måndag 20 maj 2013

Om man gråter offentligt är man nog riktigt ledsen

Jag pendlar med tåg. Det är det många som gör. Och tågkupén fungerar för många resenärer som ett slags vardagsrum.

I mobiltelefonens tid är gränsen mellan privat och offentligt nästan utsuddad. Folk uppfostrar sina barn via mobilen, har arbetssamtal, reder ut konflikter med sin partner, skvallrar med vänner, berättar om den senaste fyllan. Allt får man höra. Fast man inte vill.

Gråter gör dock folk sällan i det offentliga rummet, det anses fortfarande privat. Men i morse hörde jag kvävda snyftningar från sätet bakom mig. Ett lågmält mobilsamtal som avbröts av snyftningar.

Och jag kände sådan medkänsla med den kvinnan. För om man gråter offentligt, då tror jag att man är riktigt riktigt ledsen.

8 kommentarer:

  1. Ja, eller überkänslomänniska som jag.;)

    SvaraRadera
  2. Jag avskyr sådant pladder på allmäna platser!
    Men om någon är ledsen, då blir jag också lite ledsen... / Venus

    SvaraRadera
  3. Jag blir också ledsen när jag hör någon i den situationen!

    SvaraRadera
  4. Usch vad jobbigt.

    JAg grät en gång på tunnelbananan. För min kolleg läste up ett brev som eleverna skrivit till mig då jag flyttade hit. Jag var ett vrak och kunde inte hejda mig.

    SvaraRadera
  5. Det tror jag med.
    Jag har gråtit offentligt två gånger (sen jag blev vuxen och i nyktert tillstånd) och då har jag varit riktigt ledsen.
    Jag har gråtit offentligt många gånger som ung och i onyktert tillstånd. Då trodde jag att jag var riktigt ledsen men det var jag oftast inte.

    SvaraRadera
  6. Då är man väldigt ledsen tror jag också. Jag pratar sällan eller aldrig i telefon på t-banan, om jag inte måste.

    SvaraRadera
  7. Småländskan23 maj 2013 20:39

    Pratar aldrig nånsin i telefon på "offentliga platser".
    Däremot har jag gråtit helt hejdlöst på en sån, t.o.m. två gånger! Det var några år sen, men jag minns varenda sekund. Hade lämnat min mamma på sjukhuset, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men denna gången, ja då grät jag där i bilen på p-platsen. Jag grät högt och ljudligt, så högt att en helt okänd man kom fram, knackade på bilrutan och undrade vad som hänt, om jag behövde hjälp. Underbart!
    Andra gången och betydligt mer känslosamt var när jag själv var på väg ut från en koll på lasarettet. Där, på en bänk, sitter min f.d. man, sonens pappa, min allra bästa vän på jorden, den mest underbara man som bara funnits (varför vi skildes är en helt annan sak). Han sitter där med "droppmaskinen" intill sig. Jag sätter mig ner, pratar om "hans läge" (jag visste ju och han visste att jag visste, eftersom vi hade kontakt hela tiden), vi pratar om vår son, hur det blir, hur han tar det, hur det kommer att bli....
    På väg till bilen kunde jag inte vända mig om, ville inte visa hur jag grät. Tror det tog 20 min. innan jag kunde starta bilen och köra.
    Det var sista gången jag träffade honom, pratade med honom...
    Nu gråter jag när jag skriver detta...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår att du grät! Och gråter när du tänker på det. Kraaam!

      Radera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.