söndag 8 september 2013

Jag behöver ingen katt, jag har ju min familj..

Ni som har katt vet ju hur det brukar vara. De stunder du bara längtar efter att krypa upp i soffan och gosa med din katt, då vill katten göra något heelt annat. Men sedan, när du läser tidningen då vill katten gosa. Lägger sig mitt i tidningen. Och när du lagar mat, eller springer runt och letar efter ettmycketviktigtpapper, då har du plötsligt en väldigt social katt som stryker sig mot dina ben så attdusnavarochnästanfallerikull.


Katten kan också komma hem med byten av olika slag. Halv eller heldöda mössochfåglar.

Min familj beter sig som katter allihop.

Älvan springer framför mina fötter, när jag lagar mat, när jag är på väg någonstans eller egentligen så fort jag rör på mig i syfte att utföra en handling. Om jag sitter still och inte gör något särskilt, då är hon försvunnen.

När jag frågar henne om något, typ hur det varit i skolan, svarar hon enstavigt. När hon har min fulla uppmärksamhet då är hon ointresserad. Om jag däremot sätter mig och läser, eller ägnar min uppmärksamhet åt något annat, då vill hon prata och berätta. Orden forsar ur henne.

Dansösens strategi är att fråga mig saker. Så fort jag ägnar mig åt något som inte handlar om henne, då frågar hon om allt mellan himmel och gjord. Eller så ska hon visa saker hon gjort eller lärt sig. Gärna danssteg framför TV: när jag tittar på något ett intressant program..

Och maken. Han kör alla strategier som går. Mammahäxan läser tidningen=Maken pratar oavbrutet.
Mammahäxan tittar på TV=Maken kommenterar högt det han ser. Mammahäxan står vid spisen eller diskbänken=Maken tycker det är då det är bäst att kramas.

Maken kommer precis som katten hem med byten. Dock sällan döda djur. Utan braatthasaker, virke, gamla möbler mm. För vem dessa saker är braattha har jag ännu ej förstått..


När jag vill rensa i källaren eller fråga hur lång tid alla hans olika renoveringsprojekt kommer att ta eller när jag bara vill ha en avslappnande kvällsmassage, då är däremot Maken oftast försvunnen. Eller väldigt upptagen med nåt annat.

Men det kan vara bra att ha en kattfamilj. Ibland. Ty när jag meddelade att jag skulle ägna denna söndag åt att plugga då satte familjen fart. De började städa. Och om man ska läsa vetenskapliga artiklar på engelska så är inte dammsugarljud det man önskar sig mest att ha i öronen. Men uthärdligt. Eftersom familjens behov av uppmärksamhet genererade ett hyfsat rent hem.


Min egen uppmärksamhet däremot, den ska nu riktas till nåt annat än bloggande. Nu ska här skrivas en forskningsöversikt på 8 sidor, som ska vara en sammanställning av typ 20 vetenskapliga artiklar som jag i sin tur har valt ut bland ett hundratal artiklar och så ska jag förklara varfööör jag valt just dessa artiklar och så ska allt vara klart till fredag samtidigt som jag har fånigt mycket att göra på jobbet så OVER AND OUT.

söndag 1 september 2013

Är det verkligen värt 2,8 miljoner att ha barn?

Swedbank har räknat ut att ett barn kostar 1,4 miljoner kronor från födseln till 18 års dagen. Dyrast är barnet det första året och mellan 17-18 år. Första året för att mycket ska köpas och för att föräldrarna oftast har visst inkomstbortfall på grund av föräldraledighet. 17-18 åringen är dyr ty den behöver också mycket utrustning. Typ som kläder, hygienartiklar och tekniska hjälpmedel..

Billigast är fyraåringen. Det framkom inte varför. Men jag kan tänka mig att de flesta jobbar heltid när barnet är fyra år, vab dagarna har minskat, barnet behöver inte nya kläder en ggr/mån som den nyfödda som växer så det knakar behöver. Eller som en 17 åring kan anse sig behöva..

Jag har två barn. 1,4 multiplicerat med 2 är 2,8. 2,8 härliga miljoner. Tänk vad jag kunde ha rest för de pengarna. Och shoppat. Jisses vilken shopping!

Så är det då värt det? Jag har förlorat pengar samtidigt som jag bytt blöjor, torkat snor och spyor och rumpor och förhört läxor och skjutsat hitochdit och oroat mig för än det ena än det andra. Är det värt det?!

