söndag 30 september 2012

I bland blir det bra

Jag gillar att åka tåg. Men ofta när man reser med SJ så blir det buss i stället. För att det är nåt jävla krångel nånstans.

Så jag satt på en buss ( istället för på ett tåg som var den ursprungliga planen, naiv som jag är) på väg till ett möte med Realisten. Sedan satt jag och Realisten tillsammans på en buss som skulle ta oss till en båt.

Båten skulle föra oss till Åland. Till Venus.

I båtterminalen, när jag varit på resande bussfot i ca 4 timmar och var omgiven av alkoholtörstiga idioter då undrade jag vad jag gett mig in på. Den enda som verkade vettig var Realisten. Och det var ju tur att det var just henne jag skulle resa med.

Men sedan kom jag ju ihåg varför jag skumpade runt på en buss för att sedan skumpa vidare på en båt. För att få umgås. Med bra människor.

Och så blev det. Jag tillbringade ett dygn med riktigt bra människor. I närheten av ett bra hav. Med magen fylld av bra mat och bra vin.

Jo. Ibland blir det bra.

Tack Venus, Realisten och herr Venus för det. Tack som faen.

fredag 28 september 2012

Jag glömde..

..köpa åksjuketabletter.

Och i morgon ska jag korsa ett hav. Hav+Mammahäxan= Kärlek, men tyvärr även sjösjuka.

Men jag får väl köra på min fars tips. Han som korsat de sju haven med vågor stora som höghus. (Ja, det tror jag ju inte riktigt på nu, men när jag var liten var jag mycket imponerad över hans upplevelser som musiker på en lyxkryssare).

Hans tips tror jag dock på. För det har jag provat förr. En rejäl whisky.

Och det är väl okay? I medicinskt syfte? Trots att jag reser mitt på dagen och framförallt lovat att vara personlig assistent åt någon som anser sig behöva assistans.

Jag hoppas att ni tycker att det är okay. Annars får jag stå där på båten och skämmas. Eller kräkas.

Vad skulle niii välja?

Vad barn behöver

Barn behöver ramar och kramar. Och så de basal behoven tillgodosedda förstås, matsömnstimulans.

För mycket ramar är inte bra. Hårt uppfostrade barn blir osäkra.

För mycket kramar är inte heller bra. Om kramarna nu innebär att man tycker att man är snäll om barnet får göra lite som det vill med det mesta. Då brukar till slut vuxentilliten brista.

Ramar och kramar i skön harmoni. Håll i och håll om. Det låter enkelt. Men är det inte alltid.

Men det är varje förälders förbannade plikt att försöka!

torsdag 27 september 2012

Alltså det här med hösten..

..det är inte riktigt min grej.

Och vad faen som är min grej vet jag inte riktigt. Det kanske terapeuten kan lista ut åt mig..Fast de jobbar ju inte så. Det är ju alltid man själv som ska komma på svaret. Och för det tar de betalt!

Och på tal om att betala. Det är höst. Höst i kombination med att betala räkningar, det är verkligen inte min grej!

Alla månader på året förutom typ juli, så är det vablöner i den här familjen. Alltid är det nån av ungarna (mest Dansösen) som dukar under i nån feber eller snorfontänsförkylning.

Men utgifterna är ju desamma.

Men Dansösen har lovat att hon ska bli rik. Sen. När hon blir stor. Hon funderar redan på vilket som lönar sig bäst, att jobba som läkare på vårdcentral eller på sjukhus.

Hoppas att svaret blir vårdcentral. Hon är rädd för blod. Och tror att det är mindre sådant på en vårdcentral. Det är nog en rimlig analys. I alla fall jämfört med en akutmottagning.

onsdag 26 september 2012

En grå och hårig kärring, är det mitt nya jag?

I min garderob hänger många svarta kläder. Jag gillar svart. Kanske en vana från min poetiskaochsvårmodiga ungdom. Men att bära svart är inte så bra om man fäller hår som en hund, vilket jag gör just nu. Blonda hårstrån överallt på mina svarta kläder.

Svart är heller inte snyggt ihop med de mjäll liknande flagor som faller från mitt huvud. Tyvärr är det inte mjäll, mot det finns det ju schampo. Utan jag har ovanligt torr hårbotten. Och försööök att smörja in en hårbotten utan att håret blir helt fett!

