håller käften och sköter mitt. Förutom under mina årliga utskällningar av familjen som nog hörs flera kilometer bort.

Men ful det är jag inte. Möjligen lönnfet och helt vanlig. 

Att ha tråkigt 05.30 på morgonen och ha en tråkig blogg

Så klev jag upp 05.30. Ty jag tänkte jogga en sväng. Och det gjorde jag. Ett par kilometer. Och det var sååå jääävla tråååkigt.

För så här funkar jag. Första kilometern är jobbig, då vill jag sluta springa. Om jag fortsätter, vilket jag nuförtiden gör, då känns det bättre när jag sprungit 2 km. Vid 3 km är jag förundrad över att jag kan och vid 4 km ren eufori. Längre än så har jag inte kommit i min springkarriär.

Alltså är 2 km urtrist. Som att sluta knulla innan orgasmen kommer. Typ.

Och jag hinner inte springa så mycket längre för jag springer långsamt. Om jag inte vill gå upp ännu tidigare och det vill jag inte.

Och nu börjar den här bloggen bli en sådan där tråkig blogg som innehåller gnäll och träning.

Jag får återkomma när jag hittar ett bättre tema. Om nu mina få läsare finns kvar då.

Om arga kärringar ville folk läsa (förra bloggen) men om en längtan efter sommar, det verkar intressera få.

Nu gnällde jag igen.

Over and out

måndag 20 augusti 2012

Jag har jobbat i dag och annat gnäll

I dag var första arbetsdagen efter den långa semestern. Och direkt efter arbetsdagen var det föräldramöte på Dansösens skola.

Lämnade hemmet vid 07.30. Kom hem vid 20.30.

Och efter en dag på jobbet upptäckte jag att tvättkorgarna hemma helt plötsligt fyllt sig själva. Och jag hann inte äta ordentligt. Och jag hann varken promenera eller springa.

Alltså, det här med att jobba, jag vet inte om det passar mig.

Sitter här och funderar på om jag ska kliva upp en halvtimme tidigare i morgon för att ta en joggingtur innan jobbet. Eller om jag helt enkelt ska återgå till mitt stressiga men slöa liv.

Det livet är jag ju i all fall van vid. Även om det inte passar mig så bra.

söndag 19 augusti 2012

Att mata en mormor

Så satt jag vid mormors sjukbädd i sju timmar i sträck. Och vi vandrade i minnets land. Och med tanke på att hon är 94 år, sjuk och en aning desorienterad av att inte vara hemma tyckte jag att hon var ovanligt klar i knoppen.

Fast hon ibland trodde att jag och min mor var syskon. Fast hennes starrgrumliga snart blinda ögon såg lite märkliga syner. Fast att hon ibland sa att det nog var dags att gå och lägga sig trots att hon redan låg.

Hon kände igen mig. Och ibland var hon helt här och nu. Och jag petade i henne mat, för det var svårt för henne att göra själv. Och när hon ville vila så sjöng jag en sång för henne som hon lärt mig när jag var liten och hon nynnade med.

- Alla är så rara, sa mormor.
- Det är för att du är så rar och go. Du är lätt att älska, svarade jag.
-Vad sa du? frågade mormor.
-Jo, jag satt du är go och rar och att jag älskar dig.
-Jag hörde dig nog. Jag gick bara med håven, ler mormor.

Och då skrattade jag högt och visste att en stund till finns hon kvar hos mig.

fredag 17 augusti 2012

Oro

Min älskade mormor ligger på sjukhus. Någon infektion med hög feber. Måste ta mig dit. Så fort som möjligt.
Och jag förbannar min motorvägsfobi. 20 mil gånger 2 är mer än vad min fobi klarar i motorvägskörning, särskilt när jag är nervös i alla fall.
Så det får bli tåget. I morgon bitti.

Och hon fyller 94 i höst. Och har suttit i rullstol, förlamad från midjan och nedåt, i ca. 30 år. Så det är ju fantastiskt att hon lever.

Och jag vet att gamla människor blir sjuka. Och jag vet att gamla människor dör.

Det är bara det att när mormor dör då finns det en mindre på jorden för mig att älska. Och en mindre som älskar mig.

onsdag 15 augusti 2012

Jag har faktiskt inte tid..

.. att läsa bloggar och skriva inlägg och spela WF och WP och Ruzzle och Facebookuppdatera.

