fredag 31 oktober 2014

Jag borde egentligen vara tyst. Eller skrika genast.

Så startar en morgon då döttrarna ska följa med mig till den stora staden där jag arbetar och där döttrarna ska hämtas upp av snäll vän som ska underhålla dem en av dessa lovdagar som annars kan släpa sig fram i sängläge framför Youtube.
Och med lugn röst talar jag om att SL-kort ska medtagas samt pengar om man nu hittar en bok eller ett klädesplagg som man vill ha. Och med samma lugna röst informerar jag om den nollgradiga temperaturen ute och att det då är lämpligt med lite varmare ytterkläder. Och jag känner mig som en öm och god mor.
Men så här i backspegeln undrar jag varför jag bemödar mig om att ha en god stämning, det är slöseri med tid.
Ty Älvan tycker att hon är resklar med en tunn jeansjacka över ett linne och Dansösen har inte hört att hon uppmanats ta med resehandlingar och penningar. Och klockan närmar sig nugårtåget ochsnartkommerjagförsenttilljobbet. Och då skriker den inte längre ömma modern om varma jackor och ordning och reda och lyssnaförfaen.
Varpå döttrarna står i närmast givakt. Men himlar med ögonen bakom min rygg. Den där mammaryggen som har ögon i nacken..

onsdag 10 september 2014

Den inhyrda vännen

Så var jag på väninnans 50 års fest som hon hade ihop med sin partner som också fyllde 50 så då blev det 100 årskalas.
Och jag kände 3 personer av de 70 inbjudna gästerna och mingla är verkligen inte min grej. Och i somliga avseenden så är jag praktiskt lagd och jag insåg att om jag gick runt och presenterade mig så skulle jag ändå inte minnas någon annans namn, knappt mitt eget ens. Därför lät jag bli. Att gå runt och presentera mig.
Men andra var mer bevandrade i minglandet än jag. Och mer opraktiskt lagda. Därför gick de fram och tog mig i hand. Jag sa mitt namn så många gånger att det kändes mekaniskt. Och alla frågade vem det var jag kände, min väninna eller hennes partner. Lite som på bröllop. Brud eller brudgum?
Till slut svarade jag att jag var inhyrd. Att min väninna hade ju inte så många kompisar så hon hade hyrt in mig.
Jag ska nog inte gå på stora fester. Eller hur?

Rör du så dör du!

Min familj lyckas slarva bort eller lägga saker påbraställen som jag inte hittar. Och inte de heller. Så jag funderar på att skaffa mig en låda. På den ska det stå RÖR DU SÅ DÖR DU!
I den ska det ligga nagelsax (vi har ägt 4 stycken, nu är alla borta), tejp (jag tror att mina barn äter tejp i smyg)kökssax, vitlökspress (jag köpte en extra om den ena var i disken, nu hittar jag ingen av dem)min favorittillbringare (som familjen också gillar och därför vandrar den runt i huset fylld med vatten eller saft, den verkar ha ben).
Min kam, några nagellack och lite hårsnoddar ska också ligga i lådan. Regeln att det man lånar lämnar man tillbaka på samma ställe där man tog det är en för svår uppgift för dem jag lever med. Därför vill jag ha min egen låda.
Mina verktyg får jag faktiskt ha ifred. Jag tror att det är för att de har rosa skaft och ligger i en rosa verktygslåda, en present jag fått av en fin vän. Trodde inte att min man brydde sig om hur verktyg ser ut, men eftersom han försnillat ett helt skruvmejselset med trähandtag tidigare och nu inte ens rört min fina verktygsväska så tror jag att han faktiskt inte gillar rosa.
Om texten "Rör du så dör du" inte är tillräckligt skrämmande kanske man kan installera någon slags elchock i lådans lock för icke behöriga. Då kunde jag ju även lägga dit viktiga saker så som chips och godis. Hm.


