lördag 31 mars 2012

En kastrull m.m

Kära syster. Du som inte lever längre. Du som försvann, till en annan dimension. Du som är död, även om de orden smärtar att skriva. Du som var levande fram till för drygt två år sedan. Vi har kvar din kastrull. Den passar utmärkt att koka pasta i. Vi tar hand om en av dina växter. Den lever och frodas. Grönskar och skjuter skott.

Så lever du vidare. Genom att vi kokar pasta och vattnar din grönska. Och genom mina minnen. Jag minns dig. Alltid. Lena var ditt namn. Storasyster var en av dina titlar. Älskad en annan. Jag minns dig.

2, 3 eller 5 men sällan 4

I vår familj är vi 4 individer. Men det antalet stämmer sällan med hur många vi egentligen är vid matbordet. Oftast är vi 5. Familjen plus Älvans BFF (BestFriendForever). Eller så är vi 3. För Älvan är hemma hos BFF.

Det har blivit en vana vid matlagning och planering att alltid ha ett extra barn med i beräkningen. Det gillar jag. Hellre 5 än 3. 2 är helt okej, när båda döttrarna är hos sina kompisar och bara jag och maken skrotar runt. Men det känns också lite tomt.

Extremt sällan är vi 1. Ensamtid i det egna hemmet är en lyx. Som jag njuter av. En stund. Men sedan vill jag bli stördutfrågadochomkramad igen.

Jag tror att jag gillar min familj. Faktiskt.

fredag 30 mars 2012

Det händer att jag ler

Det händer att även jag ler. T.ex. när jag såg den här bilden.
För övrigt vill jag säga att jag blivit riktigt duktig på att svara på era kommentarer. Vill bara säga det. Så att jag liksom inte skriver bokstäver i onödan.

Ha det bäst!

Jag är en medelmåtta

Jag är 41 år gammal (snart) och alltså mitt i livet, typ. Medelålder.
Jag har 2 barn, det statistiska snittet för antal barn man har här i Sverige är 1, 9 och eftersom Älvan är tunn som en tråd så är det väl hon som är barn 0,9 då.
Medelåldern för en förstagångsföderska är runt 27 tror jag, själv var jag 30, men det kan nog räknas som väldigt vanligt.
Jag bor i en liten by men i en medelstor kommun.
Även om jag inte tycker att lönen räcker så räknas jag nog som medelinkomsttagare.
Jag sover dåligt och det gör visst massa procent kvinnor i min ålder.


Det som gör mig unik är väl att jag är jag. Men statistiskt sett är jag otroligt vanlig. Medelmåttig. Och så väger jag typ 8 kilo för mycket. Vilket också är jävligt vanligt.

Hoppas ni får en fortsatt bra fredag.

onsdag 28 mars 2012

Jag känner mig mobbad

Jag känner mig mobbad. Eller i alla fall en aning kränkt. Kanske är jag paranoid, eller bara avundsjuk.

Helt plötsligt omges jag av människor som äter nyttigt och tränar massor. Och som gärna vill tala om hur duktiga de är. Särskilt för mig. Eller kanske för alla. De vill ha publik.

Jag är inte duktig. Inte alls. Jag gör lite lama försök. Åt nyttigt någon vecka, gick ner nåt kilo. Sedan sprack det. Hade mycket att göra på jobbet, hoppade över lunchen, tog en macka (ajabajakolhydrater), åt massa middag för jag varsåhungrig. Likadant dagen därpå och då tyckte jag även syndommigsjälv och tröståt godis. Sedan var det liksom kört. Vikten gick upp. Jag gav upp. Och mulade i mig en påse chips.

Jag undrar när jag ska ta tag i mitt liv. Jag önskar att Suzan(som jag inte kan länka till just nu, www.ettdussinpannor.blogspot.com) bodde här. Hos mig. Så hon tog tag i mitt liv, åt mig.

För av henne känner jag mig inte mobbad. Bara peppad. Hon har så skön stil.

måndag 26 mars 2012

Hur i helvete tänker de som jobbar i Högsta Domstolen?!

En flicka med asperger och med psykisk sjukdom rymmer från sjukhuset hon är inlagd på. Hon tar sig till en främmande stad, där häller några killar i henne alkohol och sedan blir hon våldtagen.

