tisdag 17 juni 2014

Vad ska man med vardagsrum till när man har badrum ?

Med tanke på att jag gillar att vara ensam kan man tycka att mitt val att leva med en partner och att skaffa barn är rätt korkat.Hejdå ensamhet liksom. 
Då är ju badrummet en bra uppfinning. Ett låsbart rum. Där det liksom finns oskrivna artighetsregler att man kan få vara i fred. Fast de reglerna,trots upprepat tjat, har inte min familj hajat.
Jag har viss förståelse för att små barn kan få för sig att de alltid vill se sin mamma och att en stängd dörr mellan barnet och föräldern framkallar oro. Jag kan också förstå och minnas en tid när varje sekund med partnern var dyrbar och underbar och att det inte fanns några dörrar oss emellan. Likaså kan jag leva mig in i att en mamma vill kolla så att ens barn inte drunknat i badkaret eller leker översvämning. 
Jag har betydligt mindre förståelse för att barn i 11-13 års åldern MÅSTE in i badrummet just som deras mamma satt sig till ro på toaletten eller bestämt sig för att ta en lång dusch och sanera ovälkommen kroppsbehåring. 
Det är också svårt att fatta att partnern sedan 17 år tillbaka fortfarande inte lärt sig att jag behöver vara ifred ibland. Och helt jävla obegripligt är det att min egen mor som bor hos oss några dagar just nu bara MÅSTE kissa, borsta tänderna eller fråga mig någonting preciiis när jag låst om mig.
Hälsningar från en aning förstoppad och hårig surkärring.

tisdag 3 juni 2014

Gul svett och döden

Det kom ett samtal med sorgligt besked och min första impuls var att ringa dig för att få tröst. Sedan gav jag mig själv en örfil. Beskedet gällde ju dig. Att du dött.
Du i vars närhet  min hjärna alltid fungerade bättre. I samtal med dig var jag alltid klokare, lugnare, vassare än jag brukar. Du tog fram det bästa hos mig. Först var du min chef men sedan blev du min mentor och livsguide. Och sen kom cancern. Gångpågångpågång dök den djävulen upp. Men du fortsatte att leva, hoppas och njuta av nuet. Tills kroppen sa stopp, framförallt levern. I stället för blek blev du gul.  En nätt damkropp tål inte hur många cancerbehandlingar som helst.
Tack för att jag fått finnas i ditt liv. Tack för dina kloka tankar. Tack för samtalen och skratten. Tack för att jag fick besöka dig på sjukhuset och hålla din hand. Tack för att jag fick säga hur viktig du var.
Tack för att du ändå finns kvar. I mitt hjärta. Alltid.

måndag 2 juni 2014

Fyra par ögon men bara ett par som ser

Det finns fyra par ögon i min familj. Av dessa ögon är det mina som är mest närsynta men ändå är det jag som ser. Jag ser att toapappret håller på att ta slut, att det bara en liten skvätt mjölk kvar i kylskåpet, att tvättkorgen svämmar över, att tvålen är på upphällningen. Ibland låtsas jag att jag är blind. För att fostra de övriga ögonen i hemmet. Men det är trist att dricka kaffet utan mjölk, torka sig med ingenting och längta efter att få tvätta sig ren.
Vi är fyra hjärnor i min familj. Min är sämst på matematik. Ändå kan jag räkna ut vilka vattenglas som kommer välta, vilka skor i hallen som någon kommer snubbla över och om det mesta man äger ligger i en stor hög är det svårt att finna det man söker. Jag kan räkna ut att att om man lägger sig sent och ska upp tidigt då blir man trött, att om man gör allt roligt först så finns tyvärr det där tråkiga kvar.
Jag må behöva glasögon och miniräknare men somliga jag känner skulle behöva förstoringsglas och en kurs i vardagsmatematik...