Det hänger också vita plagg i min garderob. Men det känns lite somrigt. Och i mitt jobb ingår det att trösta människor ibland. Vissa av dessa människor bär smink. Detta smink har en förmåga att kleta av sig på min klädsel. Plus att jag och vita kläder=stoor risk att spilla kaffe på. Bara för att jag tänker på att INTE spilla.

Rött är vackert, men det passar jag inte i. Blått passar jag i, men det glömmer jag alltid när jag väl är ute och shoppar kläder.

Grönt hänger det lite i garderoben. Det är fint. Men det har liksom inte blivit av på sista tiden. Få dagar har känts som gröna dagar.

Så grått blir nog min färg. Gråspräckligt. Där varken hårstrån, hudflagor, smink eller kaffe syns så tydligt. Och den färgen passar även mitt humör just nu.Tjoho.

Vilka är dina färger? Och varför?

måndag 24 september 2012

Ni är gulliga



Ni är gulliga. Som läser om mina vardagstrivialiteter. Själv är jag för tillfället totaluutråååkad på mig själv. (Heter det så? Känns som kass svenska..)

Vill inte skriva om min grå vardag, mina springa eller icke springa perioder, mitt jävla mående. Ja, det är väl typ de teman jag brukar hålla mig till.

Så vad ska jag skriva om? Inte vet jag. Vad vill du läsa?

söndag 23 september 2012

Ballongbasket och en begravning

Gårdagskvällen ägnades åt att umgås med en fin vän i den stora staden. Restaurangen vi hamnade på serverade halvtrist mat och halvtrist vin. Men eftersom sällskapet var utsökt så gjorde det ingenting.

Kvällen avrundades i en hotellbar, jag ääälskar hotellbarer. Där satt vi i varsin sliten läderfåtölj och smuttade på whisky. Mmm.

Sedan fick min vän feber. Febern som hennes dotter tidigare haft. Men nu var dottern väääldigt feberfri.

Och som tack för att jag fått låna den femåriga dotterns säng och sova över i så spelade vi ballongbasket tills vi båda var svettiga.

Sedan hem till den egna familjen och vidare med Dansösen till hennes bästa vän som just förlorat sitt marsvin. Vi hade begravning med sång och blommor och fika efteråt.

Det här har alltså varit en bra helg. Mycket bra. Och att jag inte sprungit på snart en vecka försöker jag att inte tänka på. Man kan ju liksom inte hinna med allt. Och ballongbasket är faktiskt en form av träning. Det ääär det.

lördag 22 september 2012

Min mentor och jag och Tranströmer

Min mentor och jag är inte vänner privat. Vi arbetar på samma arbetsplats. Hon är högre upp i hierarkin än jag. Och sisådär 15 år äldre.

Men vi föll för varandra direkt. Ni vet sådär när det klickar. Fast vi är så olika, så tänker vi lika. Men hon är klokare än jag. Och smartare. Alltid. Så därför utsåg jag henne till min mentor. Precis som jag med andra jag gillar kan adoptera som extramamma eller syster.

Övriga på arbetsplatsen är lätta att lura. Ingen anar att jag haft tankar om att dö. Så frågar min mentor mig hur det egentligen är. Och jag svarar svävande. Men hon ger sig ju inte. Och jag kan inte ljuga in i hennes klarblå blick.

Så jag säger som det är. Att livet ibland känns svårt. Inte riktigt värt att leva.

Och jag känner mig obekväm när jag säger det, för jag vet att hon i flera år i omgångar kämpat för att överleva sin cancer. Och vi står där mittemot varandra och jag anar det värsta. Att cancern kommit tillbaka.

Några dagar senare ligger det vackra chokladpraliner i mitt arbetsrum när jag kommer på morgonen. Och en dikt av Tranströmer.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta,
som bara kan hittas
av den som gått vilse"

Och med ett tillägg av min mentor. "Minns att njuta av alla de goda ting som finns i livet. Kramar"

Några timmar senare berättar hon för mig att cancern är tillbaka.

Fööörstååår ni vilken underbar människa det är?! Förstååår ni att hon måste bli frisk?!

Ty jorden skulle vara helt klart en sämre plats att leva på om inte hon fanns.