Våldtäktsmannen döms i tingsrätten men frias av Högsta Domstolen. Han frias för att flickan med tanke på sin diagnos gav ett otydligt budskap om vad hon ville eller inte ville. Budskapet är alltså att om man har någon form av funktionsnedsättning då är man våldtagbar. Dement, utvecklingsstörd, neuropsykiatrisk diagnos eller bara är jävligt olycklig, då är det fritt fram att våldta. För man är ju otydlig med sina signaler.

Antalet domar i våldtäktsmål har minskat markant de senaste åren. För tingsrätten följer HD:s praxis. Och deras praxis verkar vara att våldtäkt inte går att bevisa.

En kvinna blir våldtagen av sin man. Men det finns inga vittnen. Alltså frias mannen. Kvinnan känner sig sviken av den hon älskade. Kvinnan känner sig sviken av rättssamhället.

Det vi påstår sker i andra länder, händer alldelses om knuten här hemma.

Jag undrar hur ofta det finns vittnen till en våldtäkt?

HD anser också att hantering av ectasy inte ska ge så långa fängelsestraff. Av tingstätten dömda år för narkotikabrott gällande ectasy så har HD sänkt straffen.

Fina signaler tycker jag. Langa partydroger och våldta, förmodligen slipper du fängelse. Tjoho.

Hur fan tänker de?

söndag 25 mars 2012

Vem får jag slå på käften?

Om en Älva trillar av samma ridskolehäst (men ingen annan av hästarna) vid flera tillfällen, får jag slå den hästen på käften då?

Om en Älva trillar av hästen, biter ihop om smärtan och hoppar upp på hästryggen igen bara för att hon tycker att det är pinsamt att trilla, kan man inte tycka att de vuxna runtomkring i alla fall kan kolla att inget är svullet på ungen? Om de vuxna inte gör det, få jag slå dem på käften då? Även om en av de vuxna är min man?
Bild på en dryg häst, lånad från nätet

Om svaret är nej på ovanstående frågor, vem får jag slå på käften?

Och ja, jag är en överbeskyddande hönsmamma som undviker Älvans ridlektioner dels p.g.a allergi men också för att min hästrädsla inte ska smitta henne. Och det tänker jag fortsätta med. Att vara en hönsmamma.

Det här med att ha barn..

..är inte det en aning överskattat?

För övrigt tycker jag att det är jävligt fräckt att stjäla en timme av helgen. Vad är det för trams att ställa om klockan? Stjäl gärna ett gäng vardagstimmar, men helgen den vill jag ha så lång som möjligt!

lördag 24 mars 2012

Än så länge har det varit en rätt så vidrig dag

Trots att solen lyste beslöt sig familjen för att åka till en galleria och shoppa. Döttrarna behövde kläder och skor anpassade till årstiden.

Maken försvann in i ett byggvaruhus och där stod jag med två ungar som skulle ekiperas. Älvan har en kropp och ett par fötter där nästan allting passar. Inga problem. Häpp, så var hon färdigshoppad.

Dansösen har en kropp, ett par fötter och ett humör som är svårhanterligt. Det är en skräck varje gång framförallt skor ska inköpas. Senast vi hittade ett par skor som passade kramade jag om den tålmodiga expediten. I dag var det ingen som hade tålamod. Allra minst jag.

I dag har jag verkligen inte varit bäst. Och ingen annan heller.

Hoppas Du haft en bra lördag så här långt.

fredag 23 mars 2012

Jag är bäst! Ibland.

- Du är den bästa mamman. Inte baaara för att du är min  mamma och för att alla barn älskar sina mammor utan för att du faktiskt är bra. Du är ordentlig (det är rätt få på jorden som tycker det om mig tror jag, fint att jag lyckats lura mina barn) och så är du snäll och bara lite sträng ibland när man gjort något som inte är bra, säger Dansösen när vi åker i bilen från jobb och fritids. (Jag börjar älska dessa pendlingsresor utan radio ihop med Dansösen).

Är tveksam till om Älvan håller med dock. Inte precis just i dag i alla fall. För jag sa ett rungande NEJ till övernattande kompis, Mammahäxan är alltför trött för extrabarn. Vilket förvånade lilla Älvan eftersom sådana roligheter annars alltid är okej här hemma.

