fredag 27 april 2012

Nämenu..

..är det ju helg. För vissa långhelg medledigklämdag, för andra en ledig helg. Och för ytterligare vissa arbetsdag. Hur som helst. Ha det bäst!

3000 spänn, mycket för mig men inte för alla

Vi ska åka på en liten weekendtrip till Gotland med en annan familj som har hus där. Den andra familjen bokade och fixade resan. Och la ut pengar för biljetten. 3000 spänn. Löjligt dyrt.

Eftersom jag HATAR att stå i skuld till någon satte jag in pengar på deras konto fort som attan.
Efter någon vecka kom jag ihåg att fråga om de fått pengarna. Det visste de inte riktigt. Skulle kolla upp saken.

Alltså är 3000 spänn inget särskilt för dem. Vilket jag redan visste.  Eftersom de jobbar med pengar. Placerar dem eller nåt. Men det är en stoor summa för oss. Hoppas att de har någon koll på vad folk inom kommunochlandsting tjänar. Lyxrestaurang har vi inte råd med. Hemma middagar hade jag tänkt mig. Typ varma koppen. Eller nåt.

Telefonsvarare, vem använder det?

Det fanns en tid när jag så fort jag klev in genom dörren kollade om den röda lampan på telefonsvararen blinkade. Gjorde den det blev jag glad. Någon hade sökt mig. Sedan kunde jag ha långlånga telefonsamtal. I en telefon fast med en sladd i väggen.

Telefonsvarens tid är förbi. Telefoner fastsatta i väggen är nästan antikt.

Om någon sökt mig och jag inte kunnat svara, skickar de ett sms. Eller mejl. Det är endast min mor som envisas med att prata in på mitt telesvar. Som jag inte orkar lyssna på.

Aldrig sitter jag i timslånga telefonsamtal. Ju längre jag lever desto mer korthuggen blir jag. Och när jag väl pratar i min bärbara telefon passar jag samtidigt på att plocka ur diskmaskinen, lägga in en tvätt eller fixa med något annat. Praktiskt och effektivt.

Men samtidgt så stressande. För jag kan alltid bli nådd. Och gör sällan bara en sak i taget. Och orkar inte ens lyssna på min mors röst uten irriterar mig på att hon inte bara skickar ett sms.

Mitt kontaktnät är stort genom FB, blogg och mobil. Men det är snuttifierade kontakter. Få samtal och dialoger. Vilket passar ett stressat liv med mycket på gång.

Men om det är bra. Det är jag mer tveksam till.

torsdag 26 april 2012

Dagens status

Jag är trött. Jag luktar svett. Jag är irriterad. Jag har ingen lust att gå på ett möte i kväll. Jag har inte ens lust att genomföra en inplanerad Gotlandsresa.

Kanske är det PMS. Kanske är det bara sådan här jag är. I alla fall idag.

Hur är din status i dag?

onsdag 25 april 2012

4,8 kilo

För 9 år sedan föddes hon, Dansösen. 4, 8 kilo tung. Dubbelt så mycket som sin storasyster när hon föddes. Men storasyster föddes ju lite för tidigt. Dansösen lite för sent. Hon unnade sig någon extra vecka i magen.

Storasyster plockades ut med kejsarsnitt. Liten och nätt utan klämskador och med gulsot som gjorde huden gyllene.

Dansösen kom den vanliga vägen. Med sugklocka som hjälp. Med änglakyss i pannan, rödflammig och med toppigt huvud. Så fin.

Och alla fula ord jag sagt under förlossningen var glömda. Och att maken först trodde att det var falskt alarm och därför inte stoppat i tillräckligt med pengar i parkeringsautomaten och fick springa ut och göra det när jag hade såjävlaont och baravilleatthanskullehållaommig, det blev en rolig anekdot.

För en frisk och stark bebis hade kommit till världen. Vår bebis. Som nu är rätt så stor.

Men vår, det kommer hon alltid att vara. Och älskad. Mycket älskad.

Det kom ett kort

Det kom ett kuvert till Dansösen som fyller år i dag.

"Gratis på 9 födelsedagen, Bacia", stod det på kortet. Med följde en slant.