Konstigt nog,ja. För när mina barn säger att de älskar mig (trots att jag ibland skäller gnäller och har ont om tålamod) så blir jag alldeles varm. Och när Älvan köper rosor för sin lilla veckopeng att ge till mig, ja då tåras ju ögat.

Och ingen kan få mig att skratta så gott som mina barn gör. Och ingen kan få mig så arg. Och ingen kan jag älska mer än vad jag älskar dem.

2,8 miljoner. En struntsumma. Om man jämför med allt jag får tillbaka.

fredag 30 augusti 2013

Jagharfåttenegendator.nu och annat ointressant

En av anledningarna till att jag inte bloggat det senaste halvåret är att jag inte haft någon egen dator. Ett lyxproblem. En lyxorsak. Men ska jag skriva gör jag det helst utan att någon står över min axel och väntar på sin tur att använda datorn..

Men nuu har jag köpt mig en dator. Så kanske kommer jag blogga oftare nu. Fast vi får se. Jag ska ju också jobba heltid, pendla 3 timmar om dagen och plugga heltid. Kanske inte konstigt att jag fått  röda utslag i hela ansiktet. Kan ju vara stress. Eller? Kanske bara dålig hygien..

söndag 18 augusti 2013

Är du också semesteralkis?

Så kom sommaren med sol och ljumma vindar. Och det var så gott att svalka sig med ett glas vin eller med en öl då och då. Och kanske även värma sig med en whisky när den ljusa sommarkvällen blev så där försommarkylig.

Och så kom semestern. Tid för avkoppling. Tid för samvaro. Och i denna avkoppling och samvaro var helt plötslig alkoholen ett naturligt inslag. Ett glas vin medan man lagade mat, ett till när man åt och så ytterligare något/några glas för att det var gott och semester och sovmorgon dagen därpå.

Men ingen raglade omkring. Blev oförskämd eller för högljudd. Utan vi gick där i ett medelklassens salongsberusat tillstånd.

Snart är semestern slut. Och jag inser att jag druckit alkohol nästan varje dag i 4 veckors tid! En kvinna som dricker mer än en flaska vin i veckan, en kvinna som dricker fler än två glas vin vid samma tillfälle anses ha ett riskbruk av alkohol enligt socialstyrelsen.

Jaha. Då är jag en riskbrukare. Kanske tur att semestern nu är slut.

fredag 16 augusti 2013

Skillnaden mellan att ha snopp och att ha snippa

De flesta av oss föds med snopp eller med snippa. Några få föds med obestämt kön.

Man kan ju tycka att det inte ska spela nån roll om ens könsorgan pekar  utåt eller inåt. (Visste ni förresten att klitoris är typ 10 cm,  men det är bara toppen som syns?)

Men det spelar roll. Redan från jävla början. Omvärlden kommenterar det nyfödda barnet utifrån vilket kön hen har. Pojkbebisen beskrivs och kommenteras som mer aktiv medan flickbebisen beskrivs i mer passiva ordalag.

Och så växer de upp. Pojken och flickan. Och i 0-5 årsåldern badar många småpojkar nakna. Och de tar sig på snoppen. Som tröst när de är ledsna eller bara för att känna att den hänger där..

 Många vuxna män har samma reflex...

Och flickorna badar också nakna. När de är riktigt små. Sedan kläs de på. Bröst som ännu inte finns ska döljas. Snippan blir plötsligt något hemligt, något som ska gömmas. Sällan har man sett en flicka/kvinna offentligt ta sig på snippan..

Och åt detta kan man ju rycka på axlarna. Men, det fortsätter. Tonårspojken och den vuxne mannen sitter i offentliga rum och i alla andra rum med breda ben. Behöver helst två stolar/säten för att ge plats åt det som hänger mellan benen. Och då får andra maka sig undan. Kvinnor däremot behöver ingen plats för sitt kön. Kan gärna lägga benen i kors, för att göra plats..

Och åt detta kan man ju rycka på axlarna. Men den med snopp tjänar oftast mer pengar än den som har en snippa. Och den med snopp tar oftare plats, i politiken, i företagslivet,  i debatten, i kulturen. Och i tunnelbanan.

Medan snippan står i bakgrunden. Med sämre lön. Och korsade ben.

Fyy faen vad orättvist!