Så jag är väl bäst. I bland. Och det är gott nog. Eller hur?

Att ha BH i ett fängelse

Det gick utmärkt att gå igenom metalldetektorn på fängelset med bygel BH. Den manliga kollegan däremot, han fick gå igenom detektorn fleera gånger. Han hade glömt tömma fickorna på nycklar, småskrot och mynt. Haha!

Själva besöket var mycket givande. Vi var inbjudna för att se en monolog om mobbning. Internen som spelade var mycket bra. Övriga interner som var publik var otrooligt artiga, jag har aldrig tagit i hand så många gånger på så kort tid.

Men jag skulle inte palla att jobba på ett fängelse. Jag som är så vimsig. Skulle åka hem från jobbet varje dag och vara nojig över att jag inte låst överallt. För så var det, låsa upp, låsa, låsa upp, låsa, under hela vårt besök.

Skulle verkligen inte palla att vara intern. För då kan man ju varken låsa eller låsa upp. Så trots mina drömmar om miljoner pengar att spendera  så håller jag mig inom lagens råmärken.

Att vara inlåst är inte min grej.

torsdag 22 mars 2012

När slutar man vara bebis?

När Älvan föddes bodde vi i den Stora staden. Nyblivna föräldrar i den Stora staden var mycket aktiva med sina små. Babyrytmik, babysalsa, mammagrupp, mammagympa och babysim. Många hade trots föräldraledighet almanackorna fulla med olika aktiviteter. Så även jag. Till en början. Sedan slutade jag med det.

Babyrytmiken var tråkig, babysalsa var mer ha ditt barn i famnen och tramparuntihop med andra mammor tills dina armar domnar. Mammagruppen gick ut på att jämföra sina barn, vilket var så trist så jag slutade gå dit. Alla mammor tycker väl att deras barn är det finaste som finns. Det är totaalt ointressant vilken unge som lyfter huvudet högst eller lär sig rulla runt först. Mammagympan var nyttig, men det kändes överdrivet att göra bebislyft för att stärka armarna.

Babysimmet lät som en mysig grej. Mammor och pappor tillsammans med sina små. Tills jag stod där i bassängen och den stränga simfröken beordrade mig att släppa mitt barn i vattnet. Älvan skulle simma under vattnet mellan mig och min man.

- Min beebis, gnydde jag.
- Bah. Snart är hon ingen bebis längre, snart väljer hon sina egna kläder, svarade den stränga simkärringen.

Nu har 11 år snart gått sedan dess. Älvan väljer sina egna kläder. Visst. Hon är självständig, har en egen vilja och många känslor och tankar. Visst. Hon behöver omsorg men klarar många saker själv. Visst.

Men hon är ändååå min bebis. Så det så.

onsdag 21 mars 2012

BH historia nr 2

Jag och en (manlig) kollega ska om några dagar göra ett besök på ett fängelse. Av arbetsmässiga och icke kriminella skäl är vi inbjudna dit. Vid fikabordet får jag reda på att de har en metalldetektor på anstalten  som är mycket känslig. Börjar den pipa då är det kroppsvisitering som gäller.

Jag funderar högt om min bygel-BH kan utlösa larmet. Mina kvinnliga kollegor tror att nog så är fallet och försöker komma med lösningar. De föreslår BH utan bygel, vilket jag inte äger. En erbjuder sig att låna ut en ännu ej använd sport-BH, som fortfarande ligger kvar i sin förpackning. Medan ytterligare någon tycker att jag ska gå utan BH. Då förklarar jag att det skulle bli svårt eftersom jag typ har E kupor. Då lämnar min manliga kollega rummet.

Var det något vi sa? Eller hade han bara bråttom till ett möte? Ingen aning, faktiskt.

BH historia nr 1

I dag höll jag i en kurs för några människor. Kursdeltagarna kände varandra, men jag kände ingen av dem. Kände mig lite pirrig. Tänk om jag inte skulle göra det bra?

Pirret försvann när den första kursdeltagaren klev in i rummet. Hon förklarade frankt att hon var i klimakteriet och att nu stod hon inte ut längre, vände ryggen åt mig och krånglade av sig sin BH under tröjan. Sedan pustade hon nöjt, bad om ursäkt och satte sig ned.