Jag har en Älva som fyller elva år. Och det har vi firat större delen av dagen med fruksotpåsängen och picknickvidstranden och kräftskiva i det mindre formatet. Älvan ääälskar kräftor. Och nu ska vi avsluta kvällen med tre Twilight filmer. Ja, fyller man elva så gör man. Och då får man faktiskt bestämma dagens agenda.

Hurra och godnatt.

tisdag 14 augusti 2012

Ointressant för er, men jag är stolt.

I morse joggade jag 3 kilometer. Det är ingenting för de som springer långt och ofta. Men för mig är det stort. För vid midsommartid pallade jag endast att lufsa 500 meter.


Om någon bara för 3-4 månader sagt att jag kommer finna njutning i att springa, då hade jag skrattat tills jag tappat andan. Hånskrattat.

Men man ska visst aldrig säga aldrig.

Det som oroar mig är hur jag ska ta med min nya vana när jag börjar jobba. Kommer jagorkaochhinna ge mig ut på min runda?

Kan inte jag få vara ledig i typ ett halvår till eller så? I alla fall tills snön kommer..

måndag 13 augusti 2012

Är det kvinnligt att vara hårlös?

Min vän K är glad. Hon har fått en present av sin man. En epilator. Alltså en mackapär som rycker bort kroppshår.

- Det gör rätt ont. Men mina ben blir alldeles släta. Det gillar min man, säger K.

Jag säger (men inte till henne, utan till er):

Om min man tyckte att jag skulle plågas för att få ben lena som på ett barns, då skulle jag förmodligen smälla till honom. I alla fall smälla i en dörr. Om han däremot bad mig bli lite lenare i truten, då skulle jag förstå och försöka. Min tunga kan vara lite väl vass.

Och jag undrar om K:s man hade blivit lika glad som hon blev över sin present om hon givit honom en mackapär som skulle dra bort håret på hans bröst. För att hon tyckte om bröstkorgar som påminde om en ynglings..

Jag rakar benen ibland. Rycker ovälkomna skäggstrån. Sanerar armhålorna. För att jag fått för mig att kroppsbehåring är ofräscht. Vilket ju är idiotiskt. Men vi alla faller till föga för vissa av modets nycker.

Men jag skulle ALDRIG utstå onödig smärta bara för att behaga min man. Där går min gräns.

Blandade småhopp

Jag är ingen tävlingsmänniska. Tvärtom. När jag förlorar (vilket händer ofta) i spel och lek(sport har jag inte tävlat i sedan grundskolans gympatimmar) så rycker jag på axlarna.

Men nu har jag blivit besatt. Av ett spel på min ajjfån. Wordfeud. Ett alfapetliknande spel. Och jag förlorar stort. HELA TIDEN. Trodde ord var min grej. Men så verkar icke vara fallet. Trodde även att jag inte äger en vinnarskalle, men det är också fel. Ett jävla parti kan jag väl ändå få vinna!!
Ska bara lära mig att i WF räknas "uh" och "öh" som ord..

Under sommaren har maken påbörjat renovering av hallen. Det ska läggas klinker och värmeslingor. Det tar tid. För det ska rivas gammalt golv och gjutas rätt underlag. Och mellan varven håller maken på med sina andra otaliga projekt plus jobbar på sitt avlönade arbete. Men nu börjar det närma sig. Snart kan klinker läggas. Ty maken har tagit en extra semestervecka nu innan skolstart för barnen.

Då frågar maken helt plötsligt om vi ska hitta på något under hans semester? Kanske åka bort några dagar.

Och här står jag med hallinventarier i hela huset och balanserar på en planka när jag ska passera hallen. Och tycker inte alls att det där spontana som jag saknar ibland passar särskilt bra just nu..

Jag har en promenadrunda på 5 kilometer som jag försöker gå dagligen. Det har hänt att jag även lufsar någon kilometer då och då. Jag gillar mina promenader. Även när jag egentligen inte alls har lust att gå. En gång ville familjen haka på. Det var första och sista gången.

De pratade oavbrutet. I 5 kilometer! Nu är det familjeförbud på mina promenader. En knapp timme om dagen kan jag väl få vara ensam? Maken har fått följa med några gånger, på nåder. Om han lovar att lyssna på talbok eller musik i sina lurar och håller käften.

För övrigt funderar jag på att skriva en bok om hur det är att vara mor till en tweenie. Fascinerande period. Kanske ska jag sedan skriva en bok om hur det är att vara mor till en tonåring. Om jag inte brutit ihop innan dess.

