fredag 26 oktober 2012

När faen ska folk bli vuxna? Alternativt: Gnäll från en offerkofta

Så var jag hemma från jobbet några dagar ty mitt huvud värkte så att jag inte kunde tänka och varje ljud stack i mina öron. Och i mitt arbete måste man kunna tänka, lyssna, prata och le. Fast man behöver bara le i ibland. Det är bra.

Men jag läste ändå mina jobbmejl (korkat, men sant) och det rasslade in frågor om ditt och datt från kollegorna. Mest om datt.

Och jag tänkte att:

1. Varför kan inte kollegorna försöka lösa saker själva?
2. Om inte ovanstående går, fråga någon på plats.
3. Hur faen ska jag kunna hjälpa till när jag är hemma och är sjuk?

Och så ringde det i hemtelefonen. Och mitt huvud var tungt så jag svarade icke. Men så blev jag nyfiken och lyssnade av mina meddelanden. Och det var en kollega som ville att jag skulle ringa upp.

Och jag tänkte att om en kollega söker mig i hemmet då är det något akut. Det var dumt att tänka så. Jag borde ha vetat bättre.

För det kollegan ville veta var:

1. Vart vi skulle äta lunch på måndag efter att vi varit på en föreläsning i kommunens regi.
2. Vart hon skulle parkera bilen i den stad där föreläsningen ska hållas. Den stad som hon haft som grannort i  hela sitt 60 åriga liv och jag i 8.

Och jag tänkte:
Inte undra på att jag har ont i huvudet om JAG MÅSTE TÄNKA ÅT ALLA ANDRA!!!

Hälsningar från en gnällig offerkofta med fortsatt huvudochsjälsvärk som visst inte klarar att pausa så länge från bloggandet.

För övrigt önskar jag er alla som är tillräckligt vuxna och kan tänka själva en riktigt bra helg.

Till er andra: VÄX UPP!

torsdag 25 oktober 2012

Deprimerade människor är irriterande

Deppiga människor är rätt irriterande. Man vill liksom ruska om dem, väcka dem ur apatin.

Men det är svårt att ruska om sig själv.

Bloggar med mycket gnäll och med detaljerad information om bloggarens hälsotillstånd är uuurtråkiga.

Alltså fortsätter jag att ta lite bloggpaus.

söndag 21 oktober 2012

Jag är ond del 2


Och sedan står jag i kön i den lokala mat affären och det står tre människor före mig.

Människa ett är höggravid. Mig veterligen med sitt tredje eller fjärde barn. Och det är väl okay. Om jag bara kunde sudda ut tanken på att en av hennes avkommor delvis var orsaken till att jag var tvungen att byta skola för Dansösen. Och jag funderar på hur hon och alla andra vuxna ska hantera detta nya barn så att det blir harmoniskt och icke slårpiskarsparkar de i sin omgivning.

Människa nummer två köper endast glass. Flera paket. Och kolasås. Och ångesten lyser ur hennes ögon. Kanske ska hon ordna kalas. Eller så är hon en ung människa som lärt sig att glass ger tillfredsställelse och sedan är vääldigt lättspytt. Och jag vill ruska om henne. Säga att hon är fin. Och att magsyra förstör tänderna...

Människa nummer tre är nästan genomskinlig. Ung och genomskinlig. Hon står där med magra händer som krampaktigt håller ett paket med varma koppen. Och till henne vill jag skrika att honbehövermernäringänså. Att det fanimej går att se igenom henne. Och det är inte bra. Inte bra alls. Och att hennes värde som människa inte går att värdera i hur lite hon väger, utan i hur hon hanterar sitt liv.

Men jag är tyst. Väldigt tyst. För vem är jag att störa? Att lägga mig i? Jag som har fullt upp med mitt eget liv..

Jag får vila nu va?

Joggingtur på 15 minuter. För kort, men med tanke på att jag haft två veckors uppehåll och har svinont i halsen får det duga.

Städat större delen av 140 kvadratmeter hus.

Antagit Älvans utmaning att dansa Zumba-Wii i 20 minuter.

Hanteratettantalkilotvätt.

Nu får jag vila va? Snälla säg ja!

fredag 19 oktober 2012

En paus...

.. från ilskan. En paus från deppiga inlägg. Önskar er alla en fantalastiskt bra helg!


Är det någon som är föör cancer, svält, krig och andra djävligheter?

Alltså det här med FB. Det kanske inte är så bra för mig.