Men det är bara att kämpa på. Att gå bredbent. Och vara stolt över att man har en snippa.

fredag 24 maj 2013

Att ha en utvecklingsstörning

Jag känner en tjej som har en utvecklingsstörning. Det är ett rätt kasst ord, utvecklingsstörning, men det är det ord som socialstyrelsen bestämt att man ska använda. En del kallar det för att man har kognitiva svårigheter eller en funktionsnedsättning.

Det viktigaste för mig är att man säger har och inte är.

Tjejen jag känner har en utvecklingsstörning. Hon är söt och rolig och retsam.

Hon har svårigheter med att läsa och skriva och räkna och förstå mer komplicerade sammanhang.

Hon är omtänksam och uppriktig och en jävel på att rida.

Ni fattar.

Den här tjejen har lärt mig lite grejer. Uppriktighet till exempel. Det händer att jag ger henne beröm för något hon gjort eller kommenterar att hon är söt. "Jag vet", svarar hon då med en avundsvärd självklarhet. Ja, hon vet. Vet att hon är fin och kan en hel hög med saker, även om just att läsa är svårt.

Och jag provar hennes raka stil. Vid rätt eller fel tillfälle får ni själv avgöra..

Jag har ju bytt jobb. På mitt tidigare arbete var jag tvungen att samarbeta med ett otal olika människor och instanser. En instans jobbade jag särskilt mycket med och de som arbetade där höll på att driva mig till vansinne med långsam handläggning, ovilja till beslut och svårigheter att få tag i.

Så stöter jag nyligen på denna instans chef. Och hon berättar att hennes anställda saknar mig, för vi samarbetade ju så bra.

- Ja, jag förstår det, jag är bra, svarar jag då.

Vilket får chefen att flacka med blicken för det svaret var nog inte det hon väntat sig. Kanske mer att jag skulle klappa medhårs och berömma hennes anställda. Så hon försöker förtydliga sig.

-De tyckte att du var så lätt att ha att göra med, säger hon.
-Och kanske charmig? frågar jag. Jag är rätt charmig.

Ridå.

Och nej, jag vill inte framstå som självgod eller kaxig. Och nej, jag vill inte romantisera hur det kan vara att ha en funktionsnedsättning.

Men jag är glad att jag svarade så. Jag har ett otal brister, men just där och då kunde jag stå för att jag är bra.

Och jag är så glad över att jag känner en tjej som inte alltid tänker som alla andra.

Då lärde jag mig att polisens stopptecken är mer av ett påstående än en fråga..

Så satt jag och körde några få men krångliga mil längs viskagrävauppvägenmittirusningstrafiken. Och jag längtade hem. Och vägarbetet tog slut och jag gasade på. Och då står det en artig polis framför mig och med tecken undrar om jag ska köra åt höger. Då skakar jag kraftigt på huvudet. Då nickar han. Då skakar jag på huvudet och tänker att han vet väl inte vilket håll jag ska åt?! Då nickar han igen.

Och då förstår jag att detta är en trafikkontroll. ALLA bilar ska köra till höger och stanna där.

Så jag lyder och skrattar åt mig själv och ber polisen om ursäkt.

-Jag trodde det hade nåt med vägarbeten att göra, förlåt, fnittrar jag.
-Jag tycker nog att jag var väldigt tydlig, svarar den 2 meter långa polisen.

Och så tillägger han med ett leende efter att jag visat körkort och blåst i alkometer:

-Mig ska man inte bråka med. Kör försiktigt.

Det var första gången i mitt liv jag blivit stoppad av polisen. Jag tyckte att jag fixade det rätt bra. Bra för att vara jag, i alla fall.

måndag 20 maj 2013

Om man gråter offentligt är man nog riktigt ledsen

Jag pendlar med tåg. Det är det många som gör. Och tågkupén fungerar för många resenärer som ett slags vardagsrum.

I mobiltelefonens tid är gränsen mellan privat och offentligt nästan utsuddad. Folk uppfostrar sina barn via mobilen, har arbetssamtal, reder ut konflikter med sin partner, skvallrar med vänner, berättar om den senaste fyllan. Allt får man höra. Fast man inte vill.

Gråter gör dock folk sällan i det offentliga rummet, det anses fortfarande privat. Men i morse hörde jag kvävda snyftningar från sätet bakom mig. Ett lågmält mobilsamtal som avbröts av snyftningar.