Bacia (uttalas Bapptja) är det polska uttrycket för farmor/mormor. Polen är det land som farmorn föddes och växte upp i innan hon kom till Sverige.

Jag vet inte riktigt vad hon menade. Att slanten dottern fick var gratis för att hon fyllde år? Annars hade det kostat?

Men Dansösen blev glad. Och det är ju huvudsaken.


tisdag 24 april 2012

Drömdagar som inte blir så jävla bra

Det finns dagar när jag drömmer om att vara sjuk. Inget allvarligt. Bara lite lätt feber och snuva så att jag kan ligga i sängen en hel dag utan dåligt samvete.

Så kommer det sådana snuvdagar. Och det är inte alls så där skönt som jag fantiserat om. För oftast är det någon av ungarna som smittat mig så förutom att vara sjuk själv så är det någon minderårig som ska tas om hand. Och så ser jag hur hemmet ser ut. Dammfläckarstökrörigt. Tavlor som fortfarande inte hänger på plats. Rum som ännu inte är om-målade. Men jag orkar inte göra något åt det. För orkade jag det, då är jag ju tillräckligt pigg för att gå till jobbet.

De senaste dagarna har varit preciis sådana dagar. I morgon går jag till jobbet. I den här röran kan man ju inte vara sjuk.

Kärleksförklaring??

Det är inte bara jag som retas i den här familjen. Det gör maken också. Eller är det provocerar han gör?

När min uttalat feministiska väninna frågade honom varför han föll för mig så svarade han:

-För att hon är så  snygg.

När en annan vän som är lagd åt det romantiska hållet frågade honom samma sak, svarade han:

- För att hon är så cynisk.

Om jag själv frågade honom har jag ingen aning om vad svaret skulle bli. Bäst att avstå. För husfridens skull.

Min immuna familj

Jag är en retsticka. Kan liksom inte låta bli att retas och skoja. Mest med min familj. Men de börjar bli immuna nu.

- Det ska bli såå roligt att fylla år, säger Dansösen.
- Men tänk om vi inte hunnit köpa några presenter då, säger häxan till mamma.
- Det gör inget. Jag blir äldre. Det är det som är roligt. Jag vill ju inte vara typ 8 år hela livet.

Jaha.

måndag 23 april 2012

Boktips, tack!

Jag är en läsande människa. Lycka är att ha näsan i en bra bok. Eftersom min hjärna ofta är trött läser jag mycket deckare men gärnagärna bra skönlitteratur. Ekman, Oates, Axelsson är några favoriter. Men senast jag var på biblioteket föll jag inte för något särskilt. Plockade lite i hyllorna och fick med mig böcker hem som jag inte ens vill läsa ut.

Så snälla. Boktips tack! Så jag att överlever.

Försäkringskassan stjäl tid

Det har vabbats en del under våren. Och då är det en massa papper som ska skickas till Försäkringskassan. Anmälan om att barnet är sjukt. Ansökan om att få pengar. Intyg från skolan att barnet verkligen inte varit där. Detta för att folk inte ska fuska. Hur många som nu gör det. Statistik har visat att de som fuskar mest med vabbandet är höginkomsttagare av manligt kön. Håhåjaja.

Men jag är kvinna och medelinkomsttagare. Alltså fuskar jag inte utan skickar snällt in alla jävla papper. För den fiffiga tjänsten att man kan sköta allt detta via webben fungerar bara ibland och då är det blankett som gäller.

Så får jag ett brev av Försäkringskassan, att datumdittochdatt får jag ingen ersättning för. Ty de saknar uppgifter. Och ledan infinner sig. Jag har skickat så mycket papper till dem så det ska fan vara sekreterare för att veta om jag verkligen kryssatirätt ochundertecknat ochpostat. Så jag tänker att jag struntar i det. De kan behålla sina jävla pengar. Men det gnager lite. För tonen i brevet är som om jag faktiskt försökt fuska.

Så jag tar mig ork att ringa dem. 100 före i kön. Men jag sippar på en kopp kaffe och har bestämt mig för att hålla ut. Jag kommer fram. Och det visar sig att de gjort fel. Försäkringskassan erkänner att de haft fel!