tisdag 19 augusti 2014

Babysim och storlek 39

När vår prematura lilla Älva fick en aning hull och hennes blåsljud på hjärtat försvann tog vi med henne på babysim, för det hade vi hört var bra.
Det var i ett  skruttigt litet badhus i den stora staden. Och alla föräldrar var hurtiga och käcka utom jag och den finska simfröken var mycket sträng.
Och bebisarna simmade under vatten utom min för jag ville inte släppa henne. Och finska fröken utropade "Pah! Snart er hon ingen pebis längre, snart väljer hon sina egna kläder!" Som om detta skulle få mig att släppa taget.
Nu har 13 år gått och Älvan väljer sina egna kläder. Och mina ögon tårades en aning när de senaste skor hon köpte var i stl. 39. Hennes fötter är större än mina och hennes kropp längre än min. Och hon får simma fritt, under och över vattenytan. Men jag släpper henne inte ur sikte. Aldrig. Hon är fortfarande min bebis innerst inne. Alltid.

söndag 17 augusti 2014

Att ha varit mamma i 13 år

Nu har jag varit mamma i 13 år. Och min 13-åring kan nästan allt. Förutom att höra vad jag säger, vara utan sin mobil, planera sin tid, plocka ur diskmaskinen självmant, köra bil, tjäna pengar. Ja okej då hon kan verkligen inte allt. Men hon tror att hon kan.

söndag 3 augusti 2014

Jag vill inte snacka skit om mina barn, men..

idag har de varit i väg med kompisar på badutflykt under andra vuxnas uppsikt medan jag och maken stannat hemma. Jag har hunnit städa, tvätta, fixat en administrativ surdeg samt haft flera konversationer med maken utan att bli avbruten en enda gång!
Men nu kan ungarna komma hem igen. Så jag inte hinner vänja mig vid att få göra saker i min egen takt..

onsdag 30 juli 2014

Om DU har gått ned i vikt så är det MIN förtjänst!

Yin o yang. Debet o kredit. Ytterligheter beroende av varandra för att jämnvikt ska råda.
När jag var yngre var jag smal. Så smal så att jag under en period granskades av hälsovården med misstanken ätstörning.
Mina vänner ansåg sig inte vara smala. De bantade i perioder. Förstod inte att de inte alls var tjocka. Bara att de hade normalt tonårshull som sen skulle fördela sig jämnt över kroppen.
Och jag fortsatte vara smal. Och vännerna att banta. Tills de fick barn. Tills nån ålderskris kom. Tills de insåg att styrka o bra kondition är viktigare än kroppsvikt. Så mina vänner blev slanka och starka. Och det lilla fluff som kanske funnits på deras kroppar flyttade över på mig! Flufffluff. Från xs till xl. Och för varje kilo jag nu går upp möter jag nån jag känner som gått ned i vikt!
Det måste vara universums önskan om jämvikt. Att jordens befolkning tillsammans måste uppnå en viss vikt. Jag har ingen annan förklaring. Chips, vin, stillasittande och förändrad förbränning tror jag inte alls på. Inte alls! Så sluta banta är du snäll. Innan marken jag går på spricker av min tyngd!

Det här med att vaxa benen är icke min grej!

Jag är inte opåverkad av det hårlösa modet som gällt en längre tid. Från ung o hårig är jag nu äldre o mer slät. När jag kommer i håg det. Men det är såå tråkigt att raka benen.
Så jag tänkte vara lite effektiv. Köpte vax. Följde instruktionerna. Är fortfarande hårig. Vaxet sitter kvar på benen! Varken vax eller hår följde med när jag drog i den flik man skulle dra i. Försökte en gång till. Samma sak. 
Så här står jag nu med vaxklibbiga ben. Och undrar om min behåring är extremt fastvuxen vid min hud, eller om produkten var kass och varför jag försöker vara något jag inte är, slätstruken;)

söndag 27 juli 2014

Sista jävla semesterdagen

I morgon ska det jobbas. På det avlönade jobbet. Och då tänkte jag att idag, denna sista lediga på ett tag, ska jag minsann göra precis det jag vill.
Och hoppsan. Det jag ville var visst att sitta oduschad o en aning illaluktande i nattlinne och dricka kaffe och leka med min dator i timmarna många.
Där ser man. Jag kan fortfarande överraska mig själv. Kanske blir detta ändå en livslång relation..

Vart är hemma och varför alla dessa vita kläder?

Vi (me, myself and I plus familjen) drabbades av sinnesförvirring och började renovera Dansösens rum. Vi renoverade oss in i väggen och igenom den..