Och har du orkat dig igenom hela denna text och undrar vart rubriken kommer in i bilden, så är det vår familjs uttryck för lite gott och blandat. Snott av Galenskaparna när de gjorde sketcher om olika idrottsgrenar. Passande i dessa OS tider tyckte jag.

söndag 12 augusti 2012

Och vem faen..

.. ställde en halvfull påse med M&M på mitt soffbord i går kväll? Jag hade nämligen tagit ett par glas vin. Vin+Mammahäxan= Sugenpåalltsomärgott.

Och jag upptäckte att M&M, var verkligen min grej. Just då.

Jag som faktiskt gått ned i vikt några gram. Inte bra med godis då.

Och lite godis gör väl inget säger du. Nä, för vanliga människor så gör det inte det. Men även idag är jag godissugen. Den där halva påsen triggade igång mitt sockersug.

Det värsta är att godiset icke var mitt. Det var någon annans. Troligtvis vår återkommande nattgäst här i huset. Älvans bästa vän.

Skämskudde.

lördag 11 augusti 2012

Om jag förstod mig på..

.. min ajjfån, då skulle ni få se bilder på det lass kantareller som min adoptivtant nu gett mig igen.

Men jag har trixat och tänkt. Och den lyder inte. Telefonen alltså. När i helvete kommer tekniken som förstår preciis vad jag vill göra utan att jag behöver trycka på en enda djefla knapp?!!

Tycker att ni ska komma hit, Realisten och Singelmamman och lära mig lite. Vad jag minns så skrek ni i kör att det var ajjfån som gällde. Känn pressen.

Vissa uttalanden biter en sedan i rumpan..

Innan jag fick barn så visste jag att TV:n aldrig skulle få agera barnvakt.

När jag sedan ammade Dansösen nätterna igenom och Älvan tyckte att 04.30 var en bra tid att vakna på, då gav jag upp. Min storebror tipsade mig om Teletubbies och jag ville kyssa hans fötter. Så där satt Älvan framför TV:n och jag låg bredvid och slumrade.

Jag ansåg och anser fortfarande att människor konsumerar för mycket. Konsumtion bidrar till miljöförstöringen.

Ändå sitter jag här med en Ajjfån fast min gamla knappmobil fortfarande fungerar och drömmer om ännu en laptop och en plattskärmsTV. Fast våra dator funkar hyfsat. Och den gamla "tjockTV:n" ännu bättre.

För ett antal år sedan suckade jag över alla utbrända människor.
- Det verkar nästan vara en merit att vara eller ha varit utbränd, sa jag till min man.

Några månader senare satt jag bredvid min man i bilen. Jag visste inte vart vi var på väg. Och jag vågade inte fråga, för då skulle han väl tro att jag var galen. Jag hade glömt vart vi skulle resa.

På samma sätt som jag glömt hur man satte på duschen hemma, vilket reglage som var till vattnet och vilket som anpassade värmen.

Och det enda jag ville vara att sova. Men det kunde jag inte. Jag hade gått in i väggen.

Men har man tourettes så har man. Jag lär väl fortsätta uttala mig om saker som sedan biter mig i rumpan.

Känner du igen dig? Eller är jag ensam?

fredag 10 augusti 2012

Förtydligande till er som är vän av ordning

Angående mitt förra inlägg. Jag var så klart uuursnygg när jag var i den stora staden! Jag hade vadlånga diskret kakifärgade byxor och en diskret top med lite oförargligt mönster på, som på ett smart sätt dolde min bullmage. OCH, några dagar innan hade min Älva sagt att jag var fin, i preciiis de kläderna. Och jag hade fönat håret. Och sminkat mig.

Men förmodligen skrattade, pratade eller andades jag för högt!

I feel again me

När jag var i elvaårsåldern ägde min mor ett par byxor som var mossgröna och gjorda av bredspårig manchester. Hon älskade dem. Lika mycket som jag hatade dem.

Ja, det fanns en tid när mycket med min mor var pinsamt. Men framförallt när hon hade de där byxorna. När vi åkte tunnelbana tillsammans låtsades jag att någon annan var min mamma. Jag höll mig på min kant.

(Att min mor inte skämdes ett dugg över mig som ibland gick utklädd till clown eller som under en period endast ville ha ett knallgult långt linne med Bob Marley på, toppat med ett brett rödglittrigt skärp, det måste man nog kalla moderskärlek.)

Jag vågade inte säga något om hennes byxor. Ville inte såra. Men sedan som tonåring, när man allt som oftast struntar i föräldrarnas känslor, då sa jag vad jag tyckte. Och hon slängde byxorna. Nästan genast. Förmodligen var de rätt så slitna..

