lördag 29 december 2012

Det finns vänner och så finns det vänner..

..och så finns det några få. Som man blir alldeles varm och glad av. En sådan träffade jag i dag. Och så tog hon mig i örat lite. Och hjälpte mig med en grej som jag skjutit upp så att det nästan var för sent.
En sån tur jag har! Det behövs bara några få sådana i min omgivning. Då är jag nöjd. Helt nöjd.

Det bidde en dyr virknål, det

Så begav jag mig till den lilla staden för att fylla på förrådet med bubbel inför nyår. Men framförallt för att köpa en virknål till Dansösen. Hon virkarochvirkar och ju duktigare hon blir desto mindre virknål vill hon ha, till småpillerilljobb.

Men sybehörsaffären hade lunchstängt när jag kom dit. Och vad finns det då att göra i den lilla staden?
En stad med ett köpcentrum som nästan inte syns.
Jo, man kan alltid gå till butiken med snordyra kläder och skor. Där allt är mer eller mindre "bohemianchic". Där kläderna oftast är av linne, mjukaste trikå eller ylle. Och de finns i få upplagor och är mestadels nordiskt tillverkade(=dyrt).
Sådana kläder som jag gillar.
Men jag hade inte råd. Trots 50% rea. Och ändå. Så provade jag lite kläder. Och blev förälskad. Och i förälskelsen finns ingen logik. Så huxflux stod jag där med två klädpersedlar a´alldelesförmycketpengar.

Och det är synd att jag är så kass på att fota. (Och idag är jag heelt nykter, Osloskånskan) Men jag visar bilderna ändå.
Den är mörkgrön, vilket inte syns. Gjord av det lenaste garn. Om med sååå söta fickor.

Tunika i underbar bomull. Svenskt hantverk.
Om ändå syaffären varit öppen på en gång..Eller ja..Jag är ju fattig men glad! Och jag kom till och med ihåg att köpa virknål. Det ni.

torsdag 27 december 2012

Nostalgi med förhinder

När barnen var små. I alla fall mindre. Då älskade de Disney's tecknade filmer. Snövit, Robin Hood, Askungen, Djungelboken m.fl spelades gång på gång. På VHS.
Sedan kom annan underhållning emellan. Men nu. Vid nio års ålder är det dags för nostalgi.
Dansösen bara längtar efter de gamla filmerna. Och maken lovar att ordna det. Men så när det är dags, visar det sig att vår DVD spelare i huset gått sönder. Och då, av faderskärlek gör maken något olagligt. Han laddar ner en film från nätet. Det tar tid.
Men snartsnart när popcornen redan är uppätna. Då kan vi se tecknad film.
Tänk att även nioåringar kan bli nostalgiska..

En övning i Mindfulness

Det här med Mindfulness är ju modernt. Tyvärr är det inte alls min grej. Jag är sällan i nuet och njuter. Går inte omkring och lyssnar på mina andetag. Känner inte efter hur mina fötter känns mot golvets underlag.

Men i dag har jag övat lite i alla fall. Min "dethärbordejaggöralista" är som vanligt lång. Och min känsla av att "jagfåringentinggjort" är som vanligt stark.

Men jag sov väldigt länge i dag. Och insåg att gjort är gjort. De ovakna timmarna kan jag inte få tillbaka. Ingen idé att gräma sig.

Och jag upptäckte att när man är utsövd så smakar saker annorlunda. Godare på något sätt. Eller om det nu var att jag lyckades dosera kaffet helt rätt eller om det helt enkelt var kroppen som skrek efter koffein. Kaffet var hur som helst gudomligt gott.

Och att stå i duschen var nästan lika skönt som att ha sex. Kanske för att det är en aning obehagligt att vanka omkring i sitt eget intorkade svett. Jag går genom mina dagar ständigt småfrusen, sedan vaknar jag flera gånger per natt blöt av svett. Kanske är det början på klimakteriet (hoppas det) eller så är det någon av alla sjukdomar som min man rabblade upp, där de första symptomen just är nattlig svett...

Hur som helst. Det var skönt att duscha.

Önskar er alla en fin dag. Vart ni än är. Vad ni än gör. Och var icke oroliga. Snartsnart kommer jag vara mitt eget småstressade småarga jag igen..Känner redan hur det börjar krypa på..

onsdag 26 december 2012

Trots hårt jobb är jag fortfarande en blödig typ

Mitt mål i livet är att bli en arg tant. En med skinn på näsan som alltid tycker sig ha rätt.

Inga gråskalor, utan allt är antingen svart eller vitt. Det skulle göra livet mindre komplicerat.

Den tant jag vill bli ska självklart ta sin plats. Fumla med mynten i kassan, lägga krona efter krona medan kön bakom går i spinn.

Den tant jag vill bli ska högt uttala sina åsikter om stort som smått. Och sällan ska hon bli berörd eller rörd.

Men då är det det här med barnen. Mina barn. Som så ofta lockar mig till skratt. Min barska min försvinner i ett nafs.

Och så blir jag tårögd. Över deras klokskap, kreativitet och ocensurerade kärlek. Jo, jag vet. Den ocensurerade kärleken kommer att förändras. Stundom vara arg, kritisk och i bästa fall balanserad. Men ändå.

Dansösen har virkat ett mobilfodral


Och sytt en grytlapp
Och så har Älvan och Dansösen kreerat ett familjespel
Med sådana julklappar är det svårt att vara en tuff brud. Dessa timmar som har lagts ned.

Och familjespelet fick mig att kikna av skratt. Döttrarna hade skrivit ord på ett antal kort. Som sedan lästes upp av en spelare i taget. Dessa ord skulle då bli ett sammansatt ord. Alltså, någon läser upp ordet "present" och då ska man snabbt komma på ett ord som passar med present, typ "presentpapper". Den som skrek högst och först fick flytta fram ett steg.

Och eftersom vi är så ryysligt snälla så godkände vi maken när han på ordet "matta" ropade Mata Hari. Och på "tunna" tunnhårig.

Men bäst av allt det var nog Dansösens association. "Band" blev Bandhagen. (en förort till Stockholm. reds.anm.)

Och vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, att jag älskar mina barn sjuukt mycket. Och att jag nog kan bli en tuff tant. Bara det inte gäller mina barn. För då är jag blödig som faen.

tisdag 25 december 2012

Jag önskar jag kunde gå igenom livet i en morgonrock

Morgonrock. Är inte det ett ypperligt plagg så säg?

Morgonrocken värmer en morgonfrusen kropp. Och ändå är man liksom lite klädd. Så om man är noga med fasaden (vilket jag inte är) så kan man vandra i morgonrock hela dagen och skulle man få oväntat besök så kan man alltid påstå att man var på väg in i eller ut ur duschen.

Jag får sällan oväntat besök. Och skulle så ske, ta mig som jag e..

Jag sjunger morgonrockens lov. Den värmer fint. Och allt där innanför kan sladdra och luftas. Känsliga läsare varnas ej. Det är liksom försent.

Och en människa klädd i morgonrock är liksom avväpnande på något sätt. Avklädd men ändå inte.

Det är avstressande att gå i morgonrock. Särskilt om man går så en hel dag. Prova ska ni se! Allt man gör går liite långsammare och det kan vara riktigt skönt.

Morgonrocksdagar är fina dagar. Hälsningar från mig och resten av min familj (Dansösen, Älvan och Maken)


Bara en halvt ensam jul och brutna löften

I Polen (där min man kommer ifrån) finns en fin jultradition. Vid matbordet dukas det med en extra tallrik för en oväntad gäst. En tradition som jag anammat. Men en oväntad gäst har aldrig dykt upp.

Förrän i går. Eller ja, gästen var väl väntad men inbjuden i sista stund. Jag fick reda på att en kvinna jag känner och tycker om skulle vara helt ensam på jul.

Om man bor i en storstad tror jag att det kan vara enklare. Då finns det möjligheter att fira en "alternativ jul" som det brukar heta. Mat ihop med massa andra människor som av olika skäl är ensamma eller inte ens har ett hem att fira jul i.

Men bor man på landet finns inga sådana alternativ. Här är det familjetraditionen som gäller.

Så min ensamma vän fyllde den oväntade gästens plats och det var så trevligt så. Några timmars samvaro gjorde hennes jul lite mindre ensam och vi fick njuta av lite extra sällskap en stund.

På kvällen blev det julklappsutdelning. Eftersom jag varit sjukskriven har kassan varit en aning skral. Så barnen hade blivit förberedda på att de dyra presenterna skulle utebli.

Men mitt modershjärta är av en blödig sort. Ju äldre barnen blir desto kortare och dyrare är deras önskelistor. Och något de önskar sig måste de ju få. Så detta bidde den dyraste julen någonsin. Och det känns ändå bra. För de var så väldigt glada, Älvan så glad så att hon ett tag blev alldeles stum.

Och vi vuxna ger inte varandra klappar av den juliga sorten. Men jag kunde inte låta bli när jag hittade den perfekta presenten till maken. Han tyckte sedan att det var den bästa jul han haft.

Det är något särskilt med jul ändå..

lördag 22 december 2012

Fascinerande ..

Maken är liksom antijul. Men åren går. Och nu har han på eget bevåg skaffat julgardiner.


Och efter allaår av fruochbarnpyntargranen har han heelt plötsligt blivit delaktig.

Två julskeptiker plus barn= jo men det härkannogblienbrahelg



Jag tycker att ni ska ha det bra, till och med bäst!

Eftersom Realisten inte kommit hit med några kakor, så har jag bakat själv.
Nu är kakburken fylld.
Och jag önskar er alla kända och okända en riktigt skön julhelg.


torsdag 20 december 2012

Jag önskar att tomten fanns

Jag önskar att tomten fanns.
För då skulle HAN ordna alla julklappar till mina barn.

Jag önskar att tomten fanns.
För då skulle jag inte behöva oroa mig över att alla presenter jag beställt på nätet ska hinna fram till julafton. Jag skulle heller inte behöva stå i postutlämningskön och bli surt bemött av personal som inte hittar mitt paket.

Jag önskar att tomten fanns. För då skulle jag slippa irritationsmomentet min svärmor står för varje år. Hon skickar mig pengar och vill att jag ska tänka ut och köpa något till Dansösen och Älvan.
Förutom att hon har all tid i världen för att gå i affärer och leta klappar så är det också intressant att det är MIG hon skickar pengarna till. Inte till sin son.

Jag önskar att tomten fanns.
För då kanske även jag kunde få en julklapp. Att få fira jul utomlands. Värme och bad. Det är vad jag vill ha!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

måndag 17 december 2012

Jag kan inte låta bli att IRRITERA mig

Jag har en kollega. Som jag ångrar att jag blev vän med på FB.

Hon skriker ut hur mycket hon jobbar. Hur stressad hon är. Hur har hon då tid att vara ute på FB?

Idag gick hon hem från jobbet. Migrän. Stackars stackars.

Men hon hade inte såå ont i huvudet så att hon inte hann uppdatera sin status ett antal gånger. Och lägga upp olika youtubeklipp.

Jag borde inte bry mig, ty det tar energi. Men jag bliir IRRITERAD!

Jag kör Pippistyle

Så har jag varit sjukskriven i ett antal veckor. Men så här lagom till jul tyckte jag att det var dags att börja jobba. Där var väl jag och doktorn inte riktigt överens.