Jag älskar sådana entréer! Allt blir liksom totalt avspänt då. Plus att hon var aktiv och intresserad av vad jag hade att säga, vilket var ett extra plus.

tisdag 20 mars 2012

Om kungen och annat smått och gott

Bilradion har pajat. Dansösen ser det som sin uppgift att ersätta radion med sitt eget prat varvat med lite sång. Hon är en bra ersättare.

I dag har vi avhandlat huruvida det är nödvändigt med en kung när han ändå inte får bestämma. Vi har också pratat om vem/vilka som egentligen bestämmer i Sverige. Vidare diskuterades vad jämställdhet innebär.

- Om Linda (Dansösens fröken) skulle säga att nu ska killarna slå upp sina matteböcker och tjejerna ska virka, då skulle det inte vara bra. Det skulle inte vara lika, resonerar Dansösen.

Och jag funderar på om hon typ läser feministiska bloggar i smyg eller på något sätt hängt med i hendebatten. Vidare kan tilläggas att hon tänker heja på de där sossisarna och vänstrarna eftersom de tycker att man ska hjälpa varandra. Jaha.

Sedan tar hon i från tårna och sjunger glatt på fin svengelska ett antal olika refränger från Melodifestivalen.

Underhållning när den är som bäst.

Jag är nog en optimist ändå

I morse var världen vit. Vit av snö. Jag som just lagt undan barnens vinterkläder. Det var ju ovanligt optimistiskt av mig.

Jag kanske är positivt lagd ändå? Utan att riktigt förstå det själv.

måndag 19 mars 2012

Somliga förstår sig på mig

Vart jag mig än i världen vänder står det någon där och ska frälsa mig. Frälsa mig med träning. När jag var ung, jagmenaryngre och medgörlig, provade jag styrketräning, joggning, friskisochsvettis, afrodans, badminton, yoga, massa olika svettasruntigrupppågympass. Det som jag gillade var afrodans och badminton. Men jag var för lat för att fortsätta mer än något år.

Som mogen kvinna vägrar jag hårdnackat omgivningens frälsningsförsök. Trots att de tjatar. För de förstår sig inte på mig. Trots att de känt mig i flera år.

Men så nyss fick jag ett mms. Från en rätt så ny bekantskap. Hon skickade en bild på en löpsedel från en kvällstidning "Lufsa dig i form" stod det på den. Och hon skrev att det tänkte hon göra, ville jag haka på?

Ja. Jag vill lufsa mig i form. Här på landsvägarna. I löst sittande kläder. Tillsammans med en trebarnsmor som är rolig att prata med. Som inte vill frälsa mig. Hon vill bara ha lite sällskap när hon lufsar. Opretentiöst och kravlöst. Skönt.

söndag 18 mars 2012

Familjeliv, kärlek eller logistik?

Alltså det här med familjelivet hur många procent logistik finns det i det? Hur många procent kärlek? Och hur många procent, javafanvistretarpå såattvikanbetala amorteringar påhuset ochallandrajävlaräkningar?

Tacksam för svar.

lördag 17 mars 2012

Saker att glädjas över

Det finns saker att vara glad över. Det gör det.

Som att det är helt jämngrått ute och då tänker man inte på hur otroligt lortiga fönster vi har.

Ja, det var väl typ det.

Att bota en depression

En tidning ville veta mina åsikter om vårdepression. Jag svarade att det inte var så vanligt med årstidsdepressioner, att höstdepp i så fall var vanligare och att årstidsbundna depressioner bara verkar finnas i norden. Alltså har det väl med ljuset att göra. Både frånvaron av ljus och sedan den plötsliga närvaron av ljus. Och att människor med benägenhet att bli nedstämda kanske var mer känsliga. Och att just våren kan kännas kravfylld för den som är ledsen. Solen lyser, alla runtomkring verkar glada och nyförälskade. O.s.v.

Sedan kom jag med några enkla råd. Att lättare nedstämdhet går att bota själv genom att se till att få dagsljus och att röra på sig. Att frigöra kroppens egna endorfiner är en bra medicin mot ledsna tankar. Att man inte ska sluta göra saker som man gillar, man ska inte dra sig undan, utan träffa goda vänner och så.

Om nedstämdheten sitter i en längre tid. Om nedstämdheten verkar ha gått över i en depression. Då ska man söka hjälp. En bra början är att kontakta närmaste vårdcentral.