Sedan avstannade allt på grund av värmeslag. Vi stod med ett halvfärdigt rum i ett helsmutsigt och kaosartat hem. Så vi flydde till Skåne. Och fick låna ett hus där ALLT hade sin egen plats och INGET var det minsta stökigt. Och så var det nära till havet.
Vi njöt av salta bad och sol. Somliga njöt så de glömde smörja in sig med solskydd och började likt en orm ömsa skinn.
Men sen började Dansösen och maken längta hem. Och hemma hade ingen ordnat upp någonting! Samma kaos som vi lämnade. Märkligt.
Då ville Mammahäxan flytta någon annanstans. Och Dansösen ville följa med.
-Vart ska vi flytta då? frågade Mammahäxan.
-Till Skåne, sa Dansösen.
- Men vi var ju i Skåne och du ville hem? sade Mammahäxan med ett korn av irritation och två korn skratt.
-Om Skåne skulle vara hemma, då skulle jag ju vilja stanna där, konstaterade Dansösen på sitt självklara sätt.
Och så gick vi och badade i närmaste vatten, ett vatten som var vått men inte hav. Och Mammahäxan konstaterade att hon under större delen av semestern antingen gått runt i baddräkt eller fula kläder som tål renoveringdammochsomintesitteråtnånstans. Och då undrade Mammahäxan varför hon inköpt ytterligare några vita plagg förutom de som redan hängde i garderoben.
Mammahäxan som älskar linne och tunn bomull i vitt kanske tror att hon egentligen bor i ett välstädat nybyggt hus och att hon aldrig spiller rödvin eller behöver laga mat som stänker fett och tomatsås. Det kanske i hemlighet är Mammahäxans dröm. Men jag tror att det är bäst att jag nyper mig i armen. Man ska inte leva alltför långt ifrån verkligheten..

onsdag 9 juli 2014

Rösträtt åt alla, vilket trams!

Vissa människor borde förbjudas. Kanske skjutas. I alla fall inte få ha rösträtt.
Vissa dagar är det jag själv som ingår i gruppen vissa människor..

Just denna sommar känner jag mig väldigt svensk.

Jag började min semester med att hysteriskt leta billiga utlandsresor eftersom det var så jävla kallt här hemma i Sverige. De flesta svenskar gjorde som jag och därför fanns det så klart inga billiga resor, resebolagen är ju inte dumma i huvudet, i alla fall inte när det gäller att tjäna pengar..
Sedan bestämde jag mig för att gå ned i vikt och att träna. Jag tänkte att om jag minskar på kolhydrater och promenerar minst 5 km om dagen så kommer jag bli peppad och snart kunna jogga. Första dagen på mitt nya liv gick jag en mil. Skällde ut familjen när blodsockret låg i tårna. Andra dagen gick jag också en mil. Dagen därpå storstädade jag huset. Sedan sa mitt knä ifrån. Ett knä med skruvar i som skadats om och om igen på olika sätt. Det svullnade upp och värkte och trots att jag svor blev det inte bättre.
Då bestämde jag mig för att semestern är ett dåligt tillfälle att leva nyttighetsliv. Så jag haltade iväg och köpte en låda vin och chips. Och så har jag väl fortsatt. Ökat i vikt ännu mer. Vilket belastar mitt knä.
Sedan kom värmen. Hurra, ropade jag. Och började renovera Dansösens rum. Rev gamla tapeter. Läste på om hur man bredspacklar. 29 grader ute. Över 30 inomhus.
Och det svenskaste jag vet är just att renovera på semestern. Det har jag själv aldrig gjort förut. Jag har aldrig renoverat alls.
Att prata om vikt och motion är säkert vanligt i massa länder. Så också i Sverige. För här kan de flesta banta och träna. Få behöver gå hungriga mot sin vilja. De finns, men de välmående är fler. Fler än i Sydsudan, Syrien mfl.
Smal och solbränd är idealet. Ett ideal som jag inte vet om så många egentligen når. Eftersom de flesta verkar tycka att de är liite tjocka hur de än ser ut.
Något annat svenskt är lådvinet. Särskilt lådvinpåsemestern. Min svenska sommarsemester. Nu fattas bara lite grillat. Synd att grillen rostat sönder..

tisdag 8 juli 2014

Får man uppfostra folk omkring sig eller kanske bara förbjuda dem helt enkelt?

Värmen dallrar i den lilla by där jag bor och för att överleva beger jag mig ned till vattnet med döttrarna. Stranden är fullbelagd av människor i olika åldrar. Mest är det mammor och pappor med barn från 0-5 år.