Och jag kände sådan medkänsla med den kvinnan. För om man gråter offentligt, då tror jag att man är riktigt riktigt ledsen.

lördag 18 maj 2013

Om att det händer mycket nu och om att det inte händer nåt alls och om en klänning som sprack

Jag bytte ju jobb och därmed bytte jag en daglig pendling på cirkus 30 minuter till 3 timmar. Än så länge har det varit värt det men jag har ännu tid att ångra mig eftersom jag är tjänstledig.

Antingen lämnar jag hemmet vid 07.00 och kommer hem vid 19.00 eller så lämnar jag hemmet vid 08.00 och är hemma vid 20.00 eller 22.00.

Alltså hinner jag inte med så mycket annat än att jobbapendlaochumgåsmedminfamilj. Vilket vissa i min omgivning verkar ha svårt att förstå.

En f.d kollega skickar ett mail där hon undrar om hon sårat mig på något sätt eftersom vi nu aldrig ses. Mitt svar till henne blir att vi MYCKET SÄLLAN setts privat utan på jobbet och eftersom jag nu bytt jobb så är det naturligt att vi inte ses så ofta...

En annan f.d kollega skickar ett sms om att hon önskar äta lunch med mig och hon undrar om jag ALLTID reser till den stora staden under vardagarna eller om jag har tid att umgås..Och mitt svar blir att ja, jag reser varje dag till den stora staden eftersom jag jobbar HELTID..

Man saknar inte kon förrän båset är tomt..

Så mitt sociala liv ligger på is. Men i mitt yrkesliv utvecklas jag och roar mig. Och mina älskade barn utvecklas i en rasande fart. Och jag hinner nästan inte med.

Och mitt i alltihop så har det varit släktfest och firande av min far och bonusmor som fyllde lite jämt. Och massa musikaliska släktingar sjöng för dem och jag höll ett tal och den klänning jag hade på mig den sprack. Sprack för att ju slutat snusa och i stället börjat äta!

Och snart kommer det väl lite skattepengar tillbaka och då ska jag köpa mig en egen dator och kanskekanske blogga igen..

Puss

lördag 13 april 2013

Folk utan humor borde skjutas. Eller nåt.

Jag har ju lite olika diagnoser. Alla har jag ställt på egen hand. Det är fobier av olika slag men även vissa neuropsykiatriska åkommor.

Och just att jag anser mig ha Tourettes kan vara bra att varna för. Grodorna liksom hoppar ur munnen..

Och så berättar jag för herr Å, samma herr Å som varit döende i magsjuka,( se inlägget innan) att jag har Tourettes. Och han svarar:

"Det tror jag inte. Om man har Tourettes syndrom har man ofrivilliga tics. Dessa tics kan visa sig genom ofrivilliga rörelser eller/och att man uttrycker ord eller läten mot sin vilja. Jag har inte märkt att du har sådana."

Jag inser att det då inte är läge berätta att jag nog har lite Asperger också. Min Asperger verkar ju liksom ligga lite i lä..

Och för att behålla knorren på detta inlägg borde jag sluta skriva nu. Men jag vill bara tillägga att min andra kollega fru L glatt meddelar att hon också tror sig ha Tourettes. Och sedan sitter hon och jag på ett möte med många väldigtseriösamänniskor som har massahögskoleexamenocherfarenhet. 

Jag har ju också utbildning och erfarenhet. Fru L i ännu högre grad. Och så har vi humor. Men det saknar församlingen vi sitter i.

Och så sitter vi där. Och mumlar kommentarer till varandra. Ty vi har ju Tourettes. Och trots att vi nyper varandra för att vi ska skärpa oss förstår vi att någon av oss snart kommer skrika högt eller säga något olämpligt. Så vi lämnar mötet. Skyller på tidsbrist..

Jag är mycket mycket förtjust i fru L. Min nya kollega. På mitt nya jobb. Där jag skrattar hur många gångersomhelst per dag. Så skönt. Att få skratta. Att få jobba med någon som är lika knasig som jag..


Vad är väl lite cancer jämfört med en rejäl maginfluensa?

Och så fick en av mina kollegor, fru L, en böld i ansiktet. Och eftersom vi delar samma råa humor så blev det en del skämt om den där bölden. Men så växte den hela tiden och så visade det sig vara cancer och då slutade vi skoja. Förhoppningsvis och troligtvis så är det en godartad tumör, men innan klart besked kommer så är det ju mycket oro.