Och jag är så glad över att hon korsat min väg. Och jag är glad att jag lever och har fått uppleva det.

Döden är icke ett alternativ. För någon av oss. Så det så!

fredag 21 september 2012

Helvetsjävlaskiit!

Min mentor, hon i vars närhet jag alltid blir lite klokare, lite bättre. Hon som tror på min förmåga. Hon som jag har ett energiutbyte med.

Hon har fått tillbaka den jääävla cancern. För tredje gången. Beskedet kom idag.  Och för varje gång den kommer tillbaka så är hoppet i hennes ögon lite mattare.

Men hon kämpar på. Gör roliga saker. Jobbar som vanligt när hon inte är däckad av behandlingar. Håller sina nära omkring sig. För att få ork. Ork att hålla modet och fanan högt.

Och jag vill bara gråta. För hon får inte dö. Men inför henne får jag inte gråta. Jag måste behålla mitt lugn. Hon mår inte bättre av att jag lipar.

Men oj vilka hårda kramar hon fått av mig idag.

Jävlahelvetesidiotsjukdom! Häck väck vällingsäck. Rör inte min kompis!!!!

Chips

Chips är väl en slags grönsak? Och starka kryddor är bra för förbränningen. Starkt kryddade chips borde alltså vara nyttigt? Eller?

torsdag 20 september 2012

Egentligen skulle jag...

..ha varit på Pilates just nu.

I stället sitter jag och är proppmätt och längtar ändå efter godis.

Som ersättning för att gå på Pilates borde jag ge mig ut och springa nu.

Men snart blir det ju mörkt och min springrunda är inte belyst..

Och eftersom träningen liksom är körd, då tar jag mig en whisky. Och med whisky i kroppen kan/orkar man ju verkligen inte träna.

Men det ääär ju viktigt att röra på sig. Så jag sprattlar lite i soffan. Det räknas väl?

onsdag 19 september 2012

Om man inte har något vettigt att säga..

..så ska man hålla käften.

Alltså håller jag nu käften. Och hoppas att kollegan som jag bad göra det samma lyder min uppmaning.

För kommentaren 'jag tycker att du ska le o se glad ut' anser jag inte är särskilt vettigt att komma med.

Särskilt inte när den som säger det är inkompetent och mycket ful och surmulen.

tisdag 18 september 2012

Som liten kunde jag sia om framtiden

När jag var liten så sa jag till min mor som stod framför spegeln och tvättade sina linser:

- När jag blir stor då ska jag ha bröst, mens och linser.

Vad rätt jag fick! Utom det där med linserna. Det blev glasögon i stället. Jag har för torra ögon för linser.

Sedan dess har min paranormala förmåga minskat. Att jag säger högt vad maken tänker och känner på mig när vissa vänner/släktingar ska ringa ser jag mer som att jag känner min omgivning och ibland har tur.

Mitt drömyrke som liten var att köra färja. Så det ska jag ta tag i nu. Trots min sjösjuka. Har man siarförmåga så har man. Bäst att se till att spådomarna slår in..

måndag 17 september 2012

Det är bara måndag..

..och det känns redan som om jag skulle behöva helg.

Trott, tröttare, tröttast och så jag. Eller så är det för att det är just måndag som det känns så. Kanske blir det bättre i morgon. Kanske.

söndag 16 september 2012

Jag är ond..

..eller bara gammal.

På gott humör anländer jag till den lokala mataffären. Och blir nedstämd. Irriterad.

Ty hela affären verkar vara fylld av begåvningsreserven. Vart jag än vänder blicken ser jag ungdomar mellan 15-20 med nedhasade joggingbyxor, flottigt hår, finnar på blekgrå hy, tom blick och omgivna av en sur lukt av fimp och svett.

I deras varukorgar ligger chips och Red Bull.

Dra upp byxorna! vill jag skrika. Ut och cykla med dig i stället för att tro att du blir pigg av koffeinochsockerdryck, din idiiiooot! Vill jag också skrika.

Men det gör jag inte. Jag står bara och ser bister ut. Så bister så att en av ungdomarna rycker till.

Ja, ond och gammal. Det är nog min nya diagnos.

lördag 15 september 2012

Ingen svett men massa träningsvärk

Jag provade ju Pilates och höll nästan på att somna. Det var i torsdags kväll. I dag är det lördag.

