Jag kanske ska skippa tanken med Botoxbehandling?

Mina skrattrynkor är få. Bekymmersrynkorna är däremot fler. Tror inte att jag skrattat mindre än genomsnittskvinnan, eller bekymrat mig mer. Däremot har jag väl nött ut pannan. Jag rynkar den när jag tänker, koncentrerar mig, lyssnar noga eller är bekymrad. Allt det där gör jag varje dag. Tänkerlyssnarkoncentrarmigoroas.
Skrattar gör jag dock endast när jag finner något som humoristiskt eller roligt. Vilket faktiskt också händer, i alla fall nästan varje dag.
Det finns människor som vill släta ut tecknen på att de levt. Som vill dölja att de tänkt, gråtit och skrattat. Då kan de injicera botox. Det är ett gift som får musklerna att slappna av. Jag har väl ingen egentlig rätt att ondgöra mig över om folk vill proppa i sig gift. Fast det här med botox får även andra konsekvenser. Konsekvenser för dem som behöver detta gift. För eftersom botox får muskler att slappna av så används det på människor som får kramp. Som krampar så att det gör ont och som gör rörelse mycket svårt. Det är en medicin. En medicin som nu helt plötsligt kanske i stället ska räknas som kosmetika. Och inte gå att köpa på recept. Och bli jättedyrt.
Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att kunna få reducera sina smärtor. Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att kunna få röra sig och förflytta sig efter bästa förmåga och med hjälp om så behövs.
Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att vara rynkfri. Särskilt inte på andras bekostnad.

Hej rynkor! Jag är stolt över er! Men ögonbrynen, de tänker jag nog ansa en aning innan sommaren. Eller inte.