Så var jag nu i den stora staden, tillsammans med mina döttrar. Älvan ska snart fylla 11. Gång på gång höll hon sig på några stegs avstånd från mig och sin lillasyster. Satt en bit ifrån oss på tunnelbanan.

I feel again me, tänkte jag på ren svengelska. Och tog det hela med saktmod. För när vi bara är familjen, till och med när hennes vänner är med, då vill hon kramas och vara nära. Även om suckarna och himlandet med ögonen har ökat markant. Min egen lilla tweenie.

torsdag 9 augusti 2012

Att skiljas är en process

Samma dag som jag blev myndig flyttade jag till min älskade. Min älskade som erbjöd så mycket roligt och spännande. Förälskelsen var total. Inte ett ont ord fick fällas om min älskade, då slog jag bakut.

Förälskelsen mattades så småningom av. Blev mer vardagligt kärvänlig. Somliga dagar inte ens det. Somliga dagar kände jag mig bara stressad av allt min älskade kunde erbjuda. Somliga dagar såg jag på min älskade med tomma ögon.

Men kär det var jag i alla fall. Men kärlek kan sättas på prov. Och det är inte alltid kärleken håller för sådant. Det gjorde inte min.

Att förstå att man ska bo två vuxna och två barn i en tvårumslägenhet medan man förtvivlat går på visningar av större bostäder som ens kötid i den stora stadens bostadskö inte räcker till. Att veta att man inte har råd att köpa en lägenhet som ligger inom rimligt avstånd till de områden av staden man gillar mest.

Att man ska kolla att det inte finns kanyler i sandlådan. Att man ska förklara för sin glada Älva att alla människor är inte så förtjusta i barn. Särskilt inte om de är väldigt påtända och arga.

Det provet klarade inte min kärlek till den stora staden. Så jag flyttade.

Men ibland blossar förälskelsen upp igen. Att sitta en ljum sommarkväll på en uteservering i de södra delarna av staden, det känns nästan som ett försoningsknull. Ömt, rusande och lite ilsket.

Men min längtan efter de knullen blir allt mer sällsynta. Men jag vill inte vara utan dem. Jag behöver dem. Och den stora staden välkomnar mig alltid. Välkomnar mig på sitt lite aviga bullriga smutsiga snobbiga men ack så livgivande sätt.

Och sedan känns det så skönt att komma hem igen. Hem till landsbygden. Som nu faktiskt är mitt hem.


onsdag 8 augusti 2012

En kass sommar för de hemlösa

Jag är i den stora staden. Det regnar. Regnar mycket.

Jag hälsar på min mor som bor här. Hon har glömt att köpa en grej till den goda middagen hon ska laga till mig och barnen. Jag är en god dotter och erbjuder mig att handla. Utrustad med gummistövlar och knallrosa regnponcho med immande glasögon stegar jag iväg.

I en gångtunnel står ett gäng A-lagare.

- Du! Du har sexappeal! Alltså, jag menar respektfullt. På ett positivt sätt, sluddrar en av gubbarna.

Han får ett leende till svar. Humor ska uppmuntras, tycker jag.

Och jag tänker att visst. Visst har jag surat över denna regniga sommar. Men jag har tak över huvudet. Och jag kan träffa mina vänner  i varma ombonade miljöer.

Jag behöver inte stå i en gångtunnel och träffa mina polare. Jag behöver inte sova på en offentlig toalett och sätta igång den elektriska handtorken för att få värme.

Det regnar. Regnar ofta. Men jag har det ändå rätt så bra.

söndag 5 augusti 2012

En medalj till..

Cicci, som trotsar demonerna genom att se dem i ögat samtidigt som hon bara bestämmer sig för att gå ned i vikt och GÖR det. Hon inte bara snackar (som jag) hon genomför saker och ting. Medalj.
Fru Venus som är bra, har fått ja till ett jobb och som fyller år. Medalj.
Det finns säkert andra av er som också förtjänar medalj. Men det tar vi en annan gång.


Kärlek logiskt sett

Dansösen - Jag älskar dig mamma!
Jag - Jag älskar dig också!
Dansösen - Men jag älskar mest.
Jag- Det går inte. Ingen kan älska så mycket som jag.
Dansösen - Jo, jag.
Jag - Jag är äldre än du därför har jag större hjärta och då kan jag älska mer (medan jag tänker att 1. det var ett fånigt argument 2. Kärlek är väl inte en tävling?)
Dansösen - Det där stämmer inte. På film tar folk sig åt hjärtat när de säger att de älskar någon. Det är inte logiskt. Hjärtats uppgift är att pumpa runt blod i kroppen. Man borde ta sig åt huvudet i stället. Det är ju i hjärnan kärlek händer.