Jag har träningsvärk! I mage, rygg, armar, rumpa och i svanskotan!

Hade ingen aaaning om att man hade muskler i svanskotan.

Det här med Pilates kanske är min grej ändå. För jisses så många otränade muskler jag har. Muskler som jag inte ens visste fanns..

fredag 14 september 2012

Jamenvadfaeen..

..det är ju fredag.

Och vi som jobbar vardagar, vi njuuter av den här kvällen. De flesta av oss i alla fall. För nu är det helg!

Och ni som jobbar oregelbundet, hoppas att ni får helgkänsla närhelst ni är lediga.

Skål ta mig faen. Jacob Dahlin RIP.


torsdag 13 september 2012

Jag är ledsen men..

..ni som har ordverifiering för att man ska kunna kommentera, jag orkar inte det. Ty jag har massa diagnoser(egenställda men ändåå) och fattar inte vad de där snirkliga bokstäverna ska föreställa.

Och bara att jag inte fattar vad det står borde ju vara ett bevis på att jag är människa och inte robot.

Okay?

Pilatezzzz

Så fick jag för mig att prova ett pass Pilates.

Drog med mig en bekant. Hon funderade vad hon skulle ha på sig(!).

Själv funderade jag på om mina magmuskler skulle orka.

När passet väl startat funderade jag  på huuur fånigt det egentligen  måste se ut med ett gäng kvinnor som viftar med ben och armar liggandes på golvet samtidigt som de andas högt.

Jag vet inte om jag går dit igen. Magmuskler och rygg tränades. Men jag blev inte ens svettig. Förmodligen för att jag gjorde fel.

Jag vet sedan tidigare att det här med att svettas i grupp inte riktigt är min grej. Men jag undrar om inte detta med att andas i grupp är ännu värre!

onsdag 12 september 2012

Hoppas hon blir professor och andra tankar

Älvan tar gitarrlektioner i den kommunala musikskolan. En musikskola som ofta erbjuder servicen att komma ut och ha lektioner i barnens befintliga skola.

I morse kånkade hon iväg med gitarren på ryggen. Och på eftermiddagen hem igen.

Vid middagen frågade jag henne hur gitarrlektionen gått. Då svor hon. Hon hade glömt sin lektion.

Och det kan man ju göra. Det aning märkliga är att hon kom ihåg att hon missat den först när jag frågade. Hon har alltså burit sin gitarr på ryggen, men inte reflekterat över vad hon skulle använda den till..

Hoppas hon blir professor. Det skulle passa hennes image.

För övrigt kan jag tala om att man går i terapi för att man har det jobbigt med vissa grejer. Sedan upptäcker man att det är aaasjobbigt att gå i terapi. Hur man än vänder sig så har man ändan bak..

Men idag kände jag en stund av ren och skär lycka. Mina knän har inte tillåtit mig att springa på flera veckor. Men idag tänkte jag prova vad de höll för. Och jag sprang. Inte så långt, knappt 3 km, flåset var sämre än knäna. Men det var så skööönt! Och jag slutar aldrig förvånas över den känslan.

Betänk att jag är en person som gett hatet av  all kroppslig ansträngning (förutom sex, det gillar jag) ett ansikte. Och just jag som trots mitt hat provat allt från afrikansk dans, bodypump och yoga fann lyckan i att jogga. Livet är en aning märkligt.

tisdag 11 september 2012

Utmaningen slutförd

8 saker ni inte vet om mig och svar på några av era frågor

1. När jag är arg skriker jag helvetesjävlafaannskuksskit. Ordet fitta använder jag sällan. Vill inte använda mitt eget kön som svordom. När jag är ledsen svär jag inte alls, då är jag tyst. 

2. En perfekt dag i mitt liv, skulle vara sovmorgon på ett hotell i ett lagom varmt land där det serverades stor god frukost och sedan skulle jag få hänga på stranden och ligga i en solstol och läsa medan barnen lekte och maken låg i skuggan och när vi var soltrötta skulle vi gå till hotellet och ta en drink och en dusch för att sedan äta middag med min vän B och hennes familj som också skulle bo på vårt hotell. Och efter en kvällspromenad vid havet och kanske ett dopp skulle jag dricka en god whisky och sedan krypa ned i en renbäddad skön hotellsäng.