På en filt bredvid mig sitter en familj, mammapappatvåbarnoch en äldre kvinnlig släkting. Mamman håller på att uppfostra sonen i badvett (han har kastat sand på sin syster), medan dottern ropar mammamamma och slänger saft på mamman medan mannen frågar sin fru om hon har någon aaaning om vart de sparat sina brölloppsbilder(!) och så börjar han berätta nån historia om att det kanske finns ett roligt kort där på en kompis till honom medan den äldre släktingen hummar ointresserat och mamman nu försöker uppfostra sin dotter i picknickvett.

På min andra sida sitter en mamma och skriker efter sin lille son att han måste ha simpuffar på sig medan sonen springer allt längre ut i vattnet och mamman fortsätter skrika att han lyssnar ju inte.

På bryggan står ett gäng pubertetsyngel och skriker kukhuvud till varandra och försöker puffa ned varandra i vattnet.

Och så klart vill jag skrika till dem alla HÅLL KÄFTEN ELLER DÖÖÖ! Eller gå fram till mannenpappan och tipsa honom om att om han fortsätter ignorera stöket omkring sig så kommer han snart inte att vara gift längre. Och till mamman skulle jag säga att man fååår bli arg på barn som slänger saft och makar som har uppvisar autistiska drag.

Och simpuffmamman skulle jag kunna tipsa om att gå nära den hon talar med. Det ger bättre resultat och så slipper andra höra hennes falsettskrik.

Pubertetsynglen skulle jag nog inte säga nåt till. Bara spränga bryggan de står på. Eller nåt.

Jag borde nog inte vistas bland folk.

tisdag 17 juni 2014

Vad ska man med vardagsrum till när man har badrum ?

Med tanke på att jag gillar att vara ensam kan man tycka att mitt val att leva med en partner och att skaffa barn är rätt korkat.Hejdå ensamhet liksom. 
Då är ju badrummet en bra uppfinning. Ett låsbart rum. Där det liksom finns oskrivna artighetsregler att man kan få vara i fred. Fast de reglerna,trots upprepat tjat, har inte min familj hajat.
Jag har viss förståelse för att små barn kan få för sig att de alltid vill se sin mamma och att en stängd dörr mellan barnet och föräldern framkallar oro. Jag kan också förstå och minnas en tid när varje sekund med partnern var dyrbar och underbar och att det inte fanns några dörrar oss emellan. Likaså kan jag leva mig in i att en mamma vill kolla så att ens barn inte drunknat i badkaret eller leker översvämning. 
Jag har betydligt mindre förståelse för att barn i 11-13 års åldern MÅSTE in i badrummet just som deras mamma satt sig till ro på toaletten eller bestämt sig för att ta en lång dusch och sanera ovälkommen kroppsbehåring. 
Det är också svårt att fatta att partnern sedan 17 år tillbaka fortfarande inte lärt sig att jag behöver vara ifred ibland. Och helt jävla obegripligt är det att min egen mor som bor hos oss några dagar just nu bara MÅSTE kissa, borsta tänderna eller fråga mig någonting preciiis när jag låst om mig.
Hälsningar från en aning förstoppad och hårig surkärring.

tisdag 3 juni 2014

Gul svett och döden

Det kom ett samtal med sorgligt besked och min första impuls var att ringa dig för att få tröst. Sedan gav jag mig själv en örfil. Beskedet gällde ju dig. Att du dött.
Du i vars närhet  min hjärna alltid fungerade bättre. I samtal med dig var jag alltid klokare, lugnare, vassare än jag brukar. Du tog fram det bästa hos mig. Först var du min chef men sedan blev du min mentor och livsguide. Och sen kom cancern. Gångpågångpågång dök den djävulen upp. Men du fortsatte att leva, hoppas och njuta av nuet. Tills kroppen sa stopp, framförallt levern. I stället för blek blev du gul.  En nätt damkropp tål inte hur många cancerbehandlingar som helst.
Tack för att jag fått finnas i ditt liv. Tack för dina kloka tankar. Tack för samtalen och skratten. Tack för att jag fick besöka dig på sjukhuset och hålla din hand. Tack för att jag fick säga hur viktig du var.
Tack för att du ändå finns kvar. I mitt hjärta. Alltid.