Tror ni att jag följer mina egna råd? Den som svara rätt får ett pris.

Att skura ett golv

När jag var liten hade jag mina städområden i hemmet. Dels mitt eget rum, sedan en liten gästtoalett och så det stora köksgolvet. Jag upplevde det som ett gigantiskt golv. Det skulle dammsugas och sedan knätorkas.

Barndomshemmet är sålt. Far med vidhörande fru har flyttat därifrån. Men jag har varit inne i huset som vuxen. De nya ägarna visade stolt de renoveringar och förändringar de gjort. Huset var och är stort. Men inte så stort ändå, som jag mindes. Inte ens köksgolvet.

Man kan ju tycka att jag genom att hjälpa till i hemmet skulle blivit en ordningsam figur. Det blev jag inte. Tvärtom. Och jag hatar att städa.

Mina egna barn hjälper knappt till alls. Jag gördetfortaresjälv. Undrar om de blir pedanter när de blir stora? Omvänd psykologi, liksom?

Att skjuta sig lite, igen

Anledningar till att skjuta sig:

  • Hemmet behöver storstädas och det är trååkigt.
  • Den utlovade vårsolen lyser med sin frånvaro.
  • På måndag väntar ännu en tung arbetsvecka.
  • Pelletspannan har stannat och det finns inget varmvatten.
  • Det finns inte en enda hyrfilm på det lokala hyrstället som jag vill se.
  • Jag ångrar att jag tog bort min gamla blogg.
Anledningar till att inte skjuta sig:
  • Hemmet bli inte städat för det.
  • Solen struntar väl i självmordshot.
  • Jag har ingen vikarie så tänk vad tung arbetsvecka det blir för kollegorna om jag inte är där.
  • Det är lättare att uppmana maken att fylla på pellets än att leta rätt på ett skjutvapen.
  • Filmutbudet lär inte förändras vad jag än gör med mitt liv.
  • En bortsuddad blogg är ett I-landsproblem och ett mikrobekymmer som när jag tänker efter inte ens är värt att tänka mer på.
Jaha, hur ser din helg ut?

torsdag 15 mars 2012

Svårt att skiljas

Jag har lite svårt att skiljas från alla texterna i min gamla blogg. Har sparat dem. Skulle vilja lägga dem under en rubrik Min gamla blogg å så kan man klicka på den rubriken om man är intresserad av gammal skåpmat. Hur faen gör jag det?

För övrigt så har demonen förökat sig. Ska komma på någon utdrivningsritual. Eller nåt.

onsdag 14 mars 2012

Det kom en demon

Det kom en demon och tog mig. En duräckerintetill demon. En dukundegörabättre demon. En livetärjävlatråkigt demon. En riktigt energislukande demon.

Återkommer när jag drivit ut den.

tisdag 13 mars 2012

Det här med att ha en hobby, är det bra?

Mellan 9-10 timmar varje vardag befinner jag mig någon annanstans än hemma. Oftast på jobbet eller på väg till jobbet eller från jobbet. När jag kommer hem ägnar jag ett par timmar åt matdisktvätt och  samvaro med barn och make, en make som är hemifrån ännu fler timmar än jag ty han pendlar längre än jag.
 Ändå tycker jag att jag vill ha en hobby. Livet ska väl inte bara vara jobb? Så ett tag sjöng jag i kör och det var skoj. Men sedan ändrade kören reptider, 2 ggr/v i stället för så där varannan vecka. Det kändes för mastigt.


Så då började jag i stället skriva i en pytteliten lokaltidning som kommer ut 1 ggr/månaden. Det kändes rimligt. Några timmars redaktionsmöte där vad man ska skriva om fördelas, sedan vika ett par timmar för intervjuer och sedan ytterligare några svettiga timmar på att formulera orden till en artikel.

Nu sitter jag här och ska skriva en artikel. Deadline i morgon. Och jag undrar, VARFÖR ENVISAS JAG MED ATT HA EN HOBBY?? Jag blir ju mest stressad.

Kanske ska jag byta hobby igen? Drickavinochätagodisochläsaenbok, är det en hobby? I så fall passar det nog mig.

måndag 12 mars 2012

Har blondiner roligare?