3. Eftersom jag är en försiktig person har jag inte gjort så mycket farligt i mitt liv. Det farligaste kanske var att åka svarttaxi i Gambia, eller att låta mig bli bjuden på rökverk som gjorde konstiga saker med mitt huvud, även det i Gambia.

4. Det elakaste jag gjort vet jag inte. Förmodligen har jag sårat folk omkring mig, det händer ju i de flesta mänskliga relationer någon gång. En elak grej jag gjorde eftersom det var så medvetet cyniskt var att vara helt oberörd när en tidigare pojkvän gjorde slut med mig. Jag var så iskall och ointresserad av vad han hade att säga att han låste in sig på toaletten. Jag var väl inte så kär i honom egentligen men jag blev förnärmad över att han ville göra slut och straffade honom genom att vara just iskall. Han trodde till slut att jag aldrig varit förtjust i honom alls.

5. Jag läser min dagstidning på olika sätt. Vardagar läser jag den kvällstid, är jag trött så läser jag bara kulturbilagan. På helgerna läser jag den oftast på förmiddagen och då från början till slut, utom sporten, den läser jag aldrig.

6. Jag snusar General portion. Kan i nödfall snusa Grov portion. Godissnus som smakar mint eller lakrits står jag inte ut med.

7. Jag har tidigare i mitt liv, för länge sedan, gått på viktkontroller p.g.a undervikt och misstänktes ha en ätstörning. Men det var lääänge sedan.

8. Jag kan alla verserna i Vyssan Lull.

Det var det. Over and out.

måndag 10 september 2012

Vad faen vill ni veta?

Mångmamman har gett mig en utmaning. Jag ska berätta 8 saker om mig själv som ni inte vet. Ja, inte minns jag vad jag skrivit om och icke skrivit om.

Jag gör som min chef. Delegerar.

Vad faen vill ni veta? Och undrar ni inget så får jag väl knåpa ihop en lista på min skostorlek, vilken morgontidning jag läser och så. För det tror jag inte att jag skrivit om.

I väntan på utmaningen

Mångmamman har gett mig en utmaning. Måste fundera lite på mina svar. Under tiden får ni nöja er med mina blivande hundar Sixten och Doris. Se förra inlägget om ni inte fattar.

Sixten  
Doris
Men Sixten är sötast. Så det blir en Sixten. Om hundra år eller så..

söndag 9 september 2012

Jag tackar er och funderar på om jag ska skaffa hund

Uppförsbacken fortsätter. Trots era fina tillrop. Trots att jag tröstköpte två(!) par skor som jag inte hade råd med.

Jag kunde inte bestämma mig för vilka som var snyggast. Så jag ringde till maken. Eftersom vi har gemensam ekonomi. Vilket jag annars struntar i och gör som jag vill, men jag har gjort rätt mycket som jag vill ett tag och kontot har ekat ihåligt tomt..

- Skiljer du dig om jag köper två par skor? Det blir 1500 spänn.
- Tänk på dina knän och fötter. Är de sköna?
-Ja. Och snygga.
-Jag skiljer mig inte.
-Tack. Puss.

Så jag köpte dem. Och fick sedan ångest. Nuharjagslösatpengarångest.

Å andra sidan vet jag ju inte hur jag mått om ni INTE kommit med uppmuntrande tillrop och om jag INTE köpt skor. Då kanske jag varit nästandöd.

För övrigt är jag och hela familjen sugen på att skaffa hund.

Men om jag skaffar hund då ska den antingen heta Sixten eller Doris. Det är mitt krav.

Vilken ras passar till de namnen?

Och om nån djurvän nu läser detta och förfasar sig över mitt ansvarslösa förhållande till att bli hundägare så kan jag lugna er med att:

Vi har inte skaffat en hund än! Och jag är fanimej uppväxt med hund så jag veet att det kostar pengar, att rasen ska passa familjen osvosvosv mm.

Men frågan kvarstår. Vilka hundraser ser du framför dig när du hör Sixten och Doris?

fredag 7 september 2012

onsdag 5 september 2012

Mmm... men inte Marabou. Eller?