Och jag blir så förvånad så jag bara tackar och lägger på luren. När jag borde ha frågat om de är så krångliga för att folk ska tappa sugen och därmed sparar Försäkringskassan pengar. När jag borde ha frågat om det bara är de med ork som kan få rätt ersättning.

Men vi får väl se om pengarna dyker upp. Vi får se.



söndag 22 april 2012

Alla mina diagnoser

En del läsare som hänger här, hängde även i min förra blogg. Andra är nya. Även om jag är anonym så vill jag ju ändå att ni ska lära känna mig lite. Och ett stort kännetecken för mig är alla mina diagnoser. Som jag ställt på mig själv. Ni som redan vet om det kan ju sluta läsa här. Ni andra, ja. Jag har:
  • Fjäderlätt Asperger. Jag är en otrolig vanemänniska och fastnar lätt i tankegångar.
  • Expressiv afasi. Jag tappar ord, glömmer vad saker heter och döper om dem. Som när jag kallade vitlökspress för Hollywoodpress. Ja, sådana saker.
  • Prosopagnosi. Alltså ansiktsblindhet. Jag har svårt att känna igen folk. Vilket kan verka som att jag är nonchalant, för jag hejar inte på bekanta. Men jag känner faktiskt inte igen dem. Familjen känner jag igen. Och de närmaste vännerna. Än så länge.
  • Fobier av olika slag. Mot råttor, svett, kallprat, att köra på motorväg och gå i branta trappor.
  • Oral störning. Jag har alltid något i munnen förutom när jag sover. Är det inte snus så är det mat, godis eller dryck av olika slag.
  • Tourettes syndrom. I alla fall någon form av det. Jag lider inte av ofrivilliga ljud och spasmer. Däremot talar jag och tänker sedan. Vilket kan få lite pinsamma konsekvenser.
  • Bipolära tendenser. Jag vill somliga dagar omfamna hela världen medan jag andra dagar störs av demoner som inte ens vill låta mig gå upp ur sängen.
  • Skrivsvårigheter. Detta har kommit på senare tid. Har tidigare varit en fena på att stava men helt plötsligt glömmer jag hur vissa ord ska se ut.
  • Velsjuka. Har mycket svårt att bestämma mig för saker. Som att bestämma vilka strumpor jag ska ha på morgonen. Och då är ändå de flesta av mina strumpor svarta.
  • Längtansjuka. Om jag är hemma längtar jag bort. Om jag är borta längtar jag hem. Jag ser fram emot fester jag är bjuden på men när det väl är dags så vill jag bara stanna hemma. Så långt ifrån mindfullness som man kan komma.
  • Och så lider jag ju även av den berömda latmasken. Som drabbar mig så fort jag ska göra något som kräver fysisk ansträngning eller tråkigt.
 Vad har du för diagnoser?

Omtänksamt

Om några dagar ska familjen iväg på roligheter. Då tycker jag det är väldigt omtänksamt av Älvan att få feber och bli sjuk nu. Så att hon hinner bli frisk tills vi åker.

Hoppas bara att jag och resten av familjen är lika omtänksamma. Hoppas att vi inte blir sjuka alls.

Med trevligt sällskap funkar det mesta

Den lillalilla tidningen som jag skriver i har ingen ekonomi. I alla fall inte en sådan som genererar betalt ipengar för det man skrivit. Däremot bjuder herr redaktör på festligheter då och då. Och festligt brukar det alltid bli.

I går var vi ute på lokal. Långtbortiskogen. Åtochdrack och lyssnade på musik. Musiken var verkligen kass. Wille Crafoord och Mikael Ramel. Wille var helt okay, men Mikael borde ha stannat hemma.

Men det var länge sedan jag skrattade så mycket och så länge. För mitt emot mig satt M. Och hon teckentolkade stora delar av konserten. Med en blandning av riktigt och påhittat teckenspråk.

Vi var inte en artig publik. Men roligt det hade vi.

fredag 20 april 2012

Lyd min order

Ha nu en riktigt bra helg. Om det är omöjligt, se till att den blir uthärdlig.
Jag planerar att ha det bra. Sovmornar hoppas jag på och god mat och fint sällskap.

Ha det bäst! Efter de förutsättningar som finns. Det är en order!

Kanske det militära behöver min kompetens?