Under tiden bölden växte så var en av våra andra kollegor, herr Å, hemma och var sjuk. När han kom tillbaka berättade fru L att hon hade cancer. Vilket han bemötte på följande sätt:

1. Uttryckte sin oro över sin egen cancerrisk eftersom han tillbringat en del av sitt liv i sol ljus..
2. Beskrev i detalj den maginfluensa han legat hemma i. I DETALJ! Och berätta de noga hur otrolig jobbigt det är att vara magsjuk.

Så kan man ju också reagera... Om man är man. Och självupptagen.
 Det där brukar ju ofta gå hand i hand..

lördag 23 mars 2013

Jag lever!

Jag lever. Utanför cyberspace har jag ett liv. I cyberspace är jag mer osynlig.

Men nu ligger jag i sängen med väldigförkylning. En sådan där förkylning somomjagvoremansåhadejagvaritdödnu förkylning. 

Och jag vill inte sova mer just nu. Och jag orkar inte läsa en god bok. Så då har jag uppdaterat mig lite om era bloggliv. Och ni verkar ju ha det rätt okay. Även om vissas hälsa, jobb, katt och annat som hör er vardag till orsakar vissa förtretligheter.

Men ni lever. Det är glädjande. Och bra.

Jag lever ju också. Ett bra liv just nu. Jag är snusfri sedan typ 8 veckor. Fettfri är jag dock inte, har ersatt nikotin med godis..

Och så har jag bytt jobb. Vilket innebär att jag är borta många fler timmar hemifrån än förut. Och jag hinner mest jobba, resa tillochfrånjobbet och sedan sköta lite hushållsgrejer och umgås med min familj. Och spela ett beroendeframkallande idiotspel på mobilen..

Men jag mår bra. Riktigt bra. Och jag förundras över att det kan vara så roligt att jobba! Jag går till arbetet med ett leende på läpparna. Kanske är det bara en smekmånadsfas. Nyhetens behag. Men jag njuter av varje stund.

Ha det nu riktigt bra! Och håll tummarna för att vårenintefrystinne utansnart kommerfram!

söndag 17 februari 2013

Oj, jag har visst en blogg!

Jag har visst en blogg. Som jag inte har lust med just nu. Jag har fullt upp med att sluta snusa, separera från mitt gamla jobb, fundera på mitt nya jobb, ätaonyttigasakerhelthysteriskt och spela alla fåniga spel på mobilen helt maaaniskt.

Men jag tänker på er det gör jag. MariaVenusSingelmammanRealistenByrackan och alla ni andra. Har bara inte inspirationellerlust att visa det just nu.

Ni får tro mig på mitt ord.

För övrigt mår jag bra. Ännu bättre hade jag mått om jag fått snusa. Men nu har jag ju givit mig själv snusförbud.

Vi får se hur det går..

torsdag 7 februari 2013

Jag har vandrat i gråstenars land

Jag har vandrat i gråstenars land. I det landet är inget roligt. Inte heller sorgligt.

Det är liksom bara grått och meningslöst. Och själen fryser till is.

Och jag försökte tina själen. Med roliga saker och motion. Men det hjälpte föga.

Så då blev det medicin. Och terapi. Och lite vila.

Och det hjälpte en aning. Men jag hade glömt hur det var att må bra. Att vara jag. Den jag egentligen är. Så under en period visste jag inte om jag mådde bra eller dåligt. Ty jag mindes inte hur det var, innan gråstenarna tog mig.

Så gick tiden och plötsligt en dag så förstod jag att jag var glad. Glad och frisk och med psykisk ork. Och helt plötsligt så mindes jag, att det är så här jag vill vara. Det är så här livet kan kännas.

Just nu är jag långt bortrest från gråstenars land. Och jag hoppas att det så förblir.

tisdag 5 februari 2013

Att blogga utan dator kan vara lite knepigt

Den dator jag använder till att kommunicera med omvärlden, den är inte min. Den tillhör mitt nuvarande jobb.

Men nu ska jag ju byta jobb. Tror inte att jag får behålla datorn.

Och hur ska jag då kunna blogga?

Tycker nog att någon, vemsomhelst, kunde ge mig en Ipad. Eller nåt.

söndag 3 februari 2013

Man är väl ingen bloggare direkt

Större delen av min energi går åt till att INTE snusa. Och till att göra allt detdärmanska, som attjobbatvättaumgåsmedfamiljen.

Så det här med att blogga har inte varit prio ett direkt. Varken att skriva eller läsa.