För jag irriterar mig.

Det kommer uppmaningar om att man ska färga sin FB sida rosa för att stödja kampen mot bröstcancer. Hur faen då, undrar jag? Blir cancerfallen färre, finns det mer pengar till forskning, om jag färgar min sida rosa? Och vad blir det för skillnad om jag trycker på nån gillaknapp när bilder på cancerdrabbade barn med skalligt huvud visas? Blir barnen friskare? VA?

Och upphör svält och andra sorgligheter om jag trycker på nån jävla ikonknapp? Skulle inte tro det.

Det är hyckleri. Ett sätt att kännasomommmangjordenåt.

Om man vill göra något, då är det väl att donera pengar. Eller jobba ideellt. Eller typ bara jobba som faen för att lösa saker.

För allvarligt talat. Att trycka på en knapp för att visa att man är mot någon otrevlig företeelse. Det är lätt.

Och finns det verkligen någon som är föör cancer? Va? Va!!?

torsdag 18 oktober 2012

Jag är ond

Jag är nog ond.

En vän som är lärare lägger ut en bild på FB. Hennes elever har skrivit en skylt, att hon är "värdens bästa lärare".

Och jag vet att hon är hur bra som helst. Ändå så vill jag så gärna skoja, fråga vilken lärare barnen har när de inte kan stava till världens.. Men jag gör det inte. Humor kan så lätt missförstås.

Och en annan vän bombarderar FB med hur kär hon är. Och hur fantastiskt livet är. Blandat med olika citat från olika "livsgurus". Till henne har jag bara lust att skriva "Och?" Eller "kammatilldigochblivuxen". Men jag gör det inte. Humor kan så lätt missförstås.

Och i ett anfalla av glädje och sentimentalitet beskriver jag på FB att jag har tur. Tur som känner människor som är riktigt bra. Och så klart så blir det gilla och kommentarer. Och jag får sådan lust att svara, det gällde inte dig.. Men jag gör det inte. Humor kan lätt missförstås.

Så antingen borde jag låta bli FB. Eller byta humor. Eller fortsätta hålla käften. Eller typ dö.

Fast dö får man inte göra. Inte så länge man har barn. Och det kommer jag ju ha. Hur länge som helst. Tills jag dör. Dör på riktigt.

Same same but different

Jag tvingar mig upp ur sängen, ty barnen behöver frukost.

Jag tvingar mig till jobbet, ty jag behöver lönen.

Jag tvingar mig att stanna på jobbet, ty jag har lovat någon/några att delta på nåt möte.

Jag tvingar mig att le, ty ledsna människor är rätt tröttsamma.

Min kära vän fru B, gör ungefär detsamma. Fast hon tänker inte i samma måsten som jag.

Hon går till jobbet och som belöning får hon dricka kaffe med kollegorna.

Och står hon ut några timmar kan hon på arbetstid vila (alltså är hon förskolelärare med ansvar för småå barn).

Och sedan vet hon att hon snart får gå hem.

Där jag ser tvång ser hon belöning och lust. Vi tänker på ett sätt lika men ändå så olika.

Jag önskar att jag tänkte mer som hon. Och att hon i kroppen ser ut som en 25åring, trots tre graviditeterochfödslar, det orkar jag just nu inte tänka på.

tisdag 16 oktober 2012

En lögn, ett missförstånd och en slags ursäkt

Det kanske lät som jag visste en del om Skövde. Egentligen vet jag ingenting. Inte heller om Skövde.

Min beskrivning av den staden grundade sig på den hotellvistelse jag gjorde där. Och eftersom jag bara befann mig på hotellet eller i strövområden i närheten av hotellet så är min beskrivning av Skövde inte direkt underbyggd av fakta. Bara av hur folk var på/i närheten av hotellet.

I själva Skövde kanske folk är jättesnygga. Och otrevliga. Vad vet jag.

Mina tips angående förkylning var välmenande råd. Själv är jag inte sjuk. Än. Men tackar för er omtanke. Fast jag har vääldigt ont i halsen. Alltså har jag inte följt mina egna råd..

Och en dag. Framöver. Då ska jag glatt läsa alla era bloggar. Och kommentera.

Men just nu är jag glad om jag orkar med vardagen. Mer än så finns det inte energi till. Just nu.

Over and out

söndag 14 oktober 2012

Back on track. En aning i alla fall

Jag har varit i Skövde. I Skövde finns det elektriska byxpressar.