Eller inte...

torsdag 19 april 2012

Tips till mig själv

Om man kokar vatten på spisen är det bra att man kommer ihåg att det är det man håller på med. Så att man inte går i väg och gör något annat.

För då kan det koka torrt. Och lukta konstigt i köket.

onsdag 18 april 2012

Till dig som söker skjutvapen

En del har hamnat på min blogg när de sökt skjutvapen. Sorry. Jag har inga att sälja. Även om jag använt ordet skjuta då och då. Jag är faktiskt emot vapen. Väldigt mycket. Trots det finns det ett citat jag gillar:

Remember, some people are still alive, just because it´s illegal to shoot them.

 Jag tror på ordets makt. Inte kulornas. Varken i vapen, plånbok eller kalsonger.

Repris och huvudvärk

Huvudvärk och brist på espri gör att jag nu gör som SVT på somrarna. Sänder en repris. Från min förra blogg. Och fler sådana lär det bli.

Vardag var dag

Och så ringer väckarklockan och du trycker på låtmigfåsovalitetill knappen och efter 7 minuter ringer klockan igen. Och så upp och sätta på kaffe och in i duschen, fort, fort, så att du inte krockar med mannen för på morgonen finns inte tid för badrumsromantik (när finns den tiden nuförtiden?). Och så på med kläderna och varförihelavärlden finns det inga strumpor, jag tvättade ju nyss? Och så väcker du barnen som inte alls vill gå upp och du försöker ha tålamod och lockar och pockar och trycker i dem lite frukost. Och barnen ska ha kläder och vartfaaan är deras strumpor, du tvättade ju nyss. Och hår och tänder ska borstas och bilen startar inte så det blir buss. Bråttom, bråttom. Och kanske har busschauffören 7 egna barn och vet hur det är för han väntar och tar inget betalt. Tack, tack. Och du hoppas att favoritfröken ska möta barnen för då blir avskedet från mamma lite lättare och så vidare till jobbet.

På jobbet har de ickependlande, de barnlösa, de äldre och strebrarna redan anlänt. Och du får frågor om ditt och datt och du ler snällt men vill egentligen skrika JAG HAR INTE VAKNAT ÄN! Men klockan slår och arbetsdagen ska börja och du sitter i möten och skriver protokoll och mejl som ingen läser men som måste skrivas för så ska det vara. Du skulle börja leva ett sundare liv men vid lunch tar det sunda livet slut för du är så sugen på pizza, men äter en kebab för det är väl lite nyttigare? Och dagen den går och du dricker massor av kaffe fast du inte är sugen bara för att få en paus, bara för att hålla dig vaken.

Och så tar arbetsdagen slut och du åker hem och i dörren välter barnen dig för de har så mycket att berätta och så många okramade kramar kvar att ge och mannen står och steker fiskpinnar och frågar dig om ditt och datt och du ler snällt men vill säga JAG HAR INTE LANDAT ÄN! Men klockan slår och mamma-och-fru rocken ska på och det ska ätas middag och lyssnas på och tänder ska borstas, rumpor ska tvättas, sagor ska läsas och monstren under sängen ska skrämmas bort. Och så sover barnen och mammarocken åker av men frurocken är på och det ska pratas vuxenprat om praktiska saker och vardagsplanering och egentligen om känslor och sådant för det har du läst någonstans, att det är bra. Men vem orkar prata om känslor, det tar tid och sömnen är så lockande och vi har det väl bra?

Och du ligger och vrider och vänder bland täcken och kuddar och har en stund med dina egna tankar men klockan slår, JAG HAR JU INTE TÄNKT FÄRDIGT ÄN, men det är dags att sova för i morgon ska du upp och inte krocka i duschen och ta barnen till fritids och dig själv till jobbet. Du längtar efter helgen för då ska du sova ut och vara ledig, men var det inte ridlektioner det skulle skjutsas till, barnkalas som skulle ordnas, släkt som skulle ringas för det är viktigt att ha kontakt. Varför är helgen så kort? Och mannen lägger sin varma hand på din kind och du somnar till sist och drömmer om oändligt med tid utan krav i din älskades famn.

Perspektiv

När jag låg på sjukhus med havandeskapsförgiftning och stränga order att hålla mig still då försökte min styvmamma muntra upp mig.

