fredag 24 maj 2013

Att ha en utvecklingsstörning

Jag känner en tjej som har en utvecklingsstörning. Det är ett rätt kasst ord, utvecklingsstörning, men det är det ord som socialstyrelsen bestämt att man ska använda. En del kallar det för att man har kognitiva svårigheter eller en funktionsnedsättning.

Det viktigaste för mig är att man säger har och inte är.

Tjejen jag känner har en utvecklingsstörning. Hon är söt och rolig och retsam.

Hon har svårigheter med att läsa och skriva och räkna och förstå mer komplicerade sammanhang.

Hon är omtänksam och uppriktig och en jävel på att rida.

Ni fattar.

Den här tjejen har lärt mig lite grejer. Uppriktighet till exempel. Det händer att jag ger henne beröm för något hon gjort eller kommenterar att hon är söt. "Jag vet", svarar hon då med en avundsvärd självklarhet. Ja, hon vet. Vet att hon är fin och kan en hel hög med saker, även om just att läsa är svårt.

Och jag provar hennes raka stil. Vid rätt eller fel tillfälle får ni själv avgöra..

Jag har ju bytt jobb. På mitt tidigare arbete var jag tvungen att samarbeta med ett otal olika människor och instanser. En instans jobbade jag särskilt mycket med och de som arbetade där höll på att driva mig till vansinne med långsam handläggning, ovilja till beslut och svårigheter att få tag i.

Så stöter jag nyligen på denna instans chef. Och hon berättar att hennes anställda saknar mig, för vi samarbetade ju så bra.

- Ja, jag förstår det, jag är bra, svarar jag då.

Vilket får chefen att flacka med blicken för det svaret var nog inte det hon väntat sig. Kanske mer att jag skulle klappa medhårs och berömma hennes anställda. Så hon försöker förtydliga sig.

-De tyckte att du var så lätt att ha att göra med, säger hon.
-Och kanske charmig? frågar jag. Jag är rätt charmig.

Ridå.

Och nej, jag vill inte framstå som självgod eller kaxig. Och nej, jag vill inte romantisera hur det kan vara att ha en funktionsnedsättning.

Men jag är glad att jag svarade så. Jag har ett otal brister, men just där och då kunde jag stå för att jag är bra.

Och jag är så glad över att jag känner en tjej som inte alltid tänker som alla andra.

Då lärde jag mig att polisens stopptecken är mer av ett påstående än en fråga..

Så satt jag och körde några få men krångliga mil längs viskagrävauppvägenmittirusningstrafiken. Och jag längtade hem. Och vägarbetet tog slut och jag gasade på. Och då står det en artig polis framför mig och med tecken undrar om jag ska köra åt höger. Då skakar jag kraftigt på huvudet. Då nickar han. Då skakar jag på huvudet och tänker att han vet väl inte vilket håll jag ska åt?! Då nickar han igen.

Och då förstår jag att detta är en trafikkontroll. ALLA bilar ska köra till höger och stanna där.

Så jag lyder och skrattar åt mig själv och ber polisen om ursäkt.

-Jag trodde det hade nåt med vägarbeten att göra, förlåt, fnittrar jag.
-Jag tycker nog att jag var väldigt tydlig, svarar den 2 meter långa polisen.

Och så tillägger han med ett leende efter att jag visat körkort och blåst i alkometer:

-Mig ska man inte bråka med. Kör försiktigt.

Det var första gången i mitt liv jag blivit stoppad av polisen. Jag tyckte att jag fixade det rätt bra. Bra för att vara jag, i alla fall.

måndag 20 maj 2013

Om man gråter offentligt är man nog riktigt ledsen

Jag pendlar med tåg. Det är det många som gör. Och tågkupén fungerar för många resenärer som ett slags vardagsrum.

I mobiltelefonens tid är gränsen mellan privat och offentligt nästan utsuddad. Folk uppfostrar sina barn via mobilen, har arbetssamtal, reder ut konflikter med sin partner, skvallrar med vänner, berättar om den senaste fyllan. Allt får man höra. Fast man inte vill.

Gråter gör dock folk sällan i det offentliga rummet, det anses fortfarande privat. Men i morse hörde jag kvävda snyftningar från sätet bakom mig. Ett lågmält mobilsamtal som avbröts av snyftningar.

Och jag kände sådan medkänsla med den kvinnan. För om man gråter offentligt, då tror jag att man är riktigt riktigt ledsen.

lördag 18 maj 2013

Om att det händer mycket nu och om att det inte händer nåt alls och om en klänning som sprack

Jag bytte ju jobb och därmed bytte jag en daglig pendling på cirkus 30 minuter till 3 timmar. Än så länge har det varit värt det men jag har ännu tid att ångra mig eftersom jag är tjänstledig.

Antingen lämnar jag hemmet vid 07.00 och kommer hem vid 19.00 eller så lämnar jag hemmet vid 08.00 och är hemma vid 20.00 eller 22.00.

Alltså hinner jag inte med så mycket annat än att jobbapendlaochumgåsmedminfamilj. Vilket vissa i min omgivning verkar ha svårt att förstå.

En f.d kollega skickar ett mail där hon undrar om hon sårat mig på något sätt eftersom vi nu aldrig ses. Mitt svar till henne blir att vi MYCKET SÄLLAN setts privat utan på jobbet och eftersom jag nu bytt jobb så är det naturligt att vi inte ses så ofta...

En annan f.d kollega skickar ett sms om att hon önskar äta lunch med mig och hon undrar om jag ALLTID reser till den stora staden under vardagarna eller om jag har tid att umgås..Och mitt svar blir att ja, jag reser varje dag till den stora staden eftersom jag jobbar HELTID..

Man saknar inte kon förrän båset är tomt..

Så mitt sociala liv ligger på is. Men i mitt yrkesliv utvecklas jag och roar mig. Och mina älskade barn utvecklas i en rasande fart. Och jag hinner nästan inte med.

Och mitt i alltihop så har det varit släktfest och firande av min far och bonusmor som fyllde lite jämt. Och massa musikaliska släktingar sjöng för dem och jag höll ett tal och den klänning jag hade på mig den sprack. Sprack för att ju slutat snusa och i stället börjat äta!

Och snart kommer det väl lite skattepengar tillbaka och då ska jag köpa mig en egen dator och kanskekanske blogga igen..

Puss