 I Skövde fanns det också många fula människor. Men väldigt många var väldigt artiga, så fulheten liksom försvann.
I Skövde klottrar de inte fula könsord utan kloka citat i stället.


I Skövde umgicks jag med en av de bästa. Och det var liksom meningen med resan. Att få hänga med fru B. Som konstaterade 'det märks liksom inte att du är deprimerad, du är ju rolig'
En sann vän med andra ord.

torsdag 11 oktober 2012

Outgrundliga äro herrens vägnar

Om ett dygn kommer jag befinna mig i Skövde.

Skövde liksom, det låter som ett skämt. Men jag kommer att ha fint sällskap.

Och någon vacker  eller regnig dag framöver kommer jag att kommentera era bloggar, ni med era fina träningsresultat, sjuka husdjur (hundarkatteråbarn), cancersvulstersomhållersigpåmattan, vardagligheter men ack så viktligiheter och annat smått och gott som det skrivs om i bloggosfären.

Jag kommer tillbaka. Bara inte precis just nu. Och det är väl det bästa med bloggrelationerna. Att man alltid kan ta en paus. Utan att känna någon press.

Puss.

tisdag 9 oktober 2012

Ersättning?

Kan en joggingtur ersättas av ett (läs två) glas  whisky? Hoppas det. För det var det valet jag gjorde i dag.

onsdag 3 oktober 2012

Det här med att leva..

..är inte det en aaaning överskattat?

Överskattningslista:

¤Lönearbete

¤Oavlönat hemarbete

¤Barnuppfostran

¤Fysisk träning

Underskattningslista (alltså sådant som är underskattat men egentligen känns väldigt bra):

¤Att äta onyttiga saker. Alltså inte spikochplast utan mer som kolhydraterochfett i en sköön kombo

¤Att sova

¤Att ligga och göra ingenting tills man ledsnar och läser en bok eller tittar på trams TV

Hälsningar från någon som kanske borde äta fler gladpiller, åka på solsemester eller nåt annat som skulle vara lite läkande för en uttråkad och ledsen själ

Att bli galen eller vara galen, en skillnad

Det händer att jag utbrister "jag blir gaaalen!" Det händer rätt ofta om jag ska vara ärlig.

Jag blir galen över mitt stökiga hem som någon annan stökat till, över idioter, över motsträviga barn, över en toltaldisträ make.

Men egentligen menar jag med galen att jag blir irriterad eller arg. Jag har trots ilskan någon form av förankring i verkligheten.

Så möter jag en bekant. Vi talar om ditt och datt. Hon ler hela tiden. Och säger att jag verkar konstig. Lite lurig så där. Och att just i dag så verkar alla lite märkliga. Typ som om hon var med i en dokusåpa.

Och jag kontrar lite skämtsamt, men med ett stänk av allvar att kanske det är hon som är konstig. Och sedan med ännu mer allvar, att hon kanske inte mår bra. Detta möts med ett gällt skratt.

Några dagar senare får jag reda på att hon blivit sjuk. Galen, skulle man kunna säga. För hon tror att hennes arbetsplats är TV-bevakad. Och att allt hon gör i sitt hem filmas. Och att folk vill henne illa. Och att det sänds kodade meddelanden till henne via radio och TV.

Det har slagit slint för denna högutbildade prydliga kvinna. Och det gör ont i hjärtat.

Jag hoppas att hon snart blir frisk. Och att jag själv aldrig blir galen. Galen på riktigt.

tisdag 2 oktober 2012

En konversation i min smak

Realisten och jag ska vänta på en buss. Det är andra gången i vårt liv vi ses IRL. Och första gången vi är ensamma med varandra utan bakgrunds sorl och übersociala bloggare.

- Ska vi sitta på den där bänken, där det inte är något folk? frågar jag.
-Mmm. Men ska vi verkligen sitta bredvid varandra, vi som inte gillar folk? svara hon.
- Är du folk? frågar jag.
- Nej, svara hon bestämt.
- Dåså, säger jag.

Två personer med egendiagnostiserad Asperger har just haft en dialog. Fint.


måndag 1 oktober 2012

Att känna glädje

Förra veckan var jag ute och sprang. Två tråååkiga pass. Fick tvinga mig själv att masa mig runt 2,5 kilometer.

Så i dag. Då sprang jag för första gången i mitt liv 5 kilometer. I duggregn. Bara så där. Utan problem. Och jag kände glädje. Över att mina ben bar mig. Att mina lungor andades.

Skumt.