En av mina vänner (som är psykolog och jobbat inom missbrukarvården) frågade mig:

- Men vaaarför ska du sluta snusa? Du vet väl att det är lika svårt som att sluta med heroin?

Vilket fick en av mina andra vänner att tillägga:

-Om du klarar det här då kan du ju börja knarka i stället.

Tack för stödet liksom. Men annars får jag mycket pepp från omgivningen. Och det är snällt. Och det är bra. Men det är inte snus.

tisdag 29 januari 2013

Nej, jag är inte snäll

Det var endast självbevarelsedrift som i dag förhindrade mig att tala om för en ung man som var rejält påtänd och med blödande näsa som han droppade omkring i matbutiken, att det nog är bättre att injicera skiten än att snorta den.

Nä. Jag är inte snäll. Och det har jag heller aldrig lovat.

Det är inte alltid lätt att bryta ett löfte

De senaste åren har jag haft två nyårslöften. Att fortsätta snusa och att inte bli snäll.

Men det är väldigt dyrt att snusa. Så nu har jag varit snusfri sedan i går kväll. GAAHHH!

Jag bryter alltså mitt ena nyårslöfte. Men med tanke på mitt nuvarande humör håller jag det andra löftet ordentligt å andra sidan...

söndag 27 januari 2013

Kära stockholmare, vad är det som har hänt?

I många år bodde jag i den stora staden. Och det var inte för den goda servicens skull, om man säger så.
Att bli snorkigtnonchalant bemött i affärer och barer var mer en regel än ett undantag.

När jag sedan var på besök i Göteborg eller Malmö förstod jag sällan att servicepersonalen talade till mig. De lät ju så trevliga, kanske pratade de med någon av sina kompisar som stod bakom mig, trodde jag..

Nu har jag varit i den stora staden vid ett flertal tillfällen. För att shoppa och träffa vänner. Och expediterna säger hej. Frågar om de kan hjälpa till med något. Och sedan hjälper de till. I dag ägnade ett butiksbiträde en halvtimme åt att fixa fram skridskor och passande hjälm till min Dansös. Det provades och provades och ringdes till annan affär för att kolla vad de hade på lager. Och en stjärnmejsel togs fram för att anpassa hjälmen till Dansösens huvud.

Kanske är det helt enkelt lågkonjunktur. Om man är trevligmotkundensåkanskedehandlar ochdåfårmanbehållasittjobb. Eller nåt.

lördag 26 januari 2013

Om dem jag mist

Jag är förskonad från mycken sorg. De flesta i mitt liv som betyder något finns kvar.
Men några har jag mist. En farfar som jag knappt träffade o därmed försvann rätt så obemärkt.
Men jag saknar min syster. Hennes humor lämnar ett tomrum. Jag skämtar fortfarande med henne fast hon inte finns.
Och så saknar jag min bonusmormor. Hon som alltid var där. Som skojade och lagade fånigt god mat.
Sedan har vi morfar. Egentligen en hopplös karl. Men ack så rolig.
Så ja, humor är det som berör mitt hjärta. Humor, det är viktigt det..
Vem minns du?

Om ni undrar..

..om träffen med fru Venus gick bra. Ja, då har ni aldrig träffat henne. Klart det gick bra. Hon är ju bra.

Och så fick jag träffa en annan bloggar IRL. Hon var fånigt snygg och energisk. Men väldigt trevlig. Så jag förlät henne. För att hon var snygg.

Och du Shamrock, jag hör av mig när jag behöver konsumenthjälp!

fredag 25 januari 2013

Om i morgon och andra händelser

I morgon ska jag träffa en person som har ett av de vackraste leenden jag vet. Bonus är att hon är rolig och mycket omtänksam. Fru Venus kallas hon, men heter något annat..

Om en dryg månad börjar jag på mitt nya jobb. Läskigtochroligtpåsammagång.

Ni vet den där känslan ett tag innan man ska ha semester. Att helt plötsligt kan man inte tänka på annat än att slippa sitt jobb. Och man vet att man orkar fram till semestern, men skulle nån kräva att man jobbar en enda dag till då skulle man kräkas. Den känslan börjar infinna sig nu. Jag orkar, men skulle helst vilja börja på mitt nya jobb NU.

Kollegorna har reagerat olika. Några (de ungamedenergi) har önskat mig lycka till, andra (detröttaoavsettålder) har blivit arga. "Hur kan du lämna oss!!??"