- Du ligger ju på ett modern sjukhus. Tänk på mammor i fattiga länder, de kanske inte får någon hjälp alls.

Jag blev inte muntrare av det. Oavsett hur illa andra människor hade det så var jag fortfarande sjuk och orolig för bebisen i magen.

Att andra har det värre är ett helt kasst argument för att må bättre.

Däremot kan man ibland få lite perspektiv på tillvaron.

Min kära mentor behandlas återigen för cancer. En cancer som kommit tillbaka 3 gånger under bara några år. Hon håller modet uppe, men gnistan i ögonen är inte lika stark som förut.

En fin vän har det väldigt besvärligt just nu. En närstående har svikit henne rejält och det mesta är rörigt. Hon bor långt ifrån mig så jag kan inte vara till någon praktisk hjälp.

Jag har inte cancer. Jag är inte sviken. Det gör mig inte gladare, men det ger mig lite perspektiv på tillvaron. Så jag försöker ändå att vara nöjd med det jag har. Och håller tummarna för mina kära, att det ska ordna sig. Hårt hårt, håller jag tummar. Och tår.

tisdag 17 april 2012

För cynisk för Facebook

Jag tror att jag är lite för allvarlig för att platsa som FB användare. Och framförallt för cynisk. Mina statusuppdateringar innehåller aldrig/sällan något om hur mycket jag tränat, städat, bakat, myst eller lagat mat.

Inte heller om hur jag bantat, jobbat massor eller gjort fantastiska insatser.

De handlar mest om att jag längtar efter helgen. Att jag förundras över människors dumhet. Att livet är okay men att det skaver rejält ibland.

Nä. Jag platsar inte på FB. Därför hänger jag kvar där. Som en motvikt. Trotsig som jag är.

Mannens mardröm kanske även är min och tack Shamrock för påminnelsen

Alltså det här med hyreslägenhet i den stora staden, det kanske ändå inte är min grej. Shamrock påminde mig om hur det är med grannar. Och plötsligt minns jag.

Som yngre valsade jag runt i andrahandsdjungeln och senare i bytauppsittförstahandskontraktsdjungeln. Jag har haft tystasnällagrannar, visst. Men jag har även haft tecnohelanattengrannar och dealaknarkiportengrannar. Och då har jag ändå bott i områden med bra eller hyfsad "status".

Den värsta grannen var den sista i den stora staden. En man som bodde med sin åldrande mor. Hon fick flytta därifrån med poliseskort. Jag vill inte ens tänka på vad som måste ha skett innanför deras väggar. Sedan yxade han sönder hela lägenheten. Tur att han inte kom in genom väggen.

Och där satt jag med en dotter på ettochetthalvt och en bebis i magen. Och fick liksom nog. Nog av grannen, av barnen på gården som lekte krig till långt fram på natten, av gatlyktornas kalla sken, av bullret och av smutsen. Så vi flyttade till landet.

Och storstaden finns kvar i mitt hjärta. Allt som var bra. Allt som var roligt. Men lugnet. Det fann jag inte riktigt där. Kanske jag passar här i myllan i alla fall.

Och det där med att vara stödfamilj. Det låter ju bra. Men jag jobbar med människor hela dagarna. Och tycker det är svårt att räcka till som det är.

Men jag har kvar min plats i Stockholms bostadskö. Och tonåringen får plats här om det verkligen strular till sig.

Född i Tvillingarnas tecken är vad jag är. Allt eller inget. Både och. Det är jag.

måndag 16 april 2012

Tack som faen Body Shop

Jag stöter på en bekant.

- Vad brun du är, säger han.
- Det är bara smink, svarar jag.
- Jaha, vad sminkad du är, kontrar han.

Så går det när jag för en gångs skull handlat rouge som är djurochmiljövänligt och när jag för en gångs skull faktiskt frågat en expedit om råd. Och jag minns mycket tydligt att jag informerade henne om att jag brukar sminka mig mycket diskret. Tack som faen Body Shop.

söndag 15 april 2012

Mannens mardröm

Min man berättar om en mardröm han haft. Han drömde att vi fick ett barn till. Och att vi flyttade till en hyreslägenhet i ett höghus. Han vaknade kallsvettig.