måndag 2 juni 2014

Fyra par ögon men bara ett par som ser

Det finns fyra par ögon i min familj. Av dessa ögon är det mina som är mest närsynta men ändå är det jag som ser. Jag ser att toapappret håller på att ta slut, att det bara en liten skvätt mjölk kvar i kylskåpet, att tvättkorgen svämmar över, att tvålen är på upphällningen. Ibland låtsas jag att jag är blind. För att fostra de övriga ögonen i hemmet. Men det är trist att dricka kaffet utan mjölk, torka sig med ingenting och längta efter att få tvätta sig ren.
Vi är fyra hjärnor i min familj. Min är sämst på matematik. Ändå kan jag räkna ut vilka vattenglas som kommer välta, vilka skor i hallen som någon kommer snubbla över och om det mesta man äger ligger i en stor hög är det svårt att finna det man söker. Jag kan räkna ut att att om man lägger sig sent och ska upp tidigt då blir man trött, att om man gör allt roligt först så finns tyvärr det där tråkiga kvar.
Jag må behöva glasögon och miniräknare men somliga jag känner skulle behöva förstoringsglas och en kurs i vardagsmatematik...

torsdag 15 maj 2014

Vissa människor borde väl ändå förbjudas?

Jag är en pendlare. Förutom att jag snabbt pendlar mellan att må bra, mindre bra och urkasst till att vara nästanlycklig så arbetspendlar jag med tåg.
Och  att resa med SJ är en historia för sig. En tråkig sådan. Som jag för tillfället inte ens orkar beröra mer än att säga förseningardyrtochförseningarigen.
Det är många i detta land som reser med tåg. Några av dessa människor borde få reseförbud. I alla fall med allmänna färdmedel. De kan åka i en egen bil. Eller stanna hemma. Dessa är de som enligt mig ska hålla sig borta från tåg och andra utrymmen där många människor befinner sig samtidigt. Listan är utan inbördes ordning. Alla är ungefär lika jobbiga.


  • Människor som är under starkt inflytande av alkohol eller andra droger och därmed tappar sin förmåga att avgöra vad som är acceptabelt att göra och säga inför främlingar.
  • Barnfamiljer vars barn är typ under 6 år och de vuxna är mesar som med mycket anspänd röst och nacke försöker tala i lugn ton till ett eller flera barn som skriker, tjatar eller frågar okända människor om allt mellan himmel och jord.
  • Människor som talar i mobiltelefon med nära anhöriga och uppfostrar dem, skäller på dem eller försöker avsluta relationen.
  • Människor i flock med ett gemensamt intresse som de talar med hög röst om. Intresset kan vara att snacka skit om folk de känner, om fotbollslag man hejar på, om politik, om javadfansomhelst bara det stärker gruppkänslan och annonseras ut till omvärlden.
  • Människor som luktar illa.
  • Människor som inte förstår att artighet och en smula vänlighet underlättar för alla.
Humanisten inom mig tycker nog att ovanstående människotyper kan få finnas. Bara inte där jag finns. Okej?

Arv och miljö och allt det där

I teorin tycker jag att det är JÄTTEBRA att barn som går i samma klass ses på fritiden och gör något tillsammans och där föräldrarna också är med för det är bra för SAMMANHÅLLNINGEN och då minskar risken för att nån blir utanför och om det uppstår något problem så ska det kännas NATURLIGT att ha kontakt oss föräldrar emellan. I teorin. 
I praktiken vill jag inte umgås alls. I alla fall inte med människor som jag själv inte har valt. Det räcker med att jag gått igenom grundskolan, gymnasiet, högskolan och ett antal arbetsplatser där jag inte fått välja mitt umgänge utan fått stå ut med det som fanns till buds. 
Så kommer det en inbjudan till brännboll och picknick med Dansösens klass. Och som vanligt undrar jag VARFÖR allt som har med det där lillaextraibarnensskolochfritidsvärld ALLTID sker i maj, nästan varje kväll blir inbokad.
Men Dansösen vill inte gå på nån picknick med brännboll. Det är det tråååkigaste hon kan tänka sig att göra en fredagseftermiddag. Och jag hurrar inombords. Men säger ändå med en präktig ton;
- Men tänk om det blir roligt! Och så pratar alla i klassen om det. Och du var inte med.
-Det är väl jättebra om de har roligt. Jag tänker ändå inte vara med, svarar Dansösen.
Och i samma veva blir hon också bjuden på kalas. En kompis fyller år. 11årsparty, tjoho. Dansösen tackar nej.
-Man äter någon söt tårta och sedan ska man leka nåt tråkigt och alla pratar massor och nån blir sur och sedan får man nån påse med godis man inte gillar men äter för mycket av ändå och så får man ont i magen och vill hem, säger hon.
Och jag undrar om det är arv eller miljö eller både och? För jag kunde ha sagt likadant. Bara bytt ut klasspicknick mot AW med kollegorna eller 11 årsparty mot 43 årsfest och sötsakerna mot mat och alkohol.