Mest funderar jag på att jag ska pendla sammanlagt över 3 timmar per dag. Men familjen har redan börjat öva märker jag. I alla fall maken. Han påminner om läxor och att det är läggdags (när det gäller barnen alltså, inte mig). Det blir nog bra det här. Det blir det.

Och sorry ni nya följare och annat löst folk som tittat in efter att ha läst mitt älskade citat av Socker Conny. Roligare än så här blir det inte. Det är serierna som är roliga. Inte jag.


tisdag 22 januari 2013

Tänk om jag skämtar om fel saker?

I 9 år har jag varit på min arbetsplats. Nu ska jag byta. Byta arbetsplats och arbetsuppgifter.

Ty jag var nästan som en institution på mitt jobb. Och det tröttnade jag på. Så nu går jag vidare.

Läskigt men skoj. Bättre betalt, men längre resor. Resor som kommer äta upp det mesta av löneförhöjningen. Men ändå. Något nytt.

Fast de vet väl inte vem de anställt, trots ingående intervju. Det är ju det här med min humor, som alla inte förstår sig på.

En av de första dagarna på mitt nuvarande jobb då citerade jag Socker Conny i fikarummet. "Blir man ful av att tro på Gud eller tror man på Gud för att man är ful".

Det blev alldeles tyst. Sedan började en kollega gapflabba. Hon är fortfarande min vän. Tillika adopterad som tant/extramormor till mina barn. Men de flesta drog inte ens på mun.

Så jag undrar hur det ska gå. Eftersom jag har en förmåga att ofta skämta om fel saker..

Fel i andras ögon alltså. Inte i mina..

måndag 14 januari 2013

Mycket. nu

Jag har en del att tänka på just nu. Och så måste jag ju jobba. Och umgås med min familj.

Så att läsa bloggar, kommentera och skriva själv är inte högprio just nu.

Och kanske, men bara ett stort kanske, bli det ännu sämre med den saken längre fram. Vi får se.

Återkommer med lite tydligare info, när jag själv vet mer.

Ha det bäst!


söndag 13 januari 2013

Hur många ord får plats i en liten kropp?

Så sken solen. Och Mammahäxan har varit alldeles för kroppsligt stillsam den senaste tiden. Så då blev det promenad. Med Älvan som ville följa med.

6 kilometer gick vi. Och hon pratade oavbrutet. Om allt.

Och jag förundras över att någon som bara levt 11 år kan ha så otroligt mycket att berätta. Medan jag som levt 41 år knappt har något alls att säga.

måndag 7 januari 2013

Nackdelen med att må bra

Nackdelen med att jag nu mår bra, i alla fall mycket bättre än för några månader sedan, det är att jag lägger märke till hur jag ser ut!

Utväxten i det blondslingade håret är skrattretande. De 6 kilo jag gick ned i somras och de 4 som jag sedan hade kvar till nån slags målvikt, det är bara att börja om. Jag har ätit. Tröstätit. Och fullkomligt struntat i frisyr och utseende.

Så här sitter jag nu. Lite för tjock. Med frissigt hår som är i flera färger. Men gladare.

Håhåjaja.

lördag 5 januari 2013

Det här med att jag inte har något att sätta på mig, det är nog inte sant

Så var det dags för lite garderobsrensning. Jag som nästan alltid har likadan outfit. Lediga dagar är det morgonrock som gäller, eller fleeceunderställ eller ett par härligt skönt slitna militärbyxor och nån sjavig T-shirt.

När jag jobbar eller ska träffa folk som inte är familj är det ofta svarta eller blå jeans som gäller och nån svart överdel. Ändå tycker jag sällan att jag har något att sätta på mig..
Det här är min garderob. På de flesta galgar hänger det två-tre plagg på varandra. Bakom det som hänger finns hyllor. Hyllor proppade med tröjor och byxor.

Ändå har jag sällan något att ta på mig.

Jag förstår mig inte på mig själv.

Hur ser din garderob ut? Fylld med användbara matchande favoriter? Eller bara ett virrvar, precis som jag har?

fredag 4 januari 2013

Utan statustänk

Dansösen förklarar för en kompis vad hennes mormor jobbar med.

-Mormor är nästan som en doktor. Hon är undersköterska. Hon jobbar nästan jämt för det är många patienter som är väldigt sjuka. Så är det på sjukhus.

