fredag 24 maj 2013

Att ha en utvecklingsstörning

Jag känner en tjej som har en utvecklingsstörning. Det är ett rätt kasst ord, utvecklingsstörning, men det är det ord som socialstyrelsen bestämt att man ska använda. En del kallar det för att man har kognitiva svårigheter eller en funktionsnedsättning.

Det viktigaste för mig är att man säger har och inte är.

Tjejen jag känner har en utvecklingsstörning. Hon är söt och rolig och retsam.

Hon har svårigheter med att läsa och skriva och räkna och förstå mer komplicerade sammanhang.

Hon är omtänksam och uppriktig och en jävel på att rida.

Ni fattar.

Den här tjejen har lärt mig lite grejer. Uppriktighet till exempel. Det händer att jag ger henne beröm för något hon gjort eller kommenterar att hon är söt. "Jag vet", svarar hon då med en avundsvärd självklarhet. Ja, hon vet. Vet att hon är fin och kan en hel hög med saker, även om just att läsa är svårt.

Och jag provar hennes raka stil. Vid rätt eller fel tillfälle får ni själv avgöra..

Jag har ju bytt jobb. På mitt tidigare arbete var jag tvungen att samarbeta med ett otal olika människor och instanser. En instans jobbade jag särskilt mycket med och de som arbetade där höll på att driva mig till vansinne med långsam handläggning, ovilja till beslut och svårigheter att få tag i.

Så stöter jag nyligen på denna instans chef. Och hon berättar att hennes anställda saknar mig, för vi samarbetade ju så bra.

- Ja, jag förstår det, jag är bra, svarar jag då.

Vilket får chefen att flacka med blicken för det svaret var nog inte det hon väntat sig. Kanske mer att jag skulle klappa medhårs och berömma hennes anställda. Så hon försöker förtydliga sig.

-De tyckte att du var så lätt att ha att göra med, säger hon.
-Och kanske charmig? frågar jag. Jag är rätt charmig.

Ridå.

Och nej, jag vill inte framstå som självgod eller kaxig. Och nej, jag vill inte romantisera hur det kan vara att ha en funktionsnedsättning.

Men jag är glad att jag svarade så. Jag har ett otal brister, men just där och då kunde jag stå för att jag är bra.

Och jag är så glad över att jag känner en tjej som inte alltid tänker som alla andra.

10 kommentarer:

  1. Jag tror att det är viktigt att kunna säga vad man är bra på. För det är vi dåliga på! Och då får vi lära oss från de som är bra på det.
    Tänka igenom vad man är bra på och verkligen påpeka det. :)

    SvaraRadera
  2. Hahaha! Tummen upp för dig!

    SvaraRadera
  3. HA HA HA HA! Jag skulle ha velat se det :-)
    Du är underbar och du har så rätt!
    KRAM

    SvaraRadera
  4. Vi är många som skulle kunna lära oss en hel del av tjejen du känner!

    SvaraRadera
  5. Mitt livet är det tufft att vara sig själv. Man vill men man vågar inte Bra jobbat

    SvaraRadera
  6. Keep up the good work... Någon måste ju gå först och faktiskt våga säga att man (kvinna) är bra. Klart du är bra. kram

    SvaraRadera
  7. Varför ska det vara så svårt att säga "tack" när man får beröm? Jante klänger tungt på våra axlar och ibland behövs den tankeställare som våra funkisar omedvetet ger oss. Tillbringade eftermiddagen igår med mitt härliga funkisgäng. Jag är helt slut efter några timmar med gänget men påfylld till brädden med positiv energi och livsglädje. Varför se vardagen i svart när det finns så många vackra färger?

    SvaraRadera
  8. Ett härligt inlägg med många bottnar.

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.