Jag tror jag väntar med att berätta för honom att jag då och då lessnar totalt på att bo i villapålandet och längtar efter ett bekymmersfritt boende, typ lägenhet. Och att det händer att jag drömmer om att den lägenheten ligger i Stockholm.

Jag tror också att jag ska vänta med att fråga om hur han ställer sig till att vi skulle vara stödfamilj åt en tonåring jag känner, som verkligen är i behov av kärleksfull vuxenomsorg.

Jag väntar. Tills hans mardröm bleknat bort. Hur länge det nu tar.

Tack fru Venus och bröllopsklänningen är fixad

Fru Venus tipsade om ett bra sushiställe i den stora staden, Jappi. Så dit begav jag mig med döttrarna och min mor. Älvan gillar sushi, Dansösen tror att hon gillar sushi för att Älvan gör det.

Tre av oss åt med god aptit. En gjorde det inte. För hon lyckades få i sig lite wasabi och efter det var det mest vatten som gällde.
Älvans sushi


Alla fyra tyckte i alla fall att stället var urmysigt, så tack Venus för tipset.

Vägg i vägg med Jappi ligger en fantastisk secondhand affär, Beyond retro. Där stannade vi ett bra tag och tittade på roliga kläder och provade hattar. Dansösen bestämde att det var där hon i framtiden skulle handla sin bröllopsklänning. Jaha. Skönt. Jag som bekymrat mig såå över just den biten..

Kan inte folk bara hålla käften?

Jag sitter på ett tåg bort från den stora staden. Ett stycke Älva, Dansös och deras mammahäxa har vadat i decimeterhög snömodd för att gå på bio och shoppa lite. Vi är trötta. Det borde synas på våra ansikten.

Men ibland tror jag att det är något fel på mitt utseende. Att jag liksom ser ut som att jag gäärna lyssnar på vad folk än har att säga.

Bredvid mig på tåget sitter en ytlig bekant. Så ytlig så jag minns inte ens hennes namn. Men hon minns mitt. Och sedan får jag reda på att hennes barn har psykiska problem, att hennes mamma är butikschef, att hennes pappa nyss fått hjärtinfarkt, att hennes brorsbarn har "Aschberger"(jo, hon säger så, inte Asperger). Att hon är trött på sitt jobb.

Och jag blir väldigt trött på henne. Bryr mig inte om hennes liv, just nu. Vill bara blunda. Och be henne hålla käften. Men jag är för väluppfostrad. Tyvärr.

Men er bryr jag mig om. Vad har ni för planer denna söndag i mitten av april?

fredag 13 april 2012

Alla dessa jävla val

Jag har svårt att välja strumpor på morgonen. Fast de flesta av dem är svarta.

Tänk då hur jag fungerar i en mataffär. Trots handlingslista. Nu står jag här med 2 påsar chips av olika smak (som inte ens fanns på listan ). Och ett stycke tandborste, som jag inte vet om den är bra.

Somliga dagar ( de flesta) önskar jag att jag bodde i ett gammalt öststatsland, där fanns minsann inga val. Man fick ta det som fanns. Även om det bara var kål och veckogammalt bröd.

Livet borde vara som ett TV-spel

Dansösen- Neej, jag dog!
Älvan- Det är lugnt, du har fyra liv kvar.
Dansösen- Skönt. Hur många liv har du kvar?

Tänk om livet var som ett TV-spel. Fler av dem jag tycker om skulle finnas hos mig då.

Jag och alkisarna

Om man bor på landet får man vara lite omsigochkringsig. Passapåattgöralllaärendensamtidigt.

Dansösen skulle till doktorn i morse. Doktorn finns på samma ort som systembolaget. Eftersom jag kommit ihåg plånboken tänkte jag passa på att inhandla lite alkohol. Så där stod jag, strax före kl. 10.00. Och väntade på att de skulle öppna.

Jag, Dansösen och två mycket slitna människor med darrande händer. Det kändes desperat på något sätt. Nästan lite skämmigt.

Men det var i alla fall ingen kö till kassan. Och nu kan jag dricka vin till middagen. Skål i förskott.

onsdag 11 april 2012

Pyjamasdagar

Ungarna har lov. Jag också. Vi hasar runt i myskläder. Rycker upp oss och åker och fikar hos någon. Sedan hem till pyjamasen igen.