Och ännu en gång i mina dialoger med Dansösen, ridå.

lördag 4 augusti 2012

Att vara teknisk idiot och att leva med en ajjfån i ett dygn

Så köpte jag mig en Ajjfån. Älvans bästis var på besök och lärde mig de grundläggande sakerna, som hur man öppnar luckan för simkortet bland annat.

Jag och teknik är icke kompatibla. Men vi lever i ett teknikfyllt samhälle och jag vill inte vara en bakåtsträvare.

Men jag skulle nog allt som oftast behöva en teknikassistent vid min sida. T.ex fick jag panik över några siffror på skärmen som rullade på. Trodde att jag lyckats koppla in mig på något som visade hur lång tid jag använde någon betaltjänst av något slag. Stängde av mobilen.

I morse kom jag på att det var klockan som tickade på. Inget annat.

Håhåjaja.

fredag 3 augusti 2012

Den bästa adoption jag gjort!

Jag adopterar släktingar då och då. Adopterade släktingar är så bra att ha. Sköter de sig fortsätter man vara släkt. Om inte, så kan man upplösa släktbandet utan problem.

Framförallt så är adopterade släktingar sådana som jag själv valt, inte prackats på mig.

För några år sedan adopterade jag en tant. Hon är fantastisk. Hon har:
  • Sytt medeltidskläder till döttrarna när de skulle på medeltidsfestival.
  • Sytt vackra dock kläder.
  • Sytt små sommarkjolar och klänningar som döttrarna har älskat.
  • Gett oss fantastiskt god egenkokad saft gjord på rabarber och på vinbär.
  • Gett oss kantareller. Hon hittar ALLTID svamp när det är säsong. 
  • Sytt, målat, skapat tillsammans med mina barn, som älskar henne.
Fast det märks att vi inte är släkt på riktigt. För svampställena håller hon för sig själv. Men det är okay. Eftersom hon plockar även till oss.

Att ta seden dit man kommer

Dansösen har haft en liten väninna på besök. En väninna som ville sova över. Och det fick hon så klart. Och de var uppe sentsent och fnissade och tittade på film. Och åt godis. Sådant som jag tycker att man SKA göra när det är sommarlov och man har en kompis på besök.

Och jag höll mig vaken långt efter att de somnat för säkerhets skull, för den lilla väninnan har aldrig sovit hos någon kompis förut, trots sina 9 år.

Och då sov vi länge på morgonen. För det gör vi i vår familj när vi är lediga. Och ingen ville ha frukost direkt när de vaknade så då väntade jag en stund med det.

Klockan 10.00 kommer väninnans föräldrar utan förvarning för att hämta henne. Jag står i morgonrock. Ingen har ätit frukost.

Vojnevojne.

Men jag bjuder på kaffe och fixar frukost. Tyvärr står det en vinflaska kvarglömd på bordet. Vojnevojne. Det ser ut som vi har haft fest. Fast vi bara tog ett glas vin till middagen igår.

Och jag känner föräldrarnas granskande ögon. Men ja, i vår familj dricker de vuxna vin ibland. Sover länge. Håller inte stenhårt på lördagsgodis under semestern. Tar dagen som den kommer. För sedan kommer tiden när man bara stressar till jobbochskolaochaktiviteterochläxor.

Och jag vet att den lilla väninnan haft det bra. "Jag tycker om att vara här" var bland det sista hon sa igår innan hon somnade.

Ja, det kan ju vara bra att upptäcka andra kulturer. Även om man befinner sig i samma land.

onsdag 1 augusti 2012

Ännu en lista

Jag borde:
  • Städa
  • Stryka
  • Fila fötterna
  • Röja ur förråden
  • Åka i väg med grovsopor som jag redan röjt ut ur förråden
  • Renovera våra sovrum
  • Vakna tidigt så att dagarna inte går så fort
Det jag gör:
  • Beställer en Ajjfån fast mitt gamla abonnemang inte gått ut. Oekonomiskt. Men skoj.
  • Surfar på internet.
  • Bakar med barnen.
  • Läser.
  • Dricker vin.
  • Promenerar.
  • Undrar varför semestern som är så lång går så fort.
Vad gör du? Och vad borde du göra? Eller är du en sådan där läskig person som fullföljer det du bestämt dig för oavsett hur tråkigt det är?