Pippi Långstrump började skolan för att få lov. Jag börjar jobba för att snartsnart få semester. Det är skillnad på att ha semester och att vara sjukskriven. Både själsligen och ekonomiskt. Men mest ekonomiskt..

lördag 15 december 2012

Lycka kan vara..

..att vara bjuden på tråkigt släktkalas som egentligen ingen i vår familj vill åka till och så kommer det en snöstorm som förhindrar det hela. Inte ens släkten kan kräva att man åker nästan 10 mil
på blåsigsnöigvinterväg.

Lycka kan vara att vara en uttråkad nioåring och då få en julklapp i förskott. Garn att virka med.

Lycka kan vara att vara mor till en nioåring som utbrister 'vilket underbart garn!'.

Vart hon nu fått sin händighet ifrån. Inte är det från mig i alla fall..

fredag 14 december 2012

Julkort och annatsmåttochgott

För sisådär en 15-20 år sedan skickade jag typ 40-50 julkort. Innan FB. Innan SMS.

Nu är jag nere i 10 stycken. De skickas till släkt som inteanvändersigavinternet (=gamla) eller sådana där som använder sig av känslomässig utpressning(= de skickar julkort varje jävla år och då måste man ju göra detsamma förattvaraartig!)

Och så skickar jag till en, som bor i ett annat land. Fast ändå rätt så nära.

Men jag saknar julkortstiden. När brevlådan fylldes. Jag saknar brevtiden. När posten inte endast bestod av räkningar!

För allvarligt talat. Ett SMS är så lätt att skicka i väg. Till flera samtidigt. En julhälsning på FB når alla, men är rätt så opersonlig. Jag gillar personlig post!

Sedan kan jag bara konstatera att de 6 kilon jag gick ned i somras och som skulle bli 10 fram till jul, så blir det inte. Jag får börja om.

Attvarasjukskrivenochtyckalitesyndomsigsjälv=Ökad vikt..

Over and out. Och God Jul.
En mening jag säkert kommer att upprepaomochomigen..

onsdag 12 december 2012

Arbetsfördelning i min smak






Maken steker köttbullar. Massor av köttbullar. Att frysa in och ta fram till jul.

Själv sippar jag på en whisky. Och stryker ett lusselinne till Dansösen.

Somliga dagar ÄLSKAR jag arbetsfördelningen i detta hus.



Detta landet är gjort för mig

Sverige är gjort för mig.
  • Jag är medelinkomsttagare
  • I många generationer tillbaka så är min släkt svenskfödd
  • Eftersom jag heltidsarbetar får jag jobbskatteavdrag
  • Om jag vill renovera huset eller vill ha städhjälp kan jag ta hjälp av ROT och RUT
  • Jag har en bostad
  • Mina barn växer upp i en studiemotiverad familj. Vi har möjlighet att hjälpa dem med läxor och på annat stötta deras skolgång
  • Jag kan läsa och skriva
  • Jag är heterosexuell
  • Jag är gift och delar alla kostnader med min partner
  • Jag har ett stabilt socialt nätverk
Det hade förstås varit ännu bättre om jag varit en höginkomsttagande man. Det hade varit toppen.

Men jag är i alla fall inte något av nedanstående:
  • Arbetslös
  • Långtidssjukskriven/Utförsäkrad
  • Invandrare
  • Analfabet
  • Ensamståendemedbarn
  • Hemlös
Jag har det bra. Ändå skaver det. För alla har det inte som jag

Det är kallt nu

En historia om pepparkaksgubbar i lussetåget blev helt plötsligt en möjlighet för gemene man och gemen människa att skrika ut värnandet om våra traditioner. Mörka krafter blåser under debatten.

Lippe beskriver det så bra.

Jag själv reagerade på pepparkakshistorien. Jag ansåg att det var en fånig grej jämfört med att asylsökande får bo under ovärdiga förhållanden i vårt land, vilket jag tyckte var en större och viktigare nyhet.

Men den nyheten fick inget genomslag. Kanske för att den var för komplicerad. Kanske för att den inte stämde med vår syn på vårt land.

Och helt plötsligt skriver människor jag respekterar och tycker om upprop om att vi måste värna våra traditioner, att människor med andra religioner och ursprung måste acceptera det. Som om dessa människor verkligen ifrågasatt det. Det var en skolfröken som startade det hela. Ingen muslim. Inte vet jag vad hon hade för intentioner, men de var säkert goda. Även om det blev lite fel.

Samtidigt som vivillbehållavåratraditioner ropas ut kontrollerar polisen de som "plankar" på tunnelbanan. Inte för att hjälpa SL. Utan för att på så sätt kunna stoppa människor och kontrollera att de får befinna sig i vårt land. Att de inte är papperslösa flyktingar. För då åker de ut.

Och Tobias Billström strider i EU. För att det ska finnas en "stoppknapp". Om för många människor från ickeEUländer söker asyl i Sverige ska EU kunna dra in visumfriheten.

Det är kallt nu. Riktigt kallt.

tisdag 11 december 2012

Julchecklista

  • Julgardiner i köket.
  • Hyacinter i olika färger inköpta. Julrosor skippar jag för jag tycker att de är fula.
  • Julklappar inhandlade. På nätet. Faen vad skönt.
  • Några julklappsrim skrivna.
  • Pepparkaksbak med barnen är delegerat till maken. Likaså kötttbullerullning. Mina blir bara platta.
  • Övriga kakor förväntar jag mig att Realisten kommer hit med.
Ja, då var det bara att komma ihåg att skickajulkorttillsläktingarsominteanvändersigavdatorerochmobil, inköp av julgran, litematochdryck och att svänga ihop en Jansson som fattas.


Och att jobba. Jag gör som Pippi. Hon gick i skolan för att få lov. Jag går till jobbet för att kunna njuta extra av semestern. Sjukskrivning och semester är inte samma sak. Framförallt inte ekonomiskt..

måndag 10 december 2012

Jävla hyckleri!

En skola i mellansverige har förbjudit pepparkaksgubbar i lussetåget. Om de även förbjudit pepparkaksgummor framgår inte. Vilket i sig är en aning sexistiskt. Förbud ska väl gälla alla?

Förbudet grundar sig på nån luddig idé om att människor med ickenordiskt ursprung skulle ta illa upp av pepparkakor. Jag förstår ingenting.

Och ännu mindre förstår jag när Ekot i dag beskriver hur våra asylsökande bor. I kalla campingstugor utan vatten, ihopträngda på vandrarhem utan matlagningsmöjligheter. Och där fukt, kackerlackor och loppor huserar fritt.

Personligen skulle jag bli mycket mer kränkt av att bli loppbiten och matförgiftad än av att små barn klär ut sig.

Men det är ju jag. Kanske andra människor är annorlunda...

GAAHHHH!

söndag 9 december 2012

De lättkränktas tidevarv

Ledsenochkränkt. Eller bara kränkt. Det är de lättkränktas tidevarv.

Vad som helst kan vara kränkande. Ty det har gått inflation i det ordet.

Det är de lättkränktas tidevarv. Samtidigt så är det ett tidevarv där verkliga kränkningar är underhållning. Dokusåpor, elaka bloggar, tryckpågillaknappenomduhatardenjaghatar.

Ett tidevarv jag inte riktigt förstår.

Men Jan Berglins teckningar, det är något jag förstår!

lördag 8 december 2012

Tips till dig som anser att du gör det mesta av hushållsarbetet

Så gick vi från jämställda (videladepåallthemarbeteochdetmestagjordeviihop, till och med tilltvättstugangickvitillsammans) till att successivt hamna i en mer 1800-tals lik hemsituation.

Ty vi skaffade barn. Och hus. Och maken skaffade nytt jobb som innebar pendlingstid. Och helt plötsligt stod jag där. Med uppgiften att lämnaochhämta Dansösen på skolan som inte ligger på vår hemort men på orten där jag jobbar. Praktiskt och bra.

Och eftersom jag kom hem först sålagadejagmiddag och när jag ändåvarhemma såladdadejagtvättmaskinen. Praktiskt och bra.

Och eftersom jag stod för skolskjutsandet så såg jag tillattgympapåsen varpackad och i sammaveva påmindejagomläxorna. Ochdensomlagarmiddag blir även den somsertillattdetfinnsmathemma. Och när manändåhandlar så ärdetlikabra att ha kollpåomtoapappretärslut eller tandkrämen. Praktiskt och bra.

Och när tempot ändå var uppe passadejagpåattstädahuset. Ochnärmanvetattmanskastäda så är det lika bäst attplockaundanallasspriddaprylarförst. Praktiskt och bra.

Och maken skötte pelletspannan. Bytte däck på bilen. Renoverade huset i låååångsaaam takt. Klippte gräs eller skottade snö vidbehov.

Och allt blev en vana. Tills humöret rann över. Och jag satte upp en lista på kylen om allt som behöver göras i ett hem. Och vem som gjorde vad. Och det blev extremt tydligt för alla. Att jag gjorde mest.

Och det var ju inte rättvist. Inte alls som det var tänkt.

Men det tar tid att bryta vanor. Både vanan att det mesta fixas åt en. Men också den förbannade vanan att fixa allt innannågonannanenshinnertänkatanken.

Men vi är på god väg.

Annars så funkar ju metoden jag använde mig av idag. Vara genomförkyld och sucka över att inte orka. Huset är nu städat utan att jag lyft ett finger! Finemang!

Jag kommer inte på nån jävla rubrik

Om du är en person som är rätt så slarvig.
Om du är en person som aldrig pysslar och pyntar.
Om du är en person som endast firar jul för dina barns skull.

Om du är en person som är sjukskriven.

Då kanske det är dags att börja jobba när du upptäcker att du:
  • Skrubbat skrymslen på spisen med en tandborste för att få det rent.
  • Gjort en julgrupp.
  • Satt upp julgardiner.
Vad doktorn anser är däremot en heelt annan sak..De kan vara rätt så pjoskiga de där doktorerna..

torsdag 6 december 2012

Hur är det fatt? Del 2

För någon månad sedan funderade jag över vad Carola gör nu för tiden. Jag som avskyr schlager.

I dag gjorde jag en liten julgrupp. Jag som varken gillar jul eller pyssel.

Snälla Mammahäxan hur är det fatt?

onsdag 5 december 2012

Jag älskar..

..mina fleecekläder. Mina varma vinterstövlar. Min nya täck-kjol. Att jag inte behövde köra bil i den här snöstormen som just nu passerar landskapet jag bor i. Och så älskar jag min familj. Kanske jag älskar familjen mest. Kanske.

Men fleece är en väldigt bra uppfinning..

Vad älskar du?

Hur är det fatt?

Så står jag i den lokala mataffären vid grönsaksdisken. Vänder och vrider på några papikor och försöker hitta en som är fräsch. I ögonvrån ser jag en kärring som också står och plockar bland paprikorna. Och jag blir lite irriterad. Måste hon stå preciiis bredvid mig.

Irritationen går över i mild förvåning när jag upptäcker att kärringen är jag själv. De har speglar i grönsaksdisken..

Och att jag på hemvägen gick och pratade med mig själv, det vågar jag nog inte ens nämna. Kanske jag spärras in..

tisdag 4 december 2012

Skjuta för att döda

Jag har mött folk med jägarexamen som påstår att de är jägare för att få vara ute i naturen.

Pyttsan! Man kan väl vara ute i naturen utan licens. Och att stå still på älgpass verkar vara en sisådär kul naturupplevelse.

