tisdag 29 januari 2013

Nej, jag är inte snäll

Det var endast självbevarelsedrift som i dag förhindrade mig att tala om för en ung man som var rejält påtänd och med blödande näsa som han droppade omkring i matbutiken, att det nog är bättre att injicera skiten än att snorta den.

Nä. Jag är inte snäll. Och det har jag heller aldrig lovat.

Det är inte alltid lätt att bryta ett löfte

De senaste åren har jag haft två nyårslöften. Att fortsätta snusa och att inte bli snäll.

Men det är väldigt dyrt att snusa. Så nu har jag varit snusfri sedan i går kväll. GAAHHH!

Jag bryter alltså mitt ena nyårslöfte. Men med tanke på mitt nuvarande humör håller jag det andra löftet ordentligt å andra sidan...

söndag 27 januari 2013

Kära stockholmare, vad är det som har hänt?

I många år bodde jag i den stora staden. Och det var inte för den goda servicens skull, om man säger så.
Att bli snorkigtnonchalant bemött i affärer och barer var mer en regel än ett undantag.

När jag sedan var på besök i Göteborg eller Malmö förstod jag sällan att servicepersonalen talade till mig. De lät ju så trevliga, kanske pratade de med någon av sina kompisar som stod bakom mig, trodde jag..

Nu har jag varit i den stora staden vid ett flertal tillfällen. För att shoppa och träffa vänner. Och expediterna säger hej. Frågar om de kan hjälpa till med något. Och sedan hjälper de till. I dag ägnade ett butiksbiträde en halvtimme åt att fixa fram skridskor och passande hjälm till min Dansös. Det provades och provades och ringdes till annan affär för att kolla vad de hade på lager. Och en stjärnmejsel togs fram för att anpassa hjälmen till Dansösens huvud.

Kanske är det helt enkelt lågkonjunktur. Om man är trevligmotkundensåkanskedehandlar ochdåfårmanbehållasittjobb. Eller nåt.

lördag 26 januari 2013

Om dem jag mist

Jag är förskonad från mycken sorg. De flesta i mitt liv som betyder något finns kvar.
Men några har jag mist. En farfar som jag knappt träffade o därmed försvann rätt så obemärkt.
Men jag saknar min syster. Hennes humor lämnar ett tomrum. Jag skämtar fortfarande med henne fast hon inte finns.
Och så saknar jag min bonusmormor. Hon som alltid var där. Som skojade och lagade fånigt god mat.
Sedan har vi morfar. Egentligen en hopplös karl. Men ack så rolig.
Så ja, humor är det som berör mitt hjärta. Humor, det är viktigt det..
Vem minns du?

Om ni undrar..

..om träffen med fru Venus gick bra. Ja, då har ni aldrig träffat henne. Klart det gick bra. Hon är ju bra.

Och så fick jag träffa en annan bloggar IRL. Hon var fånigt snygg och energisk. Men väldigt trevlig. Så jag förlät henne. För att hon var snygg.

Och du Shamrock, jag hör av mig när jag behöver konsumenthjälp!

fredag 25 januari 2013

Om i morgon och andra händelser

I morgon ska jag träffa en person som har ett av de vackraste leenden jag vet. Bonus är att hon är rolig och mycket omtänksam. Fru Venus kallas hon, men heter något annat..

Om en dryg månad börjar jag på mitt nya jobb. Läskigtochroligtpåsammagång.

Ni vet den där känslan ett tag innan man ska ha semester. Att helt plötsligt kan man inte tänka på annat än att slippa sitt jobb. Och man vet att man orkar fram till semestern, men skulle nån kräva att man jobbar en enda dag till då skulle man kräkas. Den känslan börjar infinna sig nu. Jag orkar, men skulle helst vilja börja på mitt nya jobb NU.

Kollegorna har reagerat olika. Några (de ungamedenergi) har önskat mig lycka till, andra (detröttaoavsettålder) har blivit arga. "Hur kan du lämna oss!!??"

Mest funderar jag på att jag ska pendla sammanlagt över 3 timmar per dag. Men familjen har redan börjat öva märker jag. I alla fall maken. Han påminner om läxor och att det är läggdags (när det gäller barnen alltså, inte mig). Det blir nog bra det här. Det blir det.