Mor och dotter. Löjligt lika. Arv eller miljö?

fredag 11 april 2014

Kanske man får skjuta människor ändå?

Häromsistens ville jag ju skjuta en präktig bekant, men det fick man visst inte enligt min närakära omgivning.
Men min favorit kollega Herr O säger att man visst får skjuta sådana människor. I benet.

Och då förstår ni ju att herr O inte jobbar inom polisen. De skjuter ju folk i huvudet. Eller bröstet. För att vara på den säkra sidan.

Kanske är det bara jag som skrattar åt mina skämt..

En oro jag hade när jag bytte jobb  var att de inte skulle förstå min humor.
En befogad oro. Men jag kan ju liksom inte hålla käften ändå.
Många på mitt jobb är kvinnor. Och när kvinnor äter lunch ihop pratar de ofta om mat och vikt. Sååå tråkigt.
Någon berättade att hon hört att kroppen strävar efter att ha den vikt man haft när man vägt som mest. Och då började kvinnorna vid bordet oja sig och tänka på hur mycket de vägt som mest och ofta hade de varit  som tjockast precis efter att de fött barn.
- Jag brukar peka på min mage och sedan titta på min äldsta dotter och ropa DET ÄR DITT FEL, sa jag.
Och då blev det tyst runt bordet. Så jag var ju tvungen att säga att jag skämtade. Då lättade stämningen.
Sedan slog det mig att jag nyligen fått frågan från en medarbetare om hur jag tyckte det gick att ha en så lång pendlingsresa mellan hemmet och jobbet.
-Jo, det går bra. Men jag längtar hem ibland. Till barnen. De är så snygga förstår du. Hade de varit fula hade det varit lättare, svarade jag.
Nu inser jag att hon kanske trodde det var sant! Och skämt som måste följas upp av en förklaring om att det var just ett skämt kanske inte är så roliga. Bara för mig. I mitt märkliga huvud.

söndag 6 april 2014

Jag kanske ska skippa tanken med Botoxbehandling?

Mina skrattrynkor är få. Bekymmersrynkorna är däremot fler. Tror inte att jag skrattat mindre än genomsnittskvinnan, eller bekymrat mig mer. Däremot har jag väl nött ut pannan. Jag rynkar den när jag tänker, koncentrerar mig, lyssnar noga eller är bekymrad. Allt det där gör jag varje dag. Tänkerlyssnarkoncentrarmigoroas.
Skrattar gör jag dock endast när jag finner något som humoristiskt eller roligt. Vilket faktiskt också händer, i alla fall nästan varje dag.
Det finns människor som vill släta ut tecknen på att de levt. Som vill dölja att de tänkt, gråtit och skrattat. Då kan de injicera botox. Det är ett gift som får musklerna att slappna av. Jag har väl ingen egentlig rätt att ondgöra mig över om folk vill proppa i sig gift. Fast det här med botox får även andra konsekvenser. Konsekvenser för dem som behöver detta gift. För eftersom botox får muskler att slappna av så används det på människor som får kramp. Som krampar så att det gör ont och som gör rörelse mycket svårt. Det är en medicin. En medicin som nu helt plötsligt kanske i stället ska räknas som kosmetika. Och inte gå att köpa på recept. Och bli jättedyrt.
Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att kunna få reducera sina smärtor. Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att kunna få röra sig och förflytta sig efter bästa förmåga och med hjälp om så behövs.
Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att vara rynkfri. Särskilt inte på andras bekostnad.
Hej rynkor! Jag är stolt över er! Men ögonbrynen, de tänker jag nog ansa en aning innan sommaren. Eller inte.

