Jag har vandrat i gråstenars land. I det landet är inget roligt. Inte heller sorgligt.
Det är liksom bara grått och meningslöst. Och själen fryser till is.
Och jag försökte tina själen. Med roliga saker och motion. Men det hjälpte föga.
Så då blev det medicin. Och terapi. Och lite vila.
Och det hjälpte en aning. Men jag hade glömt hur det var att må bra. Att vara jag. Den jag egentligen är. Så under en period visste jag inte om jag mådde bra eller dåligt. Ty jag mindes inte hur det var, innan gråstenarna tog mig.
Så gick tiden och plötsligt en dag så förstod jag att jag var glad. Glad och frisk och med psykisk ork. Och helt plötsligt så mindes jag, att det är så här jag vill vara. Det är så här livet kan kännas.
Just nu är jag långt bortrest från gråstenars land. Och jag hoppas att det så förblir.
En väldigt bra beskrivning av ett deprimerat läge. Tur att du är ur det.
SvaraRaderaVad bra det låter och vad glad jag blir. Gråstenar är så fruktansvärt svårt att släpa runt på eller att vandra i för den delen. :)
SvaraRaderaKram
Ja håll dig långt borta nu när du kommit därifrån.
SvaraRaderaOch tack för fina ord och omtanke inne hos mig ♥
Kram
Välkommen hem!
SvaraRadera/Maria H
Det är ju tur att det landet inte är omgivet av en mur utan utgång. Jag är glad för din skull. Kram!
SvaraRaderaLåter härligt att du kommit ur grådalens land. Njut och hoppas du får göra det länge!
SvaraRaderaEtt trist land det där, gråstenarnas.
SvaraRaderaKlart ökenliknande.
Välkommen tillbaka från din resa.
Och så vågade du sluta snusa när du lyckats ta dig från gråstenslandet- DET var modigt!
SvaraRaderaMycket bra beskrivning... så att även jag som inte varit där känner en liten del av känslan och får försöka att inte komma till grå stenars land. Kram
SvaraRadera