Och sorry ni nya följare och annat löst folk som tittat in efter att ha läst mitt älskade citat av Socker Conny. Roligare än så här blir det inte. Det är serierna som är roliga. Inte jag.


tisdag 22 januari 2013

Tänk om jag skämtar om fel saker?

I 9 år har jag varit på min arbetsplats. Nu ska jag byta. Byta arbetsplats och arbetsuppgifter.

Ty jag var nästan som en institution på mitt jobb. Och det tröttnade jag på. Så nu går jag vidare.

Läskigt men skoj. Bättre betalt, men längre resor. Resor som kommer äta upp det mesta av löneförhöjningen. Men ändå. Något nytt.

Fast de vet väl inte vem de anställt, trots ingående intervju. Det är ju det här med min humor, som alla inte förstår sig på.

En av de första dagarna på mitt nuvarande jobb då citerade jag Socker Conny i fikarummet. "Blir man ful av att tro på Gud eller tror man på Gud för att man är ful".

Det blev alldeles tyst. Sedan började en kollega gapflabba. Hon är fortfarande min vän. Tillika adopterad som tant/extramormor till mina barn. Men de flesta drog inte ens på mun.

Så jag undrar hur det ska gå. Eftersom jag har en förmåga att ofta skämta om fel saker..

Fel i andras ögon alltså. Inte i mina..

måndag 14 januari 2013

Mycket. nu

Jag har en del att tänka på just nu. Och så måste jag ju jobba. Och umgås med min familj.

Så att läsa bloggar, kommentera och skriva själv är inte högprio just nu.

Och kanske, men bara ett stort kanske, bli det ännu sämre med den saken längre fram. Vi får se.

Återkommer med lite tydligare info, när jag själv vet mer.

Ha det bäst!


söndag 13 januari 2013

Hur många ord får plats i en liten kropp?

Så sken solen. Och Mammahäxan har varit alldeles för kroppsligt stillsam den senaste tiden. Så då blev det promenad. Med Älvan som ville följa med.

6 kilometer gick vi. Och hon pratade oavbrutet. Om allt.

Och jag förundras över att någon som bara levt 11 år kan ha så otroligt mycket att berätta. Medan jag som levt 41 år knappt har något alls att säga.

måndag 7 januari 2013

Nackdelen med att må bra

Nackdelen med att jag nu mår bra, i alla fall mycket bättre än för några månader sedan, det är att jag lägger märke till hur jag ser ut!

Utväxten i det blondslingade håret är skrattretande. De 6 kilo jag gick ned i somras och de 4 som jag sedan hade kvar till nån slags målvikt, det är bara att börja om. Jag har ätit. Tröstätit. Och fullkomligt struntat i frisyr och utseende.

Så här sitter jag nu. Lite för tjock. Med frissigt hår som är i flera färger. Men gladare.

Håhåjaja.

lördag 5 januari 2013

Det här med att jag inte har något att sätta på mig, det är nog inte sant

Så var det dags för lite garderobsrensning. Jag som nästan alltid har likadan outfit. Lediga dagar är det morgonrock som gäller, eller fleeceunderställ eller ett par härligt skönt slitna militärbyxor och nån sjavig T-shirt.

När jag jobbar eller ska träffa folk som inte är familj är det ofta svarta eller blå jeans som gäller och nån svart överdel. Ändå tycker jag sällan att jag har något att sätta på mig..
Det här är min garderob. På de flesta galgar hänger det två-tre plagg på varandra. Bakom det som hänger finns hyllor. Hyllor proppade med tröjor och byxor.

Ändå har jag sällan något att ta på mig.

Jag förstår mig inte på mig själv.

Hur ser din garderob ut? Fylld med användbara matchande favoriter? Eller bara ett virrvar, precis som jag har?

fredag 4 januari 2013

Utan statustänk

Dansösen förklarar för en kompis vad hennes mormor jobbar med.

-Mormor är nästan som en doktor. Hon är undersköterska. Hon jobbar nästan jämt för det är många patienter som är väldigt sjuka. Så är det på sjukhus.

Det är samma Dansös som gärna vill jobba som doktor. Och som skräpplockare. Halva tiden var.

Båda jobben är enligt henne lika viktiga.

Det tycker jag är bra tänkt.