En kompis till Älvan kommer på besök. Det flamsas en del. Kompisen vill komma tillbaka nästa dag.

Älvan erkänner för mig att hon ljugit. En vit lögn. Till kompisen har hon sagt att vi ska åka bort. För hon vill ha fler pyjamasdagar. Baravara.

Och jag släpper tanken på att jag borde hittapåsaker. Aktiveraosslite. För de verkar helt nöjda. Med film, böcker och lite kortspel och varandra.

Barn behöver också vila. Ibland.

tisdag 10 april 2012

Jag är förälskad

Som hobby skriver jag i en litenliten lokaltidning som kommer ut en gång i månaden. Mitt uppdrag denna månad var att porträttera en äldre man som gjort finfina möbler, träsniderier och andra konstverk.

Herr H  har han hunnit fylla 90 år. Frun är död. Han har inga barn och inga släktingar i livet. Men sådan gnista. Sådan glädje. Över att få leva. Att få fylla dagarna med det som faller honom in.

Det var utmärkt medicin för en 40 årskrisande understhummerdrabbad kvinna. Jag är förälskad. I alla fall oändligt förtjust. Jag önskar att alla hade möjlighet att få träffa en herr H när livet känns sisådär. Utmärkt medicin. Som sagt.

Det kanske är blåsten

Ingmar Bergman hade sina dämoner. Författaren John Irving, sin understhummer. Eller rättare sagt i en roman av honom varnar föräldrarna sina barn för havets underströmmar, vilket det yngsta barnet uppfattar som understhummer. Något ogripbart och farligt. Något obehagligt. Typ som ångest.

Just nu är jag tagen av understhummern. Kanske är det den kalla blåsten som trängt in i min kropp. Eller så har jag ätit för mycket. Eller druckit för lite. Vad vet jag.

Ska försöka skaka av mig hummerns klor. Skakskak.

måndag 9 april 2012

Pensionärsvarning

Man vet att man blivit en aning äldre när man:
  • Finner nöje i att sitta vid köksbordet och titta ut i trädgården på alla småfåglar som jagar mat och bygger bo och till och med har detta som samtalsämne med maken.
  • Börjar frysa när man ser alla lättklädda ungdomar som trotsar nordanvinden.
  • Oroar sig för att brösten ska hoppa ur BH:n på alla unga tjejer med urringning som inte lämnar något åt fantasin.
  • Hatar ljudet av knattrande mopeder.
  • Allt oftare stänger av P3 för att musiken är så kass.
Hur märker du att du blivit äldre?

söndag 8 april 2012

Påsken så här långt

  • Jag har haft sovmorgon varje morgon.
  • Jag har ätit god mat som huvudsakligen maken tillagat.
  • Jag har ätit godis.
  • Jag har läst deckare.
  • Jag har tagit en promenad.
  • Jag har suttit i trädgården och solat.
En bra ledighet, hittills. Hur har ni det?

lördag 7 april 2012

Jag är en idol

Vi har våra duster jag och döttrarna. Men i deras ögon är jag fortfarande bäst. Deras far också. För jag fixarsåmycket ochgördetmysigt ochärsågoattkrama. Och fadern han kan så mycket, vet så mycket.

Jag undrar hur länge det håller. Innan vi blir avslöjade. Vi är liksom inte bäst. Bara bra nog. Hoppas jag.

Pussipåsk

Puss i påsk. Undrar hur det uttrycket uppkom? Men det är rart.

Så vem ska Du pussa i påsk?
Själv pussar jag nog barnen. Och maken, han får väl en tungkyss.

fredag 6 april 2012

Tack du Gud som jag inte tror på

Det här med Gud är inte min grej. Somliga dagar önskar jag att jag trodde på Gud, det skulle nog ge mig lite stöd. Jag har faktiskt försökt. Men det går inte.
Men jag är ändå tacksam mot kyrkan. För utan deras tro skulle det vara mycket färre helgdagar i almanackan.
Att man är ledig för att gråta över en kille som dog för över 2000 år sedan och som efter några dagar vaknade till liv är ju en aning absurt. Men det spelar ingen roll. Bara jag får vara ledig.
                           GLAD PÅSK!

torsdag 5 april 2012

Om huvudet ändå var med

Om man ska åka och handla är det bra att ha med sig plånboken. T.ex om man reser en dryg mil för att handla på Systembolaget, då är det bra att ha pengar med sig. Annars blir det ingen öl till påskbordet. För på Systemet får ingen kredit. Bara så att ni vet.

tisdag 3 april 2012

Ibland önskar jag att jag var man

Detta är ett generaliserande inlägg. Ett drahalvamänsklighetenöverenkam inlägg. Bara som en varning.

