torsdag 15 maj 2014

Vissa människor borde väl ändå förbjudas?

Jag är en pendlare. Förutom att jag snabbt pendlar mellan att må bra, mindre bra och urkasst till att vara nästanlycklig så arbetspendlar jag med tåg.
Och  att resa med SJ är en historia för sig. En tråkig sådan. Som jag för tillfället inte ens orkar beröra mer än att säga förseningardyrtochförseningarigen.
Det är många i detta land som reser med tåg. Några av dessa människor borde få reseförbud. I alla fall med allmänna färdmedel. De kan åka i en egen bil. Eller stanna hemma. Dessa är de som enligt mig ska hålla sig borta från tåg och andra utrymmen där många människor befinner sig samtidigt. Listan är utan inbördes ordning. Alla är ungefär lika jobbiga.


  • Människor som är under starkt inflytande av alkohol eller andra droger och därmed tappar sin förmåga att avgöra vad som är acceptabelt att göra och säga inför främlingar.
  • Barnfamiljer vars barn är typ under 6 år och de vuxna är mesar som med mycket anspänd röst och nacke försöker tala i lugn ton till ett eller flera barn som skriker, tjatar eller frågar okända människor om allt mellan himmel och jord.
  • Människor som talar i mobiltelefon med nära anhöriga och uppfostrar dem, skäller på dem eller försöker avsluta relationen.
  • Människor i flock med ett gemensamt intresse som de talar med hög röst om. Intresset kan vara att snacka skit om folk de känner, om fotbollslag man hejar på, om politik, om javadfansomhelst bara det stärker gruppkänslan och annonseras ut till omvärlden.
  • Människor som luktar illa.
  • Människor som inte förstår att artighet och en smula vänlighet underlättar för alla.
Humanisten inom mig tycker nog att ovanstående människotyper kan få finnas. Bara inte där jag finns. Okej?

Arv och miljö och allt det där

I teorin tycker jag att det är JÄTTEBRA att barn som går i samma klass ses på fritiden och gör något tillsammans och där föräldrarna också är med för det är bra för SAMMANHÅLLNINGEN och då minskar risken för att nån blir utanför och om det uppstår något problem så ska det kännas NATURLIGT att ha kontakt oss föräldrar emellan. I teorin. 
I praktiken vill jag inte umgås alls. I alla fall inte med människor som jag själv inte har valt. Det räcker med att jag gått igenom grundskolan, gymnasiet, högskolan och ett antal arbetsplatser där jag inte fått välja mitt umgänge utan fått stå ut med det som fanns till buds. 
Så kommer det en inbjudan till brännboll och picknick med Dansösens klass. Och som vanligt undrar jag VARFÖR allt som har med det där lillaextraibarnensskolochfritidsvärld ALLTID sker i maj, nästan varje kväll blir inbokad.
Men Dansösen vill inte gå på nån picknick med brännboll. Det är det tråååkigaste hon kan tänka sig att göra en fredagseftermiddag. Och jag hurrar inombords. Men säger ändå med en präktig ton;
- Men tänk om det blir roligt! Och så pratar alla i klassen om det. Och du var inte med.
-Det är väl jättebra om de har roligt. Jag tänker ändå inte vara med, svarar Dansösen.
Och i samma veva blir hon också bjuden på kalas. En kompis fyller år. 11årsparty, tjoho. Dansösen tackar nej.
-Man äter någon söt tårta och sedan ska man leka nåt tråkigt och alla pratar massor och nån blir sur och sedan får man nån påse med godis man inte gillar men äter för mycket av ändå och så får man ont i magen och vill hem, säger hon.
Och jag undrar om det är arv eller miljö eller både och? För jag kunde ha sagt likadant. Bara bytt ut klasspicknick mot AW med kollegorna eller 11 årsparty mot 43 årsfest och sötsakerna mot mat och alkohol.

Mor och dotter. Löjligt lika. Arv eller miljö?