Jag har även mött militärer som säger att de är det för att de vill ha ett aktivt utomhusjobb. Håhåjaja.
Måste man vara grönklädd, ha vapen och lyda/ge order för att få vara ute. Parkförvaltningen kanske kunde vara ett alternativ?

Därför äälskar jag min vän M. Hon har nyss tagit jägarexamen. Så att hon kan skjuta av räv som tar hennes höns. Och kanske även hjortjäveln som förstör hennes trädgård.

Det kanske inte är riktigt tillåtet. Vad vet jag. Men befriande ärligt av henne att stå för sin examen i jakt. Inget pjosk. Det gillar jag.

Och när döttrarna är i tonåren och fjunläppiga mopedister knackar på vår dörr, då tänker jag hyra in M som dörrvakt. Eller ännu bättre kanske skaffa ett vapen själv...

lördag 1 december 2012

Finns Gud?

I dag har det snöat. Mycket. Trots det fungerade det SJ tåg jag reste med. Turochretur. Det var till och med i tid.

Och så köpte jag ett par skor till Dansösen. Utan att hon var med och provade. Det brukar vara MYCKET svårt att hitta skor till hennes fötter. Även när hon är med och provar sig runt i varenda skoaffär.

Så kom jag hem. I tid. Med ett par skor. Som passade! Till och med var riktigt sköna, enligt Dansösen.

Det är nästan så jag börjar tro på Gud. Eller i alla fall så kanske jag borde köpa en trisslott. Detta måste bara vara min turdag!

fredag 30 november 2012

Otroligt men sant

En decembertradition hemma hos oss är att adventsljusstaken, adventsstjärnorna, julgranspynt, pepparkaksformar o annat som hör julen till på något mystiskt sätt försvunnit. De lådor som jag märkt med jul finns ingenstans. Så då har jag köpt nytt. Eller struntat i det. Men i år. Ett mirakel! Jag vet vart allt finns.

Jag har blivit vuxen.

onsdag 28 november 2012

När det värsta inte har hänt

Under en halvtimme i dag trodde jag att Dansösen försvunnit i en snöstorm. Kanske bortrövad. Kanske hade hon halkat, skadat sig och inte kunde ta sig upp.

Så var inte fallet. Det vara bara vissa rutiner och vuxna på fritids som brustit en aning. Orkar inte gå in på detaljer. Ungen mådde bra om än en aning ledsen och frusen.

Under en bilfärd i virvlandeblåsande snö trodde jag att jag skulle bli stående längs vägen. När jag befann mig mitt i ingenstans (nästan) började motorlampan lysa. Och min oro för att krocka med vilt (rådjurhjortarälgarvildsvin älskar att vandra i landskapet där jag bor) övergick i oro över att bli ståendes.

Men det gick bra. Motorlampan lyste men bilen funkade och inga djur hoppade fram på vägen.

Det har varit en aning nervös eftermiddag i mitt liv. För tillfället är jag mycket restriktiv med alkohol men i dag blir ett undantag. En rejäl lugnande whisky ligger just nu och skvalpar i min mage.

Gott!

tisdag 27 november 2012

Rörelse

I dag har jag blivit rörd. Två gånger. Det är mycket det för en som tillfälligtvis har ett hjärta av isochsten.
Somliga i min familj och i min bekantskapskrets finns där när det behövs. Verkligen behövs. Och det är väl det som räknas.

Ingen Oscar, men ändå..

Jag har fått en award. Av Maria. Fint.


                                         


Med awarden följer ett gäng frågor som jag ska svara på.

Vad gör dig glad en måndag?
Jag gillar inte måndagar. Men en ledig måndag är helt ok. Det som oftast gör mig glad är mina barn. Oavsett veckodag.

Vad driver dig att skriva din blogg varje dag?
Jag skriver inte varje dag. När jag skriver så är det väl för att jag vill få ned lite tankar på pränt. Och så får egot en boost när andra reflekterar kring det jag skrivit.

Vart skulle du bo om du fick välja fritt?
På Nya Zeeland.

Stad eller landsbygd?
I nuläget landsbygd. När barnen är utflugna blir det nog storstad igen. Kanske.

Vilken är din största tillgång enligt dig själv?
Min humor. Och att jag är lojal mot dem jag tycker om.

Vad tror du att dina vänner skulle säga är din största tillgång?
Att jag är pålitlig.

Favoritmat?
Köttfärssås och spagetti. Kött med bearnaisesås. Mina smaklökar är rätt barnsliga. Fast jag gillar stark thaimat också.

Har du någon känd person som inspirerar dig?
Nej.

Vart vill du resa på din nästa semester?
 Ett rimligt resmål som jag vill till är Grekland. Men allra helst vill jag till Nya Zeeland.

Vilken är din favoritkaka?
Bondkaka.

Vad är lyx för dig?
Att unna mig någon upplevelse tillsammans med vänner eller familj. Typ som utlandssemester, åka på SPA med en vän, dricka en dyr drink i nån snygg hotellbar. För en månad sedan skulle jag ha skrivit att få vara ensam. Men det får jag vara en del nu.

Man får ju inget gratis. Alltså ska denna award skickas vidare till 8 andra bloggare. Orka! Som tonåringar brukar säga.

Men jag tycker att Realisten, Osloskånskan, Shamrock, Singelmamman och Fru Hansson kan få nåt att göra.

Då fattas det 3. Ta upp handsken du som vill!


måndag 26 november 2012

Pengar kan locka fram det sämsta

Jag pratar med en släkting. Han och hans syskon håller på att tömma deras mors hem. Hon är dement och kan inte längre bo hemma. Vi talar om att det är jobbigt att sortera och slänga någon annans tillhörigheter.

Men mest talar han om en servis. Den är värd pengar. Min släkting har det bra ställt. Han behöver ingen fler servis. Och pengar har han så att han klarar sig. Likaså är det med hans syskon. Men ändå. Deras tankar kretsar kring en servis.

När min farfar dog bråkade hans sambo med pappa om dödsboet. Hon ville ha ersättning för att hon tagit hand om farfar. Jag trodde man bodde ihop av kärlek..

En av mina vänner pratar sällan med sina syskon. Hon har tappat lusten. Syskonen har nämligen haft åsikter om deras fortfarande levande föräldrars testamente. De anser att det finns orättvisor i hur pengar och egendom kommer att fördelas.

Min vän anser att hennes föräldrar får göra vad de vill med sina pengar. Kanske spela bort alltihop i Las Vegas om det är det de vill. Hennes syskon förstår inte ens vad hon pratar om.

Pengar kan verkligen locka fram det sämsta hos människor. Och jag vill inte glorifiera människor som inte har det så gott ställt. Men i mitt liv har det varit så, att den som haft minst har gett mest. Mest omtanke, flest presenter och mest närvaro.

Ändå drömmer jag om att bli rik. Så att jag kan bjuda alla jag tycker om på roligheter. Och köpa mig en snygg servis;)


Det är en aning knepigt..

..att ha ett människovårdande yrke, när det just är människor som gör mig mest trött och ledsen.

GE MIG ETT ARKIVJOBB NU!!!

söndag 25 november 2012

En framtidslista

När jag blir gammal då ska jag:
  • Bara betala med småmynt. Men om jag betalar med kort då ska jag ha svårt att komma ihåg koden.
  • Alltid handla när det är som mest stressade förvärvsarbetare i affären.
  • Ibland ska jag göra som en dam gjorde nyss när jag var och handlade. Tränga sig före alla trötta småbarnsföräldrar med fulla varuvagnar och strängt ropa till kassörskan att "jag har vääldigt bråttom".
  • Vissa dagar ska jag ligga i sängen hela dagen och skylla på att jag är yr.
  • Andra dagar ska jag umgås massor med andra pensionärer och sedan förklara för alla som jobbar att jag har ett stressigt liv.
  • Om någon irriterar mig ska jag låtsas vara en aning dement och missförstå det mesta. Eller säga massa elakheter i förklädnad av att jagärgammalochintevetvadjagpratarom. 
  • Jag ska bo i flerfamiljshus och sätta upp arga lappar om allting och ringa störningsjouren så fort någon nyser efter 22.00.
  • Jag ska bli en besvärlig människa helt enkelt. Härligt.

För övrigt är jag redan på god väg att bli gammal. Vid 41 års ålder har jag frikort på vårdcentralen, dosett, fotinlägg, skruvar i ena knäet och ett nyckelben som värker när det blir väderomslag.

Ålderdomen here I come!

Min julklapp

Så var jag i den stora staden. Och köpte en julklapp till mig själv. Eget valda presenter är nästan bäst.
Klappen bidde en mackapär som laddar min Ajjfån o som också kan spela upp musik.
Men det bästa med storstadsbesöket var nog att få träffa fru H. En av de typ 5 personer som jag alltid känner mig bekväm med.

torsdag 22 november 2012

Jag skickar Realisten och Småländskan..

..till mitt jobbs julfest.

Realisten för att hon inte vill gå på det egna jobbets fånfest, men framförallt för att hon har platt mage och skulle kunna ha tomteunderkläder utan att skämmas.

Och Småländskan verkar inte banga för fest och utklädning och det skulle verkligen liva upp stämningen!

Så boka 7/12. Jag tror man får mat.

onsdag 21 november 2012

Outfit till julfesten

Jobbet ska ha julfest i december. Med tomtetema.
Min devis är att icke umgås med kollegorna utanför betald arbetstid. Eftersom vi ses så jävla ofta ändå. Och för att de flesta är så extremt präktiga och tillknäppta.
Men i år kanske jag gör ett av mina undantag.
Har hittat sååå läckra tomtekläder.
Vilken outfit ska jag välja?



Ett plus ett är inte alltid två

Telefonen ringer. Det är E.

- Du MÅSTE tala om hur du mååår! Vi är ju VÄNNER, utropar hon.

Och jag har lust att svara, måste jag och är vi?

E är en bra person. Men vänner uppfattar jag inte att vi är. Men jag har förstått att jag har en väldigt snäv syn på vad vänskap är.

Jag har ett antal kollegor, bekanta och så några vänner. Det verkar dock som om jag är vän med färre människor än vad de jag känner är med mig, om ni förstår vad jag menar.

En vän är någon jag litar på. Någon som ger mig lika mycket energi som jag ger tillbaka (sett i ett längre tidsperspektiv i alla fall).

En vän får mig att skratta. En vän är någon som jag kan sitta tyst med när inget vettigt finns att säga och som jag kan prata öronen av när jag är full med obabbladeviktigasakeratttaupp.

En vän ska vara på något sätt stimulerande intellektuellt. Bonus är om hon/han även får mig att tänka till ibland. Mina allra närmaste vänner får mig alltid att känna att jag är bra.

Jag hoppas att de jag räknar som de närmaste skulle skriva under på ovanstående lista när det gäller mig själv som vän.

Hur definierar du en vän? Är nyfiken. Eftersom den senaste tiden fått mig att fundera på om mina kriterier kanske är för stränga..

tisdag 20 november 2012

Jag är en apa

Dagens Nyheter kan berätta att ny forskning visar att apor drabbas av medelålderskris. De är lyckliga som unga, mindre lyckliga i medelåldern för att sedan återigen bli lyckligare.

Jag är alltså som vilken primat som helst.

Hur forskarna genomförde denna studie är däremot mer oklart.


Saker jag funderat över

P3 har en reklamslogan. "Vi gillar ny musik".
Själv tycker jag att P3 spelar samma låtar mest hela tiden och att många av dem liknar varandra.
Men jag kanske är gammal.