Men hallååå, jag är faktiskt bra!

Det händer att jag söker andra jobb ibland. När det nuvarande jobbet skaver eller tröttar.

Jag blir ALDRIG kallad till intervju. Förr, då kunde jag välja och vraka mellan jobben. Nu, nu är det ingen som vill ha mig. Jo, min nuvarande arbetsgivare förstås. Han är väldigt nöjd. Säger han i alla fall..

Och okay då om jag inte blir kallad till intervju. Det finns väl massor med meriterade människor där ute som behöver ett jobb.

Men nu har det hänt två gånger att jag inte blir kallad till intervju och att sedan tjänsten annonseras ut igen! Men hallååå! Jag finns ju här! Och jag är faktiskt bra. Kanske inte bäst, för vem faen är det? Men bra borde väl ändå duga!

Synd att de inte vet vad de missar...

torsdag 3 januari 2013

Kanske..

är det febern. Kanske är det dosen Ipren. Kanske är det whiskyn. Ja, va faen. Det klart att man inte ska blanda medicin med alkohol, men ibland blir det så. Kanske är det barnen och maken.
Men just precis nu, då är jag faktiskt nöjd. Trots att jag är döende i förkylning.. Helt nöjd.

Nån jävla nyårskrönika blir det inte

Nån nyårskrönika blir det inte. Ty det är mitt minne alldeles för skralt för. Plus att jag sällan tittar bakåt. Gjort är gjort liksom.

Och nyårslöften tycker jag är trams. Förutom de jag ständigt lovar. Att inte sluta snusa och att inte bli snäll.

Det mest omvälvande i mitt liv under detta år var väl att jag nästan ville dö. Och att jag med blå piller, envishet och terapi nu tycker att livet är helt okay.

Min söta lilla pappa undrade varför jag inte berättat hur jag mått.

- När allt känns meningslöst, då känns det också meningslöst att prata om. Och en aning ohyfsat. Att på frågan hur man mår svara att man vill dö, är ju inte höjden av artighet direkt, svarade jag.

Han förstod poängen. Men tyckte nog inte att jag hade rätt. Och så kramade han mig hårt. Så där som bara pappor kan.

Och i viss mån är det väl så, att liten aldrig blir riktigt stor. Och att bra föräldrar känner ansvar för en tills de dör. Tack, tack.

Det är lite synd om mig nu

Jag är förkyld. Det är det nog väldigt många som är just nu. En förkylning är ju inte farlig. Den går ju liksom över av sig själv.

Men ändå. Eftersom värkande hals och ömma muskler och snorig näsa befinner sig just i MIN kropp, så känns det besvärligt.

Jag kan inte ens ligga och vara sjuk. För under nyår var vi bortresta och sedan kom släktbesök hit och snart dyker det upp vänner och tvättkorgarna är fulla och mat måste planeras och eftersom jag helt plötsligt blivit med dosett så måste den fyllas med piller som måste hämtas ut på ett apotek flera mil bort.

Kanske därför jag inte blir frisk. För att jag vägrar inta sängläge. Men jag har inte tid. Jag har ju semester!

tisdag 1 januari 2013

Mannens nya leksak, det är inte jag

Så reste vi till Göteborg. För att fira nyår med några av favoriterna i vår bekantskapskrets.

Förutom att maken har mycket gott lokalsinne, förstår vägnät på ett nästan intuitivt sätt, så har vi också kört denna sträcka mångalånga gånger.

Men så upptäckte han GPS funktionen i sin nya mobil. Och tyvärr, feminist som jag är, så kan jag ändå konstatera att män och maskiner/tekniska attiraljer, det är något särskilt med det. Något nästan maniskt.

Efter några timmar i bilen frågar döttrarna vart vi är. Då svarar jag Skövde, för det har jag precis sett på en skylt.

- Jag ska kolla, säger maken och knapprar på mobilen. Och håller på att köra in i vägräcket!

En stund senare frågar samma barn ungefär hur långt det är kvar tills vi är framme. Samma mamma svarar då, "10 mil ungefär, det tar en dryg timme till".

Och samma make svarar "jag ska kolla".

Och då skriker jag neeeej!

Män och maskiner. Pojkar och leksaker. Ungefär samma sak..