Blondes have more fun, heter det ju. Ja, inte vet jag om roligheten sitter i håret direkt. Men efter att ha bättrat på mina blonda slingor så känner jag mig faktiskt gladare.
Det är blondare i verkligheten än på bild, upptäcker jag nu.




Hälsningar från en kvinna som borde läsa en facktext på 300 sidor och skriva ett reportage för den lillalilla tidningen men som i stället skriver tramsiga blogginlägg. Undrar om det har med hårfärgen att göra?

söndag 11 mars 2012

Råd till er som bor på landet

Jag har varvat lantliv med storstadsliv. I mitt hjärta är jag nog storstadsmänniska. Men nu bor jag på landet. Igen. Och kommer nog att göra det många år till. Om man bor i ett mindre samhälle på landsbygden då ska man:
  • Känna igen folks bilar. När någon man känner kör förbi ska man veta vem det är och heja glatt. Man ska också kunna ha det som samtalsämne. Typ "Jag såg din bil hos Nilssons häromdagen..." och sedan förvänta sig en full rapport om vad som hände hemma hos Nilssons. Och anledningen till besöket.
  • Man ska säga hej. Till även okända människor. Annars tror man att man är något. 
  • Man ska veta vem som är släkt med vem, vem som varit gift med vem. En stor del av samtalsämnena på landet är just att placera folk i släktled och kategorier.
Jag är helt kass på bilar. Kan få bilmärken. Minns inte ens vilken färg det är på folks bilar.

Jag glömmer att heja. Går ofta i min egen tankevärld. Och ja, jag tror att jag är någon. Det är väl alla? Någon.

Jag har noll koll på släktrelationer. Har bott här för kort tid kanske. Men framförallt är jag ointresserad av sådant. Är mer av en numötsvihärochnu människa.

Så jag är nog ingen äkta lantis. Men jag trivs ändå. Med stillheten. Med att sällan behöva stå i kö. Med att mina barn växer upp på en ort som de kan ha ett grepp om för de får röra sig i närmiljön utan att jag ska vara livrädd för att de gårvilse, blirpåkörda avstressadbilist.

Jag är nog en lantis ändå. På sätt och vis. På mitt eget sätt och vis.

Att vinna lite

I går var det verkligen Melodifestival. Först titta på genrepet i Globen med döttrar som applåderade vilt. Till allt. Sedan middag hos goda vänner med vadslagning om vilka som skulle komma 1:a till 5:a.

Värden tyckte att första pris skulle vara höjd veckopeng, han antog att Älvan och Dansösen skulle vinna vadslagningen. Och att jag skulle få betala. I stället vann jag. Värden ville inte ge mig någon veckopeng. I stället fick jag en statyett. Av värdinnan.
Jag tror att den käre värden tyckte att jag gjorde honom en tjänst. Den guldiga ängeln var inte ett av hans favoritobjekt i hemmet. En vinn-vinn situation, helt enkelt.

Jag har aldrig vunnit någon statyett tidigare. Inte heller någon pokal. Nästa gång vill jag ha en pokal. I äkta guld.

fredag 9 mars 2012

I morgon...

..ska jag och döttrarna gå på genrep av Melodifestival. En present de fick av sin mor när modern var tillfälligt sinnesförvirrad.

- Vill du ha några särskilda kläder i morgon? Något fint? Frågar den ömma modern sin ena dotter.
-Äh, det spelar väl ingen roll. TV- kamerorna är väl ändå inte på, svarar Dansösen med ett visst eftertryck.

Håhåjaja. Men glada är de. Över att få se Globen. Och få heja på Danny. Eller nåt.

torsdag 8 mars 2012

Det här med empatiträning, hjälper det?

På Dansösens skola finns EQ med på schemat. Emotionell Intelligens. Man ska öva upp sin empati, helt enkelt, med värderingsövningar och etiska dilemman.

Jag vet inte om det givit någon effekt.

- Åhh, det är så jävla jobbigt med folk som har talfel, utropar ungen när hon tittar på barnprogram och någon där läspar och har svårt med konsonanterna.
-Jag kommer aaaldrig gifta mig med någon som har talfel, jag skulle inte stå uut, fortsätter hon sedan.

Men jag är trots allt tacksam över att hon inte vill skada djur, anlägga bränder eller är medvetet elak mot sina medmänniskor.

