Nån nyårskrönika blir det inte. Ty