Det är samma Dansös som gärna vill jobba som doktor. Och som skräpplockare. Halva tiden var.

Båda jobben är enligt henne lika viktiga.

Det tycker jag är bra tänkt.

Men hallååå, jag är faktiskt bra!

Det händer att jag söker andra jobb ibland. När det nuvarande jobbet skaver eller tröttar.

Jag blir ALDRIG kallad till intervju. Förr, då kunde jag välja och vraka mellan jobben. Nu, nu är det ingen som vill ha mig. Jo, min nuvarande arbetsgivare förstås. Han är väldigt nöjd. Säger han i alla fall..

Och okay då om jag inte blir kallad till intervju. Det finns väl massor med meriterade människor där ute som behöver ett jobb.

Men nu har det hänt två gånger att jag inte blir kallad till intervju och att sedan tjänsten annonseras ut igen! Men hallååå! Jag finns ju här! Och jag är faktiskt bra. Kanske inte bäst, för vem faen är det? Men bra borde väl ändå duga!

Synd att de inte vet vad de missar...

torsdag 3 januari 2013

Kanske..

är det febern. Kanske är det dosen Ipren. Kanske är det whiskyn. Ja, va faen. Det klart att man inte ska blanda medicin med alkohol, men ibland blir det så. Kanske är det barnen och maken.
Men just precis nu, då är jag faktiskt nöjd. Trots att jag är döende i förkylning.. Helt nöjd.

Nån jävla nyårskrönika blir det inte

Nån nyårskrönika blir det inte. Ty det är mitt minne alldeles för skralt för. Plus att jag sällan tittar bakåt. Gjort är gjort liksom.

Och nyårslöften tycker jag är trams. Förutom de jag ständigt lovar. Att inte sluta snusa och att inte bli snäll.

Det mest omvälvande i mitt liv under detta år var väl att jag nästan ville dö. Och att jag med blå piller, envishet och terapi nu tycker att livet är helt okay.

Min söta lilla pappa undrade varför jag inte berättat hur jag mått.

- När allt känns meningslöst, då känns det också meningslöst att prata om. Och en aning ohyfsat. Att på frågan hur man mår svara att man vill dö, är ju inte höjden av artighet direkt, svarade jag.

Han förstod poängen. Men tyckte nog inte att jag hade rätt. Och så kramade han mig hårt. Så där som bara pappor kan.

Och i viss mån är det väl så, att liten aldrig blir riktigt stor. Och att bra föräldrar känner ansvar för en tills de dör. Tack, tack.

Det är lite synd om mig nu

Jag är förkyld. Det är det nog väldigt många som är just nu. En förkylning är ju inte farlig. Den går ju liksom över av sig själv.

Men ändå. Eftersom värkande hals och ömma muskler och snorig näsa befinner sig just i MIN kropp, så känns det besvärligt.

Jag kan inte ens ligga och vara sjuk. För under nyår var vi bortresta och sedan kom släktbesök hit och snart dyker det upp vänner och tvättkorgarna är fulla och mat måste planeras och eftersom jag helt plötsligt blivit med dosett så måste den fyllas med piller som måste hämtas ut på ett apotek flera mil bort.

Kanske därför jag inte blir frisk. För att jag vägrar inta sängläge. Men jag har inte tid. Jag har ju semester!

tisdag 1 januari 2013

Mannens nya leksak, det är inte jag

Så reste vi till Göteborg. För att fira nyår med några av favoriterna i vår bekantskapskrets.

Förutom att maken har mycket gott lokalsinne, förstår vägnät på ett nästan intuitivt sätt, så har vi också kört denna sträcka mångalånga gånger.

Men så upptäckte han GPS funktionen i sin nya mobil. Och tyvärr, feminist som jag är, så kan jag ändå konstatera att män och maskiner/tekniska attiraljer, det är något särskilt med det. Något nästan maniskt.

Efter några timmar i bilen frågar döttrarna vart vi är. Då svarar jag Skövde, för det har jag precis sett på en skylt.

- Jag ska kolla, säger maken och knapprar på mobilen. Och håller på att köra in i vägräcket!

En stund senare frågar samma barn ungefär hur långt det är kvar tills vi är framme. Samma mamma svarar då, "10 mil ungefär, det tar en dryg timme till".

Och samma make svarar "jag ska kolla".

Och då skriker jag neeeej!

Män och maskiner. Pojkar och leksaker. Ungefär samma sak..