Fast inget av det hade hon anlag för innan heller. Innan EQ.

Vad menade människan?

Så fick jag en stund över i den lilla staden i närheten där jag bor. Men även i en liten stad kan man lyckas bränna pengar som man inte har.

När jag stod där i provrummet med en hög döljalltfetttunikor så kom en expedit och frågade hur det gick för mig. Jag hatar när de gör så. Särskilt när provhytten endast är ett skynke som man kan titta överkantenpå, vilket den nätta lilla människan gjorde. Jag vill ha mitt fläsk i fred. Och inte bli misstänkt för att snatta, för det är så det känns.

Men jag föll för en tröja. Det gjorde jag. En tröja med tacksam skärning. En tröja som om man inte vill visa alltförmycketavsinbh behöver ett linne under. Den köpte jag. Och eftersom jag inte är långsint och nästan förlåtit expediten för att hon spanat in min halvnakna kropp småpratade vi lite. Om tröjan. Att det var bra att man kunde ha linne under för då kunde man ju välja lite olika färger. Variera sig lite.

- Ja, när man blir äldre är man ju mer genomtänkt i sina köp. Som yngre går man ju mer på impuls, sa expediten.

Vad menade hon? Att jag var ovanligt mogen för min ringa ålder? Eller att jag platsade i kategorin äldremänniska? Va!?

Dit går jag inte igen. Förrän jag får lön.

Vad är bäst?

Vad är mest trafikfarligt, att en buss bromsar in häftigt på grund av mötande trafik på smal vägpassage eller en fullargtant som under 20 minuter anser att hon borde köra i stället för det finns faktiskt barn med på bussen?

Vad är jobbigast för de barn som satt på denna buss, att vara med om en inbromsning eller lyssna på en fullarg tant som gör sig till oombett språkrör för barnens väl och ve?

Vad är bäst för den fullarga tanten, att försöka nyktra till eller hälla i sig resten av innehållet i de flaskor hon bar på och förmodligen bli nästanmedvetslös?

Tacksam för svar.

onsdag 7 mars 2012

Stulen visdom

Ibland dyker det upp citat och bilder på nätet som jag gillar. Jag gillar verkligen Mark.

Citatet här nedan ska jag spara tills mina barn blir en aning äldre, typ 14, eller nåt...

tisdag 6 mars 2012

Att ha en hårig chef

När chefen var nyanställd hade han mustasch. Jag hade vilda planer på hur jag skulle kunna få slippa se eländet (kroppsbehåringen alltså, inte själva chefen). Jag gillar verkligen inte mustasch. Han måste ha känt mina blickar. Eller fått gliringar av någon närstående. För mustaschen försvann.

Nu har chefen varit på semester. Låtit bli att raka sig. Är hårig i hela ansiktet!
Så här ser inte chefen ut. Än.

Vilket dels är sisådär snyggt. Men framförallt orättvist. När män reser på solsemester då blir hygienen och klädseln mindre viktig för dem. När kvinnor reser på solsemester då är det ett jävla rakande under armar och på benen, plus bikiniångest.

Orättvist. Funderar på att odla all kroppsbehåring jag har. Kan bli en del, eftersom jag för varje år blir hårigare och hårigare...

Att skjuta sig lite

I morse var det 10 minusgrader. Jag funderade på att skjuta mig. Men jag har inget gevär. Icke heller en pistol. För övrigt så påverkas ju inte temperaturen av huruvida jag lever eller ej.

Ingen whisky

Det bidde ingen whisky igår. För jag har märkt att alkohol får mig att sova sämre. Men jag sov ändå helt kasst. Så det spelar ju liksom ingen roll. Alltså blir det två whiskyglas i dag i stället. Logiskt, eller hur?

måndag 5 mars 2012

Ett UFO och en neurotiker

På min arbetsplats jobbar rätt så många människor. Ett 70-tal i alla fall. Alla med sina egenheter. Men de två som just nu håller på att driva mig till vansinne är UFO:t och Neurotikern.

Att samarbeta med ett UFO är i och för sig lite intressant. Oväntade situationer och frågeställningar dyker upp. Men om man har mycket att göra, då vill man att allt ska flyta på. Man vill inte bli avbruten av mycketmärkligafrågor.