Hur kan man slarva bort ett par nästanoanvändasnyggasvartaläderstövlar? Fråga mig. Jag kan. Hittar dem ingenstans.

Varför kommer det ofta en kraftig nysning när jag preciis har gjort mig till och målat ögonfransarna?
Mascara ska ju svärta ögonfransarna. Inte huden under ögonen.

Sådant funderar jag på. Medan andra bekymrar sig över världsläget.

Man är olika.

Vad funderar du över?

söndag 18 november 2012

Riggad..

..inför besök hos svärföräldrarna.
Funderar på att ta dubbel dos medicin men avstår nog.
Jag älskar min svärfar men kvinnan han lever med och som inte är mor till min man är inte lika lätt att älska..

fredag 16 november 2012

Jag har oftare...

..varit glad än ledsen under mitt 41 åriga liv. Det är en trösterik tanke.

Oron

Jag - Det är väldigt gulligt och så men lite jobbigt att massa människor hör av sig och är oroliga för mig. Jag vet inte vad jag ska svara.

Maken- Ha ett standardsvar. 'Jag kan inte ta ansvar för dina känslor just nu'

Och då minns jag varför jag gifte mig med honom. För att vi har samma sorts humor. Och för att när saker känns svårt så är han den enda som jag vill ska hålla om mig. Hålla om mig hårt. Och det kan han. För han är stark.

torsdag 15 november 2012

Om jag kunde...

..gå i högklackat. Om jag hade råd. Då hade jag köpt de här skorna i dag.
För drygt 700 spänn. På rea. Halva priset.

onsdag 14 november 2012

Hur kommer det sig...

att jag nästan somnar i soffan på kvällen men när jag lägger mig i min säng så är det oomööjligt att somna?

Kanske ska bädda med mig i soffan i stället...

För övrigt har jag inte gått 5 km idag. Mitt utvecklingssamtal har redan börjat spåra ur...

tisdag 13 november 2012

Utvecklingssamtal med mig själv

Så var jag på utvecklingssamtal med Dansösen. Min smarta, kreativa och egensinniga Dansös. Som numer går i en superbra skola och har en fantastisk klasslärare.

Förra terminens mål hade Dansösen uppfyllt. Att vända negativt till positivt. Alltså att inte bli arg så fort något gick henne emot utan att kämpa på. Fröken berömde henne mycket.

Det nya målet var att kunna samarbeta med alla. Även med dem man kanske inte tycker jättemycket om.

(Och ja, jag tror att skolverket inte gillar sociala mål och jag kan förstå det, men när man sitter med en unge som ligger i framkant inom alla teoretiska ämnen men behöver öva på att hantera sitt humör då tycker jag som förälder att det är heeelt okay med sociala mål).

Jag satt där och bet mig i läppen. Fröken kunde lika gärna ha pratat om mig. Men Dansösen har kommit längre än jag. Jag har mycket svårt att vända negativt till positivt. Och att samarbeta med idioter (i mina ögon) är huuur svårt som helst.

Men nu har jag haft utvecklingssamtal. Med mig själv. Medan jag stod i en kokhet dusch.

1. Under min sjukskrivningsperiod ska jag gå minst 5 km varje dag.
2. Jag ska inse att jag är sjuk fast det inte syns utanpå. Jag är inte lat, bara sjuk. Och jag kommer att bli frisk.
3. Jag ska tänka på det som är bra i mitt liv. Det hjälper inte för stunden, men det gör det inte att gå och tänka på allt jävla tråkigt heller.
4. Jag ska så småningom hitta ett annat jobb. Ett som inte tar lika mycket psykisk energi.
5. Gärna ett jobb där jag får skrika "Skyll dig själv din jävla idiot!!" till besvärliga människor. Realisten har du några tips?
6. Jag ska kommentera ett par bloggar i veckan. Jag blir glad när någon kommenterar hos mig, alltså borde jag klara av att göra någon annan glad.

Det var mitt utvecklingssamtal. Hur skulle ditt ha sett ut? Vad har du för mål och framtidsplaner? Berätta gärna. Jag är intresserad. På riktigt.

måndag 12 november 2012

Amerikansk hemmafru i nordisk tappning

I amerikanska filmer skjutsar ofta mammorna sina barn till skolan. Mammorna är då klädda i typ pyjamas och morgonrock. För sedan ska de hem igen och göra sånt som hemmafruar gör, vad det nu är.

I morse kände jag mig som en sådan där hemmafru. Fast i nordisk tappning. Iklädd ett fleeceunderställ och noll smink skjutsade jag Dansösen till skolan. Sedan hem till disktvättochdammberget.

För övrigt kan jag säga att en tråkig sak med att gå i terapi är förutom att man mår så att man måste gå i terapi och att det man pratar om där är så jävla tråååkigt eftersom man pratar om sitt mående och sig själv så är det också trist att kliva ur fleecestället och behöva göra sig i ordning.

Förmodligen skulle jag kunna sitta i terapistolen iklädd vad fan som helst. Men jag vill inte oroa terapeuten mer än nödvändigt. Jag är ju så omtänksam...

fredag 9 november 2012

En bild jag bär med mig

Fru Venus gav mig en bok. I den boken fanns det finroligkloka bilder. Min favorit just nu är den här. Den gör mig lite glad.

torsdag 8 november 2012

Varför visas begåvningsreserven på bästa sändningstid?

Alltså. Kanske trampar jag på nån öm tå nu. Men jag slötittade på TV i går. Slö är ju vad jag är och allt jag gör är slött.

Bonde söker fru var det som flimrade på skärmen. Det var ett mycket tråkigt program. Men framförallt så verkade 99% av ALLA medverkande att tillhöra någon slags begåvningsreserv. Och då har jag inte räknat med djuren. Då skulle IQ faktorn höjas.

Är bönder mer korkade än andra? Är människor som vill bo med bönder mer korkade än andra?

Nä, det tror jag inte. Men människor som vill dejta i TV kanske är det.

onsdag 7 november 2012

Det där lilla extra

Ibland åker jag buss till jobbet. Ibland är det min favoritchaufför som kör.

En gång hade jag glömt min plånbok. Då fick jag åka gratis. Plus att han lånade ut pengar till mig så att jag skulle kunna ta mig hem! Det ni. Och så säger han godmorgon. Till alla morgonsura resenärer. Det blir många godmorgon det.

På min arbetsplats som är rätt så stor finns det vissa rum som är bättre städade än andra. För där har fru G städat. Fru G struntar i att hennes arbetstid är på kontorstid. I stället städar hon på kvällen. När alla gått hem. För hon vill att det ska vara riktigt rent och fint när vi kommer på morgonen.

På jobbet finns också fru T och fru A. De jobbar i vår reception. De hejar alltid glatt. Frågar hur ens barn mår. Och har en lista över all personals födelsedagar. Och är man en favorit, då vet de när man har namnsdag också.

Det är sådana där människor som gör det lilla extra. Som är stolta över sitt jobb. Och som får vardagen för oss andra att funka bättre.

Själv är jag duktig i mitt arbete. Har lätt för att ge det där lilla extra.

Men inte nu. Just nu är jag helt kass. Och det är inte så bra. För mitt arbete handlar om att möta människor i sårbara situationer.

Är man kass på sitt jobb då kan man lika gärna stanna hemma. Tills man blir som vanligt igen.

Så nu gör jag det. Jobbar på att bli som vanligt. Med välsignelse från en doktor. Som verkade tycka att det skulle ta lååång tid för mig att bli frisk. Lång tid i mina ögon. Själv hade jag väl tänkt vara hemma nån liten vecka eller två.

Vi får se vem som får rätt. Jag hoppas att det är jag. Men det kan lika gärna vara doktorn...






tisdag 6 november 2012

Mina barn, andras ungar

Mina barn är vackra, kloka, roliga och kreativa.

När de gnäller gör det de för att de är trötta, hungriga eller ledsna.

Jag lyssnar när de pratar med mig för kanske har de något viktigt att säga.

De är inte bortskämda och att önska sig en egendatorIphoneochenhund tillhör väl deras ålder.

Andras ungar är okay. Några av dem i alla fall. Men de gnäller rätt ofta. Avbryter när vuxna samtalar. Beter sig på ett bortskämt vis.

Jag kan tänka mig att du som läser detta har barn som liknar mina.

Och har du inga barn så kanske du har ett husdjur. En katt, en hund eller ett får som är sådär liiitebättre än alla andras husdjur.

Och har du varken barn eller husdjur, ja vad faen, det här är ingen demokratisk blogg. Jag kan inte täcka in alla intresseområden. OOKEJJJ??!!

Jag har haft tur. Som fått de barn som är allra bäst.

söndag 4 november 2012

Förlåt Skövde och kanske är jag inte frisk

Förlåt mig,  Skövde.

I den stora staden som marknadsför sig som The Capital of Scandinavia finns det också fula människor.

Där finns även knarkare och tiggare.

Jag vet inte hur tiggarbeståndet ser ut i Skövde men jag är rätt säker på att det finns knarkare där, det finns det väl överallt.

På något sätt har jag större förståelse för den som knarkar i Skövde än den som knarkar i Stockholm.

Hur ser nöjesutbudet ut i Skövde liksom? Jämfört med Stockholm. Fast det kanske inte är därför man knarkar. För att man har tråkigt. Vad vet jag.

I den stora staden finns också snygga människor. Några av dem vet inte att de är snygga, andra är mycket medvetna.

I den stora staden finns också unga tjejer med plattat hår, mycket smink och som plutar med munnen hela tiden. Jättekonstigt faktiskt. När de är tysta, talar, äter så plutar de med munnen. Som om nån porrfotograf fotade dem hela tiden. Märkligt.

Om sådana betraktelser pratar jag och min terapeut inte alls. Jag vet inte riktigt vad vi pratar om egentligen. Men senast jag såg henne måste jag ha sagt något väldigt knasigt. För nu har hon bokat tid hos en doktor åt mig.

Och så har hon ringt och frågat hur jag mår. Fast jag svarade inte. Kände inte igen numret=säkert en försäljare=jag ooorkar inte prata med försäljare.

Egentligen orkar jag inte prata med nån. Inte ens min terapeut. Kanske därför hon skickat doktorn på mig. Eller så sa jag något till henne. Något som inte lät bra. Vad vet jag.

Jo, en sak vet jag. Jag tänker inte börja knarka. Hur tråkigt livet än är.

torsdag 1 november 2012

Gun Hellsvik eller Gevärhelvetesvecka

Den senaste veckan har varit rätt kass.

En god vän och två av hennes barn ligger på Akademiska sjukhuset i Uppsala med allvarliga skador efter en olycka.

En bekant har fått diagnosen cancer i magen.

Nära vänner som jag trodde alltid skulle hålla ihop ska skiljas.

Mina egna bekymmer känns rätt futtiga. Ändå har jag fått rekommendationen att sjukskriva mig. Så att min själ får läka. Har inte bestämt mig än.

Over and out.

fredag 26 oktober 2012

När faen ska folk bli vuxna? Alternativt: Gnäll från en offerkofta

Så var jag hemma från jobbet några dagar ty mitt huvud värkte så att jag inte kunde tänka och varje ljud stack i mina öron. Och i mitt arbete måste man kunna tänka, lyssna, prata och le. Fast man behöver bara le i ibland. Det är bra.