När en terapeut säger Mmmm, då kan det betyda följande:
  • Jag hör vad du säger och funderar nu på en bra följdfråga.
  • Jag hör vad du säger och väntar nu på att du ska fortsätta prata.
  • Jag låtsas höra vad du säger men egentligen funderar jag på vad jag ska laga till middag.
  • Jag låtsas höra vad du säger men egentligen undar jag när den här sessionen är över så att jag kan få äta upp den där chokladkakan som jag har gömt i min skrivbordslåda.
Så nu vet ni det.

När jag själv säger Mmm menar jag:
  • Jag hör vad du säger och funderar på ett bra svar (det är ett sällsynt Mmm).
  • Jag hör vad du säger men bryr mig inte om att ge ett riktigt svar för påståendet/frågan/berättelsen var så jävla tråkig eller korkad(ett relativt ofta förekommande Mmm).
  • Jag låtsas höra vad du säger men egentligen så är jag är fullt upptagen med att läsa, titta på Tv, blogga eller ägna mig åt mina egna tankar(ett väldigt ofta förekommande Mmm).
Så. Nu vet du det också.
När säger du Mmm?

tisdag 4 september 2012

Om jag inte vore anonym..

.. i denna blogg då skulle jag visa en bild på övre delen av mitt ansikte just nu.

Jag har fått mina ögonbryn plockade och färgade. Jag har även klippt mig och fyllt i massa blonda slingor i håret. Blond med nästansvartaögonbryn. Det ser rätt skoj ut.

Dansösen var tveksam till att följa med mig hem från fritids. Hon tyckte inte att jag såg ut som hennes mamma längre. Men hon log när hon sa det. Och fnissade ännu mer när hon tillade "Alla kommer fråga mig om det är min mamma som har de där öögoonbryyna!"

Älvan skrek nej rakt ut när hon fick syn på mig. Sedan tillade hon att det bara fattades en piercing i ögonbrynet för att jag skulle se ut som en tonåring.

Så att de där byxorna i skinnimitation av mitt favvosnordyramärke Branting som jag bara äger ett klädesplagg ifrån, de ska jag nog inte köpa.

Det räcker med att det hänger en glittertop i garderoben.

40-årskrisen here a come!

måndag 3 september 2012

Det här med att jobba..

.. är inte det en aaaning överskattat?

Jag menar inte att jag är för hårt beskattad. Jag tycker skatt är bra.

Men jag känner liksom att jag är värd en PAUS.

Gillar du ditt jobb? Och varför? Undrar en nyfiken som tidigare gillat att jobba men som nu tycker att det är rätt trist.

söndag 2 september 2012

Att vara en vinnarskalle. Att nätverka. Eller inte.

Jag är ingen vinnarskalle. Bra förlorare är mitt efternamn. Ty jag bryr mig inte.

Till irritation för en del av min omvärld. Det är ju tråkigt att vinna mot någon som bara rycker på axlarna.. Eller så kanske det känns skönt. Att det alltid finns någon man känner sig bättre än. Vad vet jag.

I en vecka var jag en vinnarskalle. Spelade olika ordspel på min ajjfån och svor när jag inte vann. Tills jag insåg att snabb är jag inte, har aldrig varit och inte heller besitter jag ordkunskap som inte ens finns i SAOL.

Och det här moderna med att "nätverka" går emot min grundsyn. Att "nätverka" innebär vad jag förstår att dra nytta av dem man möter. Kanske kan man få ett roligare jobb eller andra fördelar.

Och det tycker jag är en aning oärligt, att umgås med människor för att de kan GE en något förutom den sociala gemenskapen. Men jag är nog vääldigt gammeldags.

Men jag beundrar en del vinnarskallar, det gör jag. De som vet vart de vill och förverkligar det.

Sedan finns det vinnarskallar jag inte beundrar alls. De som ser ALLT som en tävling.

Exempel:

Under några år umgicks jag med en väninna. Vi hade vissa gemensamma beröringspunkter, men det var alltid något som skavde.

Så blev vi gravida samtidigt. Fick barn samtidigt. Och jag mådde skit. För jag var sjuk i havandeskapsförgiftning, mitt barn låg på neonatal och jag var uppsvälld som en blåval och fick umgängestid några timmar om dagen med mitt barn.

Och min väninna var kvittrande glad. För allt hade ju gått så bra. Och de byxor hon köpt i stl 38 var hon tvungen att byta till stl 36.