Min vän E tipsade mig om ett jobb hon tyckte jag skulle söka. Ett roligt jobb. Varierande. Spännande. Lät det som.

Gott så. Men jag är inte kvalificerad för jobbet eftersom jag har en helt annan utbildning än vad som krävs. E ryckte på axlarna och ansåg att jag som person skulle passa för jobbet. Jag höll med.

Om jag varit man (eller E) då hade jag struntat i de krav som stod i platsannonsen. Jag hade slängt iväg en ansökan och hoppats på det bästa. Det bästa=att få komma på intervju. Så att de fick se att jag passade.

Genom åren har jag läst ansökningar till olika tjänster där jag har jobbat. Ibland chefsjobb. Och män söker. Trots att det inte är en siffra rätt gällande vad som krävs. För de tycker att just det jobbet skulle passa just dom. Och en del av dem har säkert rätt. Och de försöker i alla fall.

Men här sitter jag och radar upp allt som fattas i mitt CV, i stället för att rada upp allt som passar.

I mitt påskägg vill jag ha en övertro på min förmåga och ett medel som suddar bort all självkritik och en del av min självdistans.

Jag vill vara man. Om det inte var för att det verkar jobbigt att raka sig. Och att sitta bredbent. Överallt.

Medicin mot nedstämdhet är det nå bra?

Visste ni att medicin mot nedstämdhet kan ha biverkningen: nedstämdhet och ångest.

Man kan också drabbas av sömnsvårigheter, dåsighet, ökad aptit och svettningar.

Förutom att man är deppig så riskerar man att få ångest, bli fet, trött och svettig. Det kan ju inte göra en människa glad.

Bäst att akta sig för depression, det verkar så där lagom kul.

måndag 2 april 2012

Är verkligen det här godis?

Makens polska släktingar har kommit med påskgåvor. Polacker (i alla fall de jag känner) kommer alltid med gåvor av olika slag. Oftast i matform. Korv, egenhändigt inlagd gurka, andra inlagda grönsaker, annan egenhändigt gjord mat. Ibland kommer de med alkohol, blommor eller med prydnadssaker som man inte har en aaaning om vart man ska placera.

Men nu är det ju snart påsk. Och påsk innebär godis. Även för polacker.
Men allvarligt. Choklad fylld med alkohol i likörform. Är det verkligen godis? Och inte bara ett väldigt äckligt sätt att få i sig alkohol på?

Kära make, jag är generös och ger dig mitt påskgodis.
 Och fyller mitt eget påskägg med eget inhandlat godis å så tar jag alkoholen bredvid. Så får det bli.

söndag 1 april 2012

En gräsänkas middag

I timmarna tre har jag varit gräsänka denna söndagseftermiddag. Familjen är utflugen åt olika håll.

Som student livnärde jag mig på pasta och ketchup och ibland någon grönsak. Inte direkt LCHF eller vad det nu heter.

Så fort familjen försvinner är jag tillbaka i studentvanorna. Fast i lite lyxigare form. Idag bestod middagen av pasta, pesto, mozzarella, tomat, avokado, oliver och ett glas vin. Mycket gott.

Jag borde nog få vara gräsänka en aning oftare. Kanske inte för kostens skull. Men för att få tänka en tanke fullt ut, utan att bli avbruten. Det känns en aning ovant. Men skönt.

Men nu är gräsänkestunden snart slut. En Dansös ska hämtas från kalas. Och en utlovad Ipren ska ges till barnkalasets vuxna värdinna. Min tretimmarsfrid var hennes tretimmarsbarnkalasinferno med påföljande huvudvärk. Håhåjaja.