Men jag läste ändå mina jobbmejl (korkat, men sant) och det rasslade in frågor om ditt och datt från kollegorna. Mest om datt.

Och jag tänkte att:

1. Varför kan inte kollegorna försöka lösa saker själva?
2. Om inte ovanstående går, fråga någon på plats.
3. Hur faen ska jag kunna hjälpa till när jag är hemma och är sjuk?

Och så ringde det i hemtelefonen. Och mitt huvud var tungt så jag svarade icke. Men så blev jag nyfiken och lyssnade av mina meddelanden. Och det var en kollega som ville att jag skulle ringa upp.

Och jag tänkte att om en kollega söker mig i hemmet då är det något akut. Det var dumt att tänka så. Jag borde ha vetat bättre.

För det kollegan ville veta var:

1. Vart vi skulle äta lunch på måndag efter att vi varit på en föreläsning i kommunens regi.
2. Vart hon skulle parkera bilen i den stad där föreläsningen ska hållas. Den stad som hon haft som grannort i  hela sitt 60 åriga liv och jag i 8.

Och jag tänkte:
Inte undra på att jag har ont i huvudet om JAG MÅSTE TÄNKA ÅT ALLA ANDRA!!!

Hälsningar från en gnällig offerkofta med fortsatt huvudochsjälsvärk som visst inte klarar att pausa så länge från bloggandet.

För övrigt önskar jag er alla som är tillräckligt vuxna och kan tänka själva en riktigt bra helg.

Till er andra: VÄX UPP!

torsdag 25 oktober 2012

Deprimerade människor är irriterande

Deppiga människor är rätt irriterande. Man vill liksom ruska om dem, väcka dem ur apatin.

Men det är svårt att ruska om sig själv.

Bloggar med mycket gnäll och med detaljerad information om bloggarens hälsotillstånd är uuurtråkiga.

Alltså fortsätter jag att ta lite bloggpaus.

söndag 21 oktober 2012

Jag är ond del 2


Och sedan står jag i kön i den lokala mat affären och det står tre människor före mig.

Människa ett är höggravid. Mig veterligen med sitt tredje eller fjärde barn. Och det är väl okay. Om jag bara kunde sudda ut tanken på att en av hennes avkommor delvis var orsaken till att jag var tvungen att byta skola för Dansösen. Och jag funderar på hur hon och alla andra vuxna ska hantera detta nya barn så att det blir harmoniskt och icke slårpiskarsparkar de i sin omgivning.

Människa nummer två köper endast glass. Flera paket. Och kolasås. Och ångesten lyser ur hennes ögon. Kanske ska hon ordna kalas. Eller så är hon en ung människa som lärt sig att glass ger tillfredsställelse och sedan är vääldigt lättspytt. Och jag vill ruska om henne. Säga att hon är fin. Och att magsyra förstör tänderna...

Människa nummer tre är nästan genomskinlig. Ung och genomskinlig. Hon står där med magra händer som krampaktigt håller ett paket med varma koppen. Och till henne vill jag skrika att honbehövermernäringänså. Att det fanimej går att se igenom henne. Och det är inte bra. Inte bra alls. Och att hennes värde som människa inte går att värdera i hur lite hon väger, utan i hur hon hanterar sitt liv.

Men jag är tyst. Väldigt tyst. För vem är jag att störa? Att lägga mig i? Jag som har fullt upp med mitt eget liv..

Jag får vila nu va?

Joggingtur på 15 minuter. För kort, men med tanke på att jag haft två veckors uppehåll och har svinont i halsen får det duga.

Städat större delen av 140 kvadratmeter hus.

Antagit Älvans utmaning att dansa Zumba-Wii i 20 minuter.

Hanteratettantalkilotvätt.

Nu får jag vila va? Snälla säg ja!

fredag 19 oktober 2012

En paus...

.. från ilskan. En paus från deppiga inlägg. Önskar er alla en fantalastiskt bra helg!


Är det någon som är föör cancer, svält, krig och andra djävligheter?

Alltså det här med FB. Det kanske inte är så bra för mig.

För jag irriterar mig.

Det kommer uppmaningar om att man ska färga sin FB sida rosa för att stödja kampen mot bröstcancer. Hur faen då, undrar jag? Blir cancerfallen färre, finns det mer pengar till forskning, om jag färgar min sida rosa? Och vad blir det för skillnad om jag trycker på nån gillaknapp när bilder på cancerdrabbade barn med skalligt huvud visas? Blir barnen friskare? VA?

Och upphör svält och andra sorgligheter om jag trycker på nån jävla ikonknapp? Skulle inte tro det.

Det är hyckleri. Ett sätt att kännasomommmangjordenåt.

Om man vill göra något, då är det väl att donera pengar. Eller jobba ideellt. Eller typ bara jobba som faen för att lösa saker.

För allvarligt talat. Att trycka på en knapp för att visa att man är mot någon otrevlig företeelse. Det är lätt.

Och finns det verkligen någon som är föör cancer? Va? Va!!?

torsdag 18 oktober 2012

Jag är ond

Jag är nog ond.

En vän som är lärare lägger ut en bild på FB. Hennes elever har skrivit en skylt, att hon är "värdens bästa lärare".

Och jag vet att hon är hur bra som helst. Ändå så vill jag så gärna skoja, fråga vilken lärare barnen har när de inte kan stava till världens.. Men jag gör det inte. Humor kan så lätt missförstås.

Och en annan vän bombarderar FB med hur kär hon är. Och hur fantastiskt livet är. Blandat med olika citat från olika "livsgurus". Till henne har jag bara lust att skriva "Och?" Eller "kammatilldigochblivuxen". Men jag gör det inte. Humor kan så lätt missförstås.

Och i ett anfalla av glädje och sentimentalitet beskriver jag på FB att jag har tur. Tur som känner människor som är riktigt bra. Och så klart så blir det gilla och kommentarer. Och jag får sådan lust att svara, det gällde inte dig.. Men jag gör det inte. Humor kan lätt missförstås.

Så antingen borde jag låta bli FB. Eller byta humor. Eller fortsätta hålla käften. Eller typ dö.

Fast dö får man inte göra. Inte så länge man har barn. Och det kommer jag ju ha. Hur länge som helst. Tills jag dör. Dör på riktigt.

Same same but different

Jag tvingar mig upp ur sängen, ty barnen behöver frukost.

Jag tvingar mig till jobbet, ty jag behöver lönen.

Jag tvingar mig att stanna på jobbet, ty jag har lovat någon/några att delta på nåt möte.

Jag tvingar mig att le, ty ledsna människor är rätt tröttsamma.

Min kära vän fru B, gör ungefär detsamma. Fast hon tänker inte i samma måsten som jag.

Hon går till jobbet och som belöning får hon dricka kaffe med kollegorna.

Och står hon ut några timmar kan hon på arbetstid vila (alltså är hon förskolelärare med ansvar för småå barn).

Och sedan vet hon att hon snart får gå hem.

Där jag ser tvång ser hon belöning och lust. Vi tänker på ett sätt lika men ändå så olika.

Jag önskar att jag tänkte mer som hon. Och att hon i kroppen ser ut som en 25åring, trots tre graviditeterochfödslar, det orkar jag just nu inte tänka på.

tisdag 16 oktober 2012

En lögn, ett missförstånd och en slags ursäkt

Det kanske lät som jag visste en del om Skövde. Egentligen vet jag ingenting. Inte heller om Skövde.

Min beskrivning av den staden grundade sig på den hotellvistelse jag gjorde där. Och eftersom jag bara befann mig på hotellet eller i strövområden i närheten av hotellet så är min beskrivning av Skövde inte direkt underbyggd av fakta. Bara av hur folk var på/i närheten av hotellet.

I själva Skövde kanske folk är jättesnygga. Och otrevliga. Vad vet jag.

Mina tips angående förkylning var välmenande råd. Själv är jag inte sjuk. Än. Men tackar för er omtanke. Fast jag har vääldigt ont i halsen. Alltså har jag inte följt mina egna råd..

Och en dag. Framöver. Då ska jag glatt läsa alla era bloggar. Och kommentera.

Men just nu är jag glad om jag orkar med vardagen. Mer än så finns det inte energi till. Just nu.

Over and out

söndag 14 oktober 2012

Back on track. En aning i alla fall

Jag har varit i Skövde. I Skövde finns det elektriska byxpressar.

 I Skövde fanns det också många fula människor. Men väldigt många var väldigt artiga, så fulheten liksom försvann.
I Skövde klottrar de inte fula könsord utan kloka citat i stället.


I Skövde umgicks jag med en av de bästa. Och det var liksom meningen med resan. Att få hänga med fru B. Som konstaterade 'det märks liksom inte att du är deprimerad, du är ju rolig'
En sann vän med andra ord.

torsdag 11 oktober 2012

Outgrundliga äro herrens vägnar

Om ett dygn kommer jag befinna mig i Skövde.

Skövde liksom, det låter som ett skämt. Men jag kommer att ha fint sällskap.

Och någon vacker  eller regnig dag framöver kommer jag att kommentera era bloggar, ni med era fina träningsresultat, sjuka husdjur (hundarkatteråbarn), cancersvulstersomhållersigpåmattan, vardagligheter men ack så viktligiheter och annat smått och gott som det skrivs om i bloggosfären.

Jag kommer tillbaka. Bara inte precis just nu. Och det är väl det bästa med bloggrelationerna. Att man alltid kan ta en paus. Utan att känna någon press.

Puss.

tisdag 9 oktober 2012

Ersättning?

Kan en joggingtur ersättas av ett (läs två) glas  whisky? Hoppas det. För det var det valet jag gjorde i dag.

onsdag 3 oktober 2012

Det här med att leva..

..är inte det en aaaning överskattat?

Överskattningslista:

¤Lönearbete

¤Oavlönat hemarbete

¤Barnuppfostran

¤Fysisk träning

Underskattningslista (alltså sådant som är underskattat men egentligen känns väldigt bra):

¤Att äta onyttiga saker. Alltså inte spikochplast utan mer som kolhydraterochfett i en sköön kombo

¤Att sova

¤Att ligga och göra ingenting tills man ledsnar och läser en bok eller tittar på trams TV

Hälsningar från någon som kanske borde äta fler gladpiller, åka på solsemester eller nåt annat som skulle vara lite läkande för en uttråkad och ledsen själ

Att bli galen eller vara galen, en skillnad

Det händer att jag utbrister "jag blir gaaalen!" Det händer rätt ofta om jag ska vara ärlig.

Jag blir galen över mitt stökiga hem som någon annan stökat till, över idioter, över motsträviga barn, över en toltaldisträ make.

Men egentligen menar jag med galen att jag blir irriterad eller arg. Jag har trots ilskan någon form av förankring i verkligheten.

Så möter jag en bekant. Vi talar om ditt och datt. Hon ler hela tiden. Och säger att jag verkar konstig. Lite lurig så där. Och att just i dag så verkar alla lite märkliga. Typ som om hon var med i en dokusåpa.

Och jag kontrar lite skämtsamt, men med ett stänk av allvar att kanske det är hon som är konstig. Och sedan med ännu mer allvar, att hon kanske inte mår bra. Detta möts med ett gällt skratt.

Några dagar senare får jag reda på att hon blivit sjuk. Galen, skulle man kunna säga. För hon tror att hennes arbetsplats är TV-bevakad. Och att allt hon gör i sitt hem filmas. Och att folk vill henne illa. Och att det sänds kodade meddelanden till henne via radio och TV.

Det har slagit slint för denna högutbildade prydliga kvinna. Och det gör ont i hjärtat.

Jag hoppas att hon snart blir frisk. Och att jag själv aldrig blir galen. Galen på riktigt.

tisdag 2 oktober 2012

En konversation i min smak

Realisten och jag ska vänta på en buss. Det är andra gången i vårt liv vi ses IRL. Och första gången vi är ensamma med varandra utan bakgrunds sorl och übersociala bloggare.

- Ska vi sitta på den där bänken, där det inte är något folk? frågar jag.
-Mmm. Men ska vi verkligen sitta bredvid varandra, vi som inte gillar folk? svara hon.
- Är du folk? frågar jag.
- Nej, svara hon bestämt.
- Dåså, säger jag.

Två personer med egendiagnostiserad Asperger har just haft en dialog. Fint.


måndag 1 oktober 2012

Att känna glädje

Förra veckan var jag ute och sprang. Två tråååkiga pass. Fick tvinga mig själv att masa mig runt 2,5 kilometer.

Så i dag. Då sprang jag för första gången i mitt liv 5 kilometer. I duggregn. Bara så där. Utan problem. Och jag kände glädje. Över att mina ben bar mig. Att mina lungor andades.

Skumt.

söndag 30 september 2012

I bland blir det bra

Jag gillar att åka tåg. Men ofta när man reser med SJ så blir det buss i stället. För att det är nåt jävla krångel nånstans.

Så jag satt på en buss ( istället för på ett tåg som var den ursprungliga planen, naiv som jag är) på väg till ett möte med Realisten. Sedan satt jag och Realisten tillsammans på en buss som skulle ta oss till en båt.

Båten skulle föra oss till Åland. Till Venus.

I båtterminalen, när jag varit på resande bussfot i ca 4 timmar och var omgiven av alkoholtörstiga idioter då undrade jag vad jag gett mig in på. Den enda som verkade vettig var Realisten. Och det var ju tur att det var just henne jag skulle resa med.

Men sedan kom jag ju ihåg varför jag skumpade runt på en buss för att sedan skumpa vidare på en båt. För att få umgås. Med bra människor.

Och så blev det. Jag tillbringade ett dygn med riktigt bra människor. I närheten av ett bra hav. Med magen fylld av bra mat och bra vin.

Jo. Ibland blir det bra.

Tack Venus, Realisten och herr Venus för det. Tack som faen.

fredag 28 september 2012

Jag glömde..

..köpa åksjuketabletter.

Och i morgon ska jag korsa ett hav. Hav+Mammahäxan= Kärlek, men tyvärr även sjösjuka.

Men jag får väl köra på min fars tips. Han som korsat de sju haven med vågor stora som höghus. (Ja, det tror jag ju inte riktigt på nu, men när jag var liten var jag mycket imponerad över hans upplevelser som musiker på en lyxkryssare).

Hans tips tror jag dock på. För det har jag provat förr. En rejäl whisky.

Och det är väl okay? I medicinskt syfte? Trots att jag reser mitt på dagen och framförallt lovat att vara personlig assistent åt någon som anser sig behöva assistans.

Jag hoppas att ni tycker att det är okay. Annars får jag stå där på båten och skämmas. Eller kräkas.

Vad skulle niii välja?

Vad barn behöver

Barn behöver ramar och kramar. Och så de basal behoven tillgodosedda förstås, matsömnstimulans.

För mycket ramar är inte bra. Hårt uppfostrade barn blir osäkra.

För mycket kramar är inte heller bra. Om kramarna nu innebär att man tycker att man är snäll om barnet får göra lite som det vill med det mesta. Då brukar till slut vuxentilliten brista.

Ramar och kramar i skön harmoni. Håll i och håll om. Det låter enkelt. Men är det inte alltid.

Men det är varje förälders förbannade plikt att försöka!

torsdag 27 september 2012

Alltså det här med hösten..

..det är inte riktigt min grej.

Och vad faen som är min grej vet jag inte riktigt. Det kanske terapeuten kan lista ut åt mig..Fast de jobbar ju inte så. Det är ju alltid man själv som ska komma på svaret. Och för det tar de betalt!

Och på tal om att betala. Det är höst. Höst i kombination med att betala räkningar, det är verkligen inte min grej!

Alla månader på året förutom typ juli, så är det vablöner i den här familjen. Alltid är det nån av ungarna (mest Dansösen) som dukar under i nån feber eller snorfontänsförkylning.

Men utgifterna är ju desamma.

Men Dansösen har lovat att hon ska bli rik. Sen. När hon blir stor. Hon funderar redan på vilket som lönar sig bäst, att jobba som läkare på vårdcentral eller på sjukhus.

Hoppas att svaret blir vårdcentral. Hon är rädd för blod. Och tror att det är mindre sådant på en vårdcentral. Det är nog en rimlig analys. I alla fall jämfört med en akutmottagning.

onsdag 26 september 2012

En grå och hårig kärring, är det mitt nya jag?

I min garderob hänger många svarta kläder. Jag gillar svart. Kanske en vana från min poetiskaochsvårmodiga ungdom. Men att bära svart är inte så bra om man fäller hår som en hund, vilket jag gör just nu. Blonda hårstrån överallt på mina svarta kläder.

Svart är heller inte snyggt ihop med de mjäll liknande flagor som faller från mitt huvud. Tyvärr är det inte mjäll, mot det finns det ju schampo. Utan jag har ovanligt torr hårbotten. Och försööök att smörja in en hårbotten utan att håret blir helt fett!

Det hänger också vita plagg i min garderob. Men det känns lite somrigt. Och i mitt jobb ingår det att trösta människor ibland. Vissa av dessa människor bär smink. Detta smink har en förmåga att kleta av sig på min klädsel. Plus att jag och vita kläder=stoor risk att spilla kaffe på. Bara för att jag tänker på att INTE spilla.

Rött är vackert, men det passar jag inte i. Blått passar jag i, men det glömmer jag alltid när jag väl är ute och shoppar kläder.

Grönt hänger det lite i garderoben. Det är fint. Men det har liksom inte blivit av på sista tiden. Få dagar har känts som gröna dagar.

Så grått blir nog min färg. Gråspräckligt. Där varken hårstrån, hudflagor, smink eller kaffe syns så tydligt. Och den färgen passar även mitt humör just nu.Tjoho.

Vilka är dina färger? Och varför?

måndag 24 september 2012

Ni är gulliga



Ni är gulliga. Som läser om mina vardagstrivialiteter. Själv är jag för tillfället totaluutråååkad på mig själv. (Heter det så? Känns som kass svenska..)

Vill inte skriva om min grå vardag, mina springa eller icke springa perioder, mitt jävla mående. Ja, det är väl typ de teman jag brukar hålla mig till.

Så vad ska jag skriva om? Inte vet jag. Vad vill du läsa?

söndag 23 september 2012

Ballongbasket och en begravning

Gårdagskvällen ägnades åt att umgås med en fin vän i den stora staden. Restaurangen vi hamnade på serverade halvtrist mat och halvtrist vin. Men eftersom sällskapet var utsökt så gjorde det ingenting.

Kvällen avrundades i en hotellbar, jag ääälskar hotellbarer. Där satt vi i varsin sliten läderfåtölj och smuttade på whisky. Mmm.

Sedan fick min vän feber. Febern som hennes dotter tidigare haft. Men nu var dottern väääldigt feberfri.

Och som tack för att jag fått låna den femåriga dotterns säng och sova över i så spelade vi ballongbasket tills vi båda var svettiga.

Sedan hem till den egna familjen och vidare med Dansösen till hennes bästa vän som just förlorat sitt marsvin. Vi hade begravning med sång och blommor och fika efteråt.

Det här har alltså varit en bra helg. Mycket bra. Och att jag inte sprungit på snart en vecka försöker jag att inte tänka på. Man kan ju liksom inte hinna med allt. Och ballongbasket är faktiskt en form av träning. Det ääär det.

lördag 22 september 2012

Min mentor och jag och Tranströmer

Min mentor och jag är inte vänner privat. Vi arbetar på samma arbetsplats. Hon är högre upp i hierarkin än jag. Och sisådär 15 år äldre.

Men vi föll för varandra direkt. Ni vet sådär när det klickar. Fast vi är så olika, så tänker vi lika. Men hon är klokare än jag. Och smartare. Alltid. Så därför utsåg jag henne till min mentor. Precis som jag med andra jag gillar kan adoptera som extramamma eller syster.

Övriga på arbetsplatsen är lätta att lura. Ingen anar att jag haft tankar om att dö. Så frågar min mentor mig hur det egentligen är. Och jag svarar svävande. Men hon ger sig ju inte. Och jag kan inte ljuga in i hennes klarblå blick.

Så jag säger som det är. Att livet ibland känns svårt. Inte riktigt värt att leva.

Och jag känner mig obekväm när jag säger det, för jag vet att hon i flera år i omgångar kämpat för att överleva sin cancer. Och vi står där mittemot varandra och jag anar det värsta. Att cancern kommit tillbaka.

Några dagar senare ligger det vackra chokladpraliner i mitt arbetsrum när jag kommer på morgonen. Och en dikt av Tranströmer.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta,
som bara kan hittas
av den som gått vilse"

Och med ett tillägg av min mentor. "Minns att njuta av alla de goda ting som finns i livet. Kramar"

Några timmar senare berättar hon för mig att cancern är tillbaka.

Fööörstååår ni vilken underbar människa det är?! Förstååår ni att hon måste bli frisk?!

Ty jorden skulle vara helt klart en sämre plats att leva på om inte hon fanns.

Och jag är så glad över att hon korsat min väg. Och jag är glad att jag lever och har fått uppleva det.

Döden är icke ett alternativ. För någon av oss. Så det så!

fredag 21 september 2012

Helvetsjävlaskiit!

Min mentor, hon i vars närhet jag alltid blir lite klokare, lite bättre. Hon som tror på min förmåga. Hon som jag har ett energiutbyte med.

Hon har fått tillbaka den jääävla cancern. För tredje gången. Beskedet kom idag.  Och för varje gång den kommer tillbaka så är hoppet i hennes ögon lite mattare.

Men hon kämpar på. Gör roliga saker. Jobbar som vanligt när hon inte är däckad av behandlingar. Håller sina nära omkring sig. För att få ork. Ork att hålla modet och fanan högt.

Och jag vill bara gråta. För hon får inte dö. Men inför henne får jag inte gråta. Jag måste behålla mitt lugn. Hon mår inte bättre av att jag lipar.

Men oj vilka hårda kramar hon fått av mig idag.

Jävlahelvetesidiotsjukdom! Häck väck vällingsäck. Rör inte min kompis!!!!

Chips

Chips är väl en slags grönsak? Och starka kryddor är bra för förbränningen. Starkt kryddade chips borde alltså vara nyttigt? Eller?

torsdag 20 september 2012

Egentligen skulle jag...

..ha varit på Pilates just nu.

I stället sitter jag och är proppmätt och längtar ändå efter godis.

Som ersättning för att gå på Pilates borde jag ge mig ut och springa nu.

Men snart blir det ju mörkt och min springrunda är inte belyst..

Och eftersom träningen liksom är körd, då tar jag mig en whisky. Och med whisky i kroppen kan/orkar man ju verkligen inte träna.

Men det ääär ju viktigt att röra på sig. Så jag sprattlar lite i soffan. Det räknas väl?

onsdag 19 september 2012

Om man inte har något vettigt att säga..

..så ska man hålla käften.

Alltså håller jag nu käften. Och hoppas att kollegan som jag bad göra det samma lyder min uppmaning.

För kommentaren 'jag tycker att du ska le o se glad ut' anser jag inte är särskilt vettigt att komma med.

Särskilt inte när den som säger det är inkompetent och mycket ful och surmulen.

tisdag 18 september 2012

Som liten kunde jag sia om framtiden

När jag var liten så sa jag till min mor som stod framför spegeln och tvättade sina linser:

- När jag blir stor då ska jag ha bröst, mens och linser.

Vad rätt jag fick! Utom det där med linserna. Det blev glasögon i stället. Jag har för torra ögon för linser.

Sedan dess har min paranormala förmåga minskat. Att jag säger högt vad maken tänker och känner på mig när vissa vänner/släktingar ska ringa ser jag mer som att jag känner min omgivning och ibland har tur.

Mitt drömyrke som liten var att köra färja. Så det ska jag ta tag i nu. Trots min sjösjuka. Har man siarförmåga så har man. Bäst att se till att spådomarna slår in..

måndag 17 september 2012

Det är bara måndag..

..och det känns redan som om jag skulle behöva helg.

Trott, tröttare, tröttast och så jag. Eller så är det för att det är just måndag som det känns så. Kanske blir det bättre i morgon. Kanske.

söndag 16 september 2012

Jag är ond..

..eller bara gammal.

På gott humör anländer jag till den lokala mataffären. Och blir nedstämd. Irriterad.

Ty hela affären verkar vara fylld av begåvningsreserven. Vart jag än vänder blicken ser jag ungdomar mellan 15-20 med nedhasade joggingbyxor, flottigt hår, finnar på blekgrå hy, tom blick och omgivna av en sur lukt av fimp och svett.

I deras varukorgar ligger chips och Red Bull.

Dra upp byxorna! vill jag skrika. Ut och cykla med dig i stället för att tro att du blir pigg av koffeinochsockerdryck, din idiiiooot! Vill jag också skrika.

Men det gör jag inte. Jag står bara och ser bister ut. Så bister så att en av ungdomarna rycker till.

Ja, ond och gammal. Det är nog min nya diagnos.

lördag 15 september 2012

Ingen svett men massa träningsvärk

Jag provade ju Pilates och höll nästan på att somna. Det var i torsdags kväll. I dag är det lördag.

Jag har träningsvärk! I mage, rygg, armar, rumpa och i svanskotan!

Hade ingen aaaning om att man hade muskler i svanskotan.

Det här med Pilates kanske är min grej ändå. För jisses så många otränade muskler jag har. Muskler som jag inte ens visste fanns..

fredag 14 september 2012

Jamenvadfaeen..

..det är ju fredag.

Och vi som jobbar vardagar, vi njuuter av den här kvällen. De flesta av oss i alla fall. För nu är det helg!

Och ni som jobbar oregelbundet, hoppas att ni får helgkänsla närhelst ni är lediga.

Skål ta mig faen. Jacob Dahlin RIP.


torsdag 13 september 2012

Jag är ledsen men..

..ni som har ordverifiering för att man ska kunna kommentera, jag orkar inte det. Ty jag har massa diagnoser(egenställda men ändåå) och fattar inte vad de där snirkliga bokstäverna ska föreställa.

Och bara att jag inte fattar vad det står borde ju vara ett bevis på att jag är människa och inte robot.

Okay?

Pilatezzzz

Så fick jag för mig att prova ett pass Pilates.

Drog med mig en bekant. Hon funderade vad hon skulle ha på sig(!).

Själv funderade jag på om mina magmuskler skulle orka.

När passet väl startat funderade jag  på huuur fånigt det egentligen  måste se ut med ett gäng kvinnor som viftar med ben och armar liggandes på golvet samtidigt som de andas högt.

Jag vet inte om jag går dit igen. Magmuskler och rygg tränades. Men jag blev inte ens svettig. Förmodligen för att jag gjorde fel.

Jag vet sedan tidigare att det här med att svettas i grupp inte riktigt är min grej. Men jag undrar om inte detta med att andas i grupp är ännu värre!

onsdag 12 september 2012

Hoppas hon blir professor och andra tankar

Älvan tar gitarrlektioner i den kommunala musikskolan. En musikskola som ofta erbjuder servicen att komma ut och ha lektioner i barnens befintliga skola.

I morse kånkade hon iväg med gitarren på ryggen. Och på eftermiddagen hem igen.

Vid middagen frågade jag henne hur gitarrlektionen gått. Då svor hon. Hon hade glömt sin lektion.

Och det kan man ju göra. Det aning märkliga är att hon kom ihåg att hon missat den först när jag frågade. Hon har alltså burit sin gitarr på ryggen, men inte reflekterat över vad hon skulle använda den till..

Hoppas hon blir professor. Det skulle passa hennes image.

För övrigt kan jag tala om att man går i terapi för att man har det jobbigt med vissa grejer. Sedan upptäcker man att det är aaasjobbigt att gå i terapi. Hur man än vänder sig så har man ändan bak..

Men idag kände jag en stund av ren och skär lycka. Mina knän har inte tillåtit mig att springa på flera veckor. Men idag tänkte jag prova vad de höll för. Och jag sprang. Inte så långt, knappt 3 km, flåset var sämre än knäna. Men det var så skööönt! Och jag slutar aldrig förvånas över den känslan.

Betänk att jag är en person som gett hatet av  all kroppslig ansträngning (förutom sex, det gillar jag) ett ansikte. Och just jag som trots mitt hat provat allt från afrikansk dans, bodypump och yoga fann lyckan i att jogga. Livet är en aning märkligt.

tisdag 11 september 2012

Utmaningen slutförd

8 saker ni inte vet om mig och svar på några av era frågor

1. När jag är arg skriker jag helvetesjävlafaannskuksskit. Ordet fitta använder jag sällan. Vill inte använda mitt eget kön som svordom. När jag är ledsen svär jag inte alls, då är jag tyst. 

2. En perfekt dag i mitt liv, skulle vara sovmorgon på ett hotell i ett lagom varmt land där det serverades stor god frukost och sedan skulle jag få hänga på stranden och ligga i en solstol och läsa medan barnen lekte och maken låg i skuggan och när vi var soltrötta skulle vi gå till hotellet och ta en drink och en dusch för att sedan äta middag med min vän B och hennes familj som också skulle bo på vårt hotell. Och efter en kvällspromenad vid havet och kanske ett dopp skulle jag dricka en god whisky och sedan krypa ned i en renbäddad skön hotellsäng.

3. Eftersom jag är en försiktig person har jag inte gjort så mycket farligt i mitt liv. Det farligaste kanske var att åka svarttaxi i Gambia, eller att låta mig bli bjuden på rökverk som gjorde konstiga saker med mitt huvud, även det i Gambia.

4. Det elakaste jag gjort vet jag inte. Förmodligen har jag sårat folk omkring mig, det händer ju i de flesta mänskliga relationer någon gång. En elak grej jag gjorde eftersom det var så medvetet cyniskt var att vara helt oberörd när en tidigare pojkvän gjorde slut med mig. Jag var så iskall och ointresserad av vad han hade att säga att han låste in sig på toaletten. Jag var väl inte så kär i honom egentligen men jag blev förnärmad över att han ville göra slut och straffade honom genom att vara just iskall. Han trodde till slut att jag aldrig varit förtjust i honom alls.

5. Jag läser min dagstidning på olika sätt. Vardagar läser jag den kvällstid, är jag trött så läser jag bara kulturbilagan. På helgerna läser jag den oftast på förmiddagen och då från början till slut, utom sporten, den läser jag aldrig.

6. Jag snusar General portion. Kan i nödfall snusa Grov portion. Godissnus som smakar mint eller lakrits står jag inte ut med.

7. Jag har tidigare i mitt liv, för länge sedan, gått på viktkontroller p.g.a undervikt och misstänktes ha en ätstörning. Men det var lääänge sedan.

8. Jag kan alla verserna i Vyssan Lull.

Det var det. Over and out.

måndag 10 september 2012

Vad faen vill ni veta?

Mångmamman har gett mig en utmaning. Jag ska berätta 8 saker om mig själv som ni inte vet. Ja, inte minns jag vad jag skrivit om och icke skrivit om.

Jag gör som min chef. Delegerar.

Vad faen vill ni veta? Och undrar ni inget så får jag väl knåpa ihop en lista på min skostorlek, vilken morgontidning jag läser och så. För det tror jag inte att jag skrivit om.

I väntan på utmaningen

Mångmamman har gett mig en utmaning. Måste fundera lite på mina svar. Under tiden får ni nöja er med mina blivande hundar Sixten och Doris. Se förra inlägget om ni inte fattar.

Sixten  
Doris
Men Sixten är sötast. Så det blir en Sixten. Om hundra år eller så..

söndag 9 september 2012

Jag tackar er och funderar på om jag ska skaffa hund

Uppförsbacken fortsätter. Trots era fina tillrop. Trots att jag tröstköpte två(!) par skor som jag inte hade råd med.

Jag kunde inte bestämma mig för vilka som var snyggast. Så jag ringde till maken. Eftersom vi har gemensam ekonomi. Vilket jag annars struntar i och gör som jag vill, men jag har gjort rätt mycket som jag vill ett tag och kontot har ekat ihåligt tomt..

- Skiljer du dig om jag köper två par skor? Det blir 1500 spänn.
- Tänk på dina knän och fötter. Är de sköna?
-Ja. Och snygga.
-Jag skiljer mig inte.
-Tack. Puss.

Så jag köpte dem. Och fick sedan ångest. Nuharjagslösatpengarångest.

Å andra sidan vet jag ju inte hur jag mått om ni INTE kommit med uppmuntrande tillrop och om jag INTE köpt skor. Då kanske jag varit nästandöd.

För övrigt är jag och hela familjen sugen på att skaffa hund.

Men om jag skaffar hund då ska den antingen heta Sixten eller Doris. Det är mitt krav.

Vilken ras passar till de namnen?

Och om nån djurvän nu läser detta och förfasar sig över mitt ansvarslösa förhållande till att bli hundägare så kan jag lugna er med att:

Vi har inte skaffat en hund än! Och jag är fanimej uppväxt med hund så jag veet att det kostar pengar, att rasen ska passa familjen osvosvosv mm.

Men frågan kvarstår. Vilka hundraser ser du framför dig när du hör Sixten och Doris?

fredag 7 september 2012

onsdag 5 september 2012

Mmm... men inte Marabou. Eller?

När en terapeut säger Mmmm, då kan det betyda följande:
  • Jag hör vad du säger och funderar nu på en bra följdfråga.
  • Jag hör vad du säger och väntar nu på att du ska fortsätta prata.
  • Jag låtsas höra vad du säger men egentligen funderar jag på vad jag ska laga till middag.
  • Jag låtsas höra vad du säger men egentligen undar jag när den här sessionen är över så att jag kan få äta upp den där chokladkakan som jag har gömt i min skrivbordslåda.
Så nu vet ni det.