Och jag muttrade om samlivet och fick till svar att hon undrade vilken P-metod som var bäst. Och jag nämnde den ansträngda ekonomin och hon hade djupa funderingar på om en tempurmadrass till bebisen var okay, eller om något annat alternativ var bättre.

Vår vänskap bestod inte. På mitt initiativ.

Och med henne hade jag faktiskt försökt även detta med att nätverka. Hon hade ett större professionellt nätverk än jag. Och en underbar sommarstuga i stora stadens skärgård, där jag tillbringade många fina stunder. Fina stunder med hennes trevliga föräldrar och syskon.

Men att ha en trevlig familj, det räcker liksom inte. Att ha bra jobbkontakter icke heller. Det måste finnas någonting mer.

Omodern som jag är..

1800-talet och 80-talet same same but different

- På 80-talet var föräldrarna väldigt stränga, säger Dansösen.
-Jaså? svara jag.
-Ja. Eller om det var på 1800-talet. Det låter så lika, fortsätter hon.

Ja, för henne spelar skillnaden ingen roll. Hon var ju varken född på -80 eller 1800 talet.

Har Horace Engdahl rätt och spelar det någon roll?

Horace Engdahl, akademins förre sekreterare, litteraturvetare, professor och författare uttalar sig om bloggar med en föraktfull fnysning.

Han ser bloggarna som offentliga dagböcker fyllda med vardagens trivialiteter.

Och han har ju delvis rätt.  Det finns många människor som lever sina liv genom internet. Om de inte skriver på FB och blogg vad de tänker och gör så finns de inte. De sociala medierna berättigar liksom dessa människors existens.

Men är det så enkelt? Så att man kan avfärda en stor del av människors skrivande med en fnysning?

Det tycker inte jag. Det finns väldigt många roliga bloggar som formulerar vardagen med udd och humor. Läsvärda små betraktelser.

Och är det inte fantastiskt att allt fler människor vill uttrycka sig i skrift? Det måste ju ändå vara till godo för det svenska språket?

Och akademins nuvarande sekreterare, Peter Englund, har ju en blogg. Han tar nog inte upp diskhögar där, men han har hittat ett forum där han når ut.

Bodil Malmsten, en av mina favoritförfattare, har också en blogg. Där hon skriver om sin vardag, på ett personligt men icke privat sätt. Och om Horace rackar ned på Bodil, då borde han få smisk.

Och framförallt så glömmer Horace något viktigt. Människan är ett socialt djur. Ett nyfiket socialt djur. Som besitter empati och intresse för sin omvärld. Och det kanske övergår hans intellektuella förstånd att människor engagerar sig i främmande människors vardag.

Men för mig är det självklart att röras över en beskrivning av en förskolelärares bröllop, glädjas åt en lyckad operation som ökar någons rörelseförmåga, att få inblick i en småbarnsmammas röriga liv.

Ty allt det gör att det visar sig att vi alla är mer lika än olika. Likhet är ju inte ett strävansmål i sig. Men jag tror att när vi känner igen oss själva så ökar vår förmåga till empati och inlevelse. Och det kan väl aldrig vara fel?

Och om det var mest män som bloggade, skulle Horace ha samma åsikt då? Oavsett om han är gift med en feminist eller ej så är han ändå man..

Horace kanske har rätt. Men det skiter jag i!

lördag 1 september 2012

Fötterna högt och kreditkortet i kylen

En av presenterna Älvan fick på sin elvaårsdag var ett löfte om en egen dag med sin mor i den stora staden. Shopping stod på programmet.

Vilket behövdes eftersom hon har växt otroligt mycket under sommaren.

Och nu är det avklarat. Och jag tänker ha fötterna högt resten av kvällen. Och kyla ned kreditkortet. För vi har shoppat. Och ätit sushilunch, eftersom Älvan tror att hon bor i en lyxfamilj.

Hon gillar hummer och sushi. Håhåjaja. Hon borde fötts in en familj med ett annat efternamn. Wallenberg kanske.

Och jag såg ett par sjuukt snygga skor. Gjorda för MIG. Men jag avstod. En moders lott..

Fast vi hade riktigt mysigt. Jag är glad att Älvan är min unge. Och ingen annans. Att ha henne och Dansösen under sitt tak, det är det som är rikedom. Kliché artat. Men alldeles sant.