Borde kanske avsluta mitt Facebook-konto

"Jag såg på Facebook att du..." är inledningen på en mening jag hör rätt ofta. Av människor som själva sällan berättar nåt om sitt liv. De känns som snyltare. Men jag får ju skylla mig själv. Som berättar nåt.
Så antingen kan jag ju avsluta kontot. Men många av mina näraochkära borlångtbort och det är via nätet vi har regelbunden kontakt mellan det vi ses.
Eller så slutar jag skriva vad jag tänker och känner. Och bara berättar om vad jag ätit, inte ätit och hur många meter jag gått. Varvat med citat som "Carpe Diem" eller bilder på söta djur. Då lär frasen "Jag såg på Facebook..." försvinna rätt snart. Eller säger folk verkligen "Jag såg på Facebook att du ätit pannkakor"? Kanske.
Eller så fortsätter jag som förr. Och beklagar i det tysta att mitt liv i andras ögon kan verka intressant. Själv är jag oftast vääldigt uttråkad.

fredag 28 mars 2014

Kära expediter, jag har inte en skev kroppsuppfattning, jag är tjockochvetomdet!

Så inhandlar jag diverse underkläder till Älvan. Älvan som har stl 32-34. Hon är ett barn som är lång och smal och börjar få kvinnliga former och på barnavdelningen finns inte det jag söker.
Och expediten kan inte låta bli och fråga om jag verkligen valt rätt storlek. Och jag undrar om hon tror att jag är psykotisk eller nåt. Näeh, jag tror inte att jag kommer i en BH med storlek A (folk med Akupa behöver inte BH om det inte är för att skydda små växande värkande knoppar, ni som har bröst och minns nåt, ni vet) eftersom jag de senaste åren gått från typ C kupa till E och det är ingen operation som åstadkommit detta utan ålder och FETT. Och jag tror inte heller att jag kommer i strumpbyxor i storlek 34, eftersom storlek 40 börjar kännas väl stramt kring magen.

Jag är en tant. I en stadig tantkropp. Det är jag mycket medveten om! Tack för påminnelsen expeditjävel.

Om namn och att tala allvar

Jag döpte om bloggen. För tillfället i alla fall. Fast adressen är den samma. Tänkte ge mig en nystart. Tveksamt om det funkar.
Just nu håller jag på att tala allvar med mig själv. Om vad som behöver göras i mitt liv och inte. Att blogga kommer väldigt långt ner på den attgöralistan. Ändå sitter jag här. Jag är inte särskilt bra på att lyssna på mig själv...

lördag 22 mars 2014

Får man skjuta präktiga människor?

Så står jag där på Ica. Lassar onyttigheter jag köpt till mig och familjen. Fredagsmys till döttrarna, ingenting till Maken och detärsyndommiggodis till mig själv. Ty en förkylning har tagit min röst och ansatt mina läppar med äckliga blåsor som blir till ännu äckligare sår. Jag vill helst inte gå ut. Men jag gör det ändå.
Så kommer hon invirvlande, bekantingen, med en Bondelidsmössa käckt på svaj och tajta Röhnischträningskläder. Hon som jobbar hemma, medintefaenvetjag, nån websida tror jag. Som säger att det är svårt att hinna med. Som har en rik man. Som renoverar sitt hem med Joseph Frank tapeter, bakar små bakverk som hon inte äter och lägger upp bilder på både tapeter och bakverk på Instagram.
-Heeej! Hur ääär det? frågar hon.
Jag pekar på min hals och min mun och skakar på huvudet.
-Äter du D-vitamin? Det borde du göra! Hur mycket D-vitamin är det i det där, säger hon sedan och pekar på en chipspåse jag precis ska packa ned.
Och jag funderar på att skjuta henne. Skjuta henne för att hon är hurtig. Skjuta henne för att hon går runt som en reklampelare för halvtillheldyr livsstil. Och för att hon lägger sig i mitt liv. Och för att kommentaren talar om att jag är onyttig och ärmanonyttigblirmansjukochdåfårmanfanimejskyllasigsjälv.
För säkerhets skull kollar jag med min goda vän fru B, om man får skjuta folk lite hursomhelst. Det får man visst inte. Men man får spottas, säger fru B. Spotta i ögonen.
Det är bra med fru B. Hon ser till att jag håller mig inom rimliga ramar. Jag behöver sådana i mitt liv.