När jag själv säger Mmm menar jag:
  • Jag hör vad du säger och funderar på ett bra svar (det är ett sällsynt Mmm).
  • Jag hör vad du säger men bryr mig inte om att ge ett riktigt svar för påståendet/frågan/berättelsen var så jävla tråkig eller korkad(ett relativt ofta förekommande Mmm).
  • Jag låtsas höra vad du säger men egentligen så är jag är fullt upptagen med att läsa, titta på Tv, blogga eller ägna mig åt mina egna tankar(ett väldigt ofta förekommande Mmm).
Så. Nu vet du det också.
När säger du Mmm?

tisdag 4 september 2012

Om jag inte vore anonym..

.. i denna blogg då skulle jag visa en bild på övre delen av mitt ansikte just nu.

Jag har fått mina ögonbryn plockade och färgade. Jag har även klippt mig och fyllt i massa blonda slingor i håret. Blond med nästansvartaögonbryn. Det ser rätt skoj ut.

Dansösen var tveksam till att följa med mig hem från fritids. Hon tyckte inte att jag såg ut som hennes mamma längre. Men hon log när hon sa det. Och fnissade ännu mer när hon tillade "Alla kommer fråga mig om det är min mamma som har de där öögoonbryyna!"

Älvan skrek nej rakt ut när hon fick syn på mig. Sedan tillade hon att det bara fattades en piercing i ögonbrynet för att jag skulle se ut som en tonåring.

Så att de där byxorna i skinnimitation av mitt favvosnordyramärke Branting som jag bara äger ett klädesplagg ifrån, de ska jag nog inte köpa.

Det räcker med att det hänger en glittertop i garderoben.

40-årskrisen here a come!

måndag 3 september 2012

Det här med att jobba..

.. är inte det en aaaning överskattat?

Jag menar inte att jag är för hårt beskattad. Jag tycker skatt är bra.

Men jag känner liksom att jag är värd en PAUS.

Gillar du ditt jobb? Och varför? Undrar en nyfiken som tidigare gillat att jobba men som nu tycker att det är rätt trist.

söndag 2 september 2012

Att vara en vinnarskalle. Att nätverka. Eller inte.

Jag är ingen vinnarskalle. Bra förlorare är mitt efternamn. Ty jag bryr mig inte.

Till irritation för en del av min omvärld. Det är ju tråkigt att vinna mot någon som bara rycker på axlarna.. Eller så kanske det känns skönt. Att det alltid finns någon man känner sig bättre än. Vad vet jag.

I en vecka var jag en vinnarskalle. Spelade olika ordspel på min ajjfån och svor när jag inte vann. Tills jag insåg att snabb är jag inte, har aldrig varit och inte heller besitter jag ordkunskap som inte ens finns i SAOL.

Och det här moderna med att "nätverka" går emot min grundsyn. Att "nätverka" innebär vad jag förstår att dra nytta av dem man möter. Kanske kan man få ett roligare jobb eller andra fördelar.

Och det tycker jag är en aning oärligt, att umgås med människor för att de kan GE en något förutom den sociala gemenskapen. Men jag är nog vääldigt gammeldags.

Men jag beundrar en del vinnarskallar, det gör jag. De som vet vart de vill och förverkligar det.

Sedan finns det vinnarskallar jag inte beundrar alls. De som ser ALLT som en tävling.

Exempel:

Under några år umgicks jag med en väninna. Vi hade vissa gemensamma beröringspunkter, men det var alltid något som skavde.

Så blev vi gravida samtidigt. Fick barn samtidigt. Och jag mådde skit. För jag var sjuk i havandeskapsförgiftning, mitt barn låg på neonatal och jag var uppsvälld som en blåval och fick umgängestid några timmar om dagen med mitt barn.

Och min väninna var kvittrande glad. För allt hade ju gått så bra. Och de byxor hon köpt i stl 38 var hon tvungen att byta till stl 36.

Och jag muttrade om samlivet och fick till svar att hon undrade vilken P-metod som var bäst. Och jag nämnde den ansträngda ekonomin och hon hade djupa funderingar på om en tempurmadrass till bebisen var okay, eller om något annat alternativ var bättre.

Vår vänskap bestod inte. På mitt initiativ.

Och med henne hade jag faktiskt försökt även detta med att nätverka. Hon hade ett större professionellt nätverk än jag. Och en underbar sommarstuga i stora stadens skärgård, där jag tillbringade många fina stunder. Fina stunder med hennes trevliga föräldrar och syskon.

Men att ha en trevlig familj, det räcker liksom inte. Att ha bra jobbkontakter icke heller. Det måste finnas någonting mer.

Omodern som jag är..

1800-talet och 80-talet same same but different

- På 80-talet var föräldrarna väldigt stränga, säger Dansösen.
-Jaså? svara jag.
-Ja. Eller om det var på 1800-talet. Det låter så lika, fortsätter hon.

Ja, för henne spelar skillnaden ingen roll. Hon var ju varken född på -80 eller 1800 talet.

Har Horace Engdahl rätt och spelar det någon roll?

Horace Engdahl, akademins förre sekreterare, litteraturvetare, professor och författare uttalar sig om bloggar med en föraktfull fnysning.

Han ser bloggarna som offentliga dagböcker fyllda med vardagens trivialiteter.

Och han har ju delvis rätt.  Det finns många människor som lever sina liv genom internet. Om de inte skriver på FB och blogg vad de tänker och gör så finns de inte. De sociala medierna berättigar liksom dessa människors existens.

Men är det så enkelt? Så att man kan avfärda en stor del av människors skrivande med en fnysning?

Det tycker inte jag. Det finns väldigt många roliga bloggar som formulerar vardagen med udd och humor. Läsvärda små betraktelser.

Och är det inte fantastiskt att allt fler människor vill uttrycka sig i skrift? Det måste ju ändå vara till godo för det svenska språket?

Och akademins nuvarande sekreterare, Peter Englund, har ju en blogg. Han tar nog inte upp diskhögar där, men han har hittat ett forum där han når ut.

Bodil Malmsten, en av mina favoritförfattare, har också en blogg. Där hon skriver om sin vardag, på ett personligt men icke privat sätt. Och om Horace rackar ned på Bodil, då borde han få smisk.

Och framförallt så glömmer Horace något viktigt. Människan är ett socialt djur. Ett nyfiket socialt djur. Som besitter empati och intresse för sin omvärld. Och det kanske övergår hans intellektuella förstånd att människor engagerar sig i främmande människors vardag.

Men för mig är det självklart att röras över en beskrivning av en förskolelärares bröllop, glädjas åt en lyckad operation som ökar någons rörelseförmåga, att få inblick i en småbarnsmammas röriga liv.

Ty allt det gör att det visar sig att vi alla är mer lika än olika. Likhet är ju inte ett strävansmål i sig. Men jag tror att när vi känner igen oss själva så ökar vår förmåga till empati och inlevelse. Och det kan väl aldrig vara fel?

Och om det var mest män som bloggade, skulle Horace ha samma åsikt då? Oavsett om han är gift med en feminist eller ej så är han ändå man..

Horace kanske har rätt. Men det skiter jag i!

lördag 1 september 2012

Fötterna högt och kreditkortet i kylen

En av presenterna Älvan fick på sin elvaårsdag var ett löfte om en egen dag med sin mor i den stora staden. Shopping stod på programmet.

Vilket behövdes eftersom hon har växt otroligt mycket under sommaren.

Och nu är det avklarat. Och jag tänker ha fötterna högt resten av kvällen. Och kyla ned kreditkortet. För vi har shoppat. Och ätit sushilunch, eftersom Älvan tror att hon bor i en lyxfamilj.

Hon gillar hummer och sushi. Håhåjaja. Hon borde fötts in en familj med ett annat efternamn. Wallenberg kanske.

Och jag såg ett par sjuukt snygga skor. Gjorda för MIG. Men jag avstod. En moders lott..

Fast vi hade riktigt mysigt. Jag är glad att Älvan är min unge. Och ingen annans. Att ha henne och Dansösen under sitt tak, det är det som är rikedom. Kliché artat. Men alldeles sant.

fredag 31 augusti 2012

Snarkare och knarkare

Maken snarkar. Har gjort periodvis i en massa år. De första åren låg jag bredvid, arg som ett bi och på morgonen slut av sömnbrist.

De senaste åren, när vi har haft mer utrymme, har jag demonstrativt lagt mig i ett annat rum. Såpass demonstrativt att han fattat vinken och valt att sova i gästrummet när han känner sig det minsta täppt i näsan.

Men ibland tar kärleken över. Och jag tänker att stackarn, han kan ju inte hjälpa att han snarkar. Så då flyttar jag snällt på mig till något annat rum när jag blir störd av hans nattliga motorsågsljud.

I natt hasade jag över till Älvans rum. La mig på golvet, på tjocka madrasser, förberedda för de små väninnorna som brukar sova över.

Och efter en stund blev jag väckt. Av Älvan.

- Snäälla mamma, tyyyst. Du snarkar, suckade Älvan.

Jaha, det verkar vara smittsamt att vara gift.

För övrigt kan jag konstatera att Mammahäxan+vin till maten+att maten innehåller en del kolhydrater= Mammahäxan vill ha fleer kolhydrater i form av chips.

Mammahäxan+ Keso och grönsaker och ingen alkohol= Inga chips.

Varför äter jag då inte Keso hela tiiiden? Svar: Den mänskliga faktorn. Jag är en kolhydratjunkie.

Systembolaget höjer ens självkänsla.

En del dricker alkohol för att det är gott. Andra för att bli berusade. Många av båda de anledningarna. Många tycker också att de liksom är lite bättre och snyggare med alkohol i kroppen.

Men man kan bli glad utan alkohol. Som när expediten frågar om leg. Och det gjorde hon i dag.

Jag fick visa leg på systemet i dag! Hurra!

torsdag 30 augusti 2012

Om min dotter får ätstörningar så är det H&M:s feeel!!

Jag håller ingen diet. Pratar inte om vikt. Inte när mina barn lyssnar.

För tillfället tänker jag på vad jag äter. Men jag gör ingen grej av det. Väger mig då och då när ingen ser.

Ty jag vet att jag är en förebild för mina döttrar. Och kanske drabbas de av olyckor i livet, men jag vill förmedla en känsla av att man ska vara nöjd med den kropp man fått. Nöjd med sig själv.

Och det har gått hyfsat tycker jag.

Tills det är dags att köpa kläder. Älvan kan ha vad som helst. Det är efter henne alla moderna barnkläder sytts.

Men få barn ser ut som Älvan. Hennes lillasyster gör det inte. Det är en mardröm att hitta kläder till Dansösen. Hon är en robust liten dam med en önskan om att allt ska sitta bekvämt.

Senast vi skulle prova byxor blev det väl en sisådär 40 par som åkte på och av. Ty "slimfit" är det som gäller. Och min Dansös är icke slim. Hon är ett barn!

Och tidigare om åren är det "killavdelningen" som gällt vid köp av byxor. Ty killar får visst ha kläder som är slitstarka och bekväma.

Men nu är Dansösen 9 år. Och även 9-åriga pojkar ska ha "slimfit". Och de pösiga byxor som finns passar inte en liten tjejs kropp, för grenen hänger vid knäna.

Och Dansösen konstaterar att "jag har så feta lår". Och hon säger det i krasst konstaterande ton. Inte i jaggnällerlitefårvisevadsomhänderton som tonåringar kan göra. 

Tack som faen alla jävla klädkedjor och anorektikerförespråkarna H&M i synnerhet.

Till slut bidde det några byxor. Alldeles för långa. Men med rätt vidd.

Min älskade vackra Dansös. Må du alltid älska dig själv så som jag älskar dig. Innerligt.