Neurotiska är vi väl alla lite till kvinns och mans. Men Neurotikern är så neurotisk, så allt som händer blir ett drama. Dramer som hon gärna vill dryfta med mig samtidigt som hon talar om hur stressad hon är och hur myyycket hon har att gööööra. Om hon struntade i att tala om för mig vad hon gör hela tiden, då kanske hon skulle få lite mer gjort. Bara som ett litet tips.

Somliga dagar vill jag byta jobb var 5:e minut. Somliga dagar vill jag verkligenverkligen börja knarka.

Kan man få dricka en whisky fast det bara är måndag? Som nervlugnande. Eller riskerar man att bli alkoholist då? Det är okay att drömma om knark (eftersom jag aldrig kommer orka skaffa något eller har råd), men alkoholist vill jag verkligen inte bli! Tacksam för medömkan och svar.

söndag 4 mars 2012

Varföör?

Varför går helgen så förtvivlat fort? Varför kan en måndag kännas som en hel vecka? Det finns ingen jämlikhet mellan veckodagarna. Orättvist, är vad det är.

För övrigt undrar jag när jag ska bli så pass vuxen så att jag slutar klaga över saker som jag ändå inte kan göra något åt. Typ som vädret, korta helger och familjens oförmåga att passa upp mig.

Vädergudarna är ett lynnigt släkte

Jag borde ha förstått det. Om man utmanar krafter som inte syns, då blir det bakslag. Jag startade en blogg med en sommarlängtande titel. Jag letade rätt på tunnare skor i våra kaosgömmor. Blev glad över att jag även fann döttrarnas vårjackor. Lovade Älvan, att snartsnart, så är det jeansjacka som gäller och inget mammatjat om termobyxor.

Så i morse var världen gråvit. Inte ens så där frostvit som på vintern, utan gråvit. Det såg ut som någon hällt aska över världen. Och eftersom min vårlängtan är så stor så kändes de ynka minusgraderna så kalla. Inte ens de små solglimtarna värmde.

Jag skall icke utmana vädergudarna mer. Finna mig i deras tvära kast. Och bara i smyg drömma om sommaren.

Att lukta illa

Det fanns en tid då jag rökte. Ett paket om dagen. Röda Prince. Sedan började hosta mycket. Då gick jag över till Marlboro Light. Som alla missbrukare försökte jag lura mig själv.

Men Blå Blend, det rörde jag aldrig. Det ingick inte i min image.

Sedan ett gäng år tillbaka så röker jag inte längre. Vilket har fått mig att förstå att jag måste ha luktat skunk tidigare. Röksminkochparfym, det var min doft. Hur stod folk ut? Fast när jag tänker efter så luktade vi nog alla likadant. Jag och mina rökande vänner. Huvva.

Att rymma hemifån

Dansösen rymde hemifrån i förmiddags. Hon var så argsåarg. Mest på sin pappa, men han var inte hemma. Så hon ville ändå markera sin ilska. Om jag inte stått i morgonrock och med håret som en fet hjälm klistrat kring huvudet, då hade jag följt med henne. Rymt från tvättberg och tjocka dammlager.

Fast när man rymmer, då vill man väl oftast göra det i fred. Ensam.

Hon klädde i alla fall på sig ordentligt. Täckbyxorjackamössa.

Efter en halvtimme var hon tillbaka. Och jag spelade upp en åhsåhärligtattduärtillbakajagharvaritsååorolig scen. Det gillade hon. Skitungen. Min skitunge. Den bästa i världen. Men jisses vilket humör!

lördag 3 mars 2012

Rebell?

Av tradition har de flesta manliga hårdrockare långt hår. Inte vet jag varför. Förr, typ på 70 -talet, så kanske det var rebelliskt. Men nu, på 2000-talet, är det så jävla rebelliskt? Till och med en av Sveriges mest konservativa människor har ju hästsvans, Anders Borg.

Så allvarligt, hur rebelliskt är det egentligen med långt hår?

Att byta liv

Jag funderade på att byta jobb. Eller skilja mig. Eller flytta till annan ort. Men orken och lusten tröt. Så jag bytte blogg i stället. Från en blogg med rättmångaläsare läsare som blev flerochfler till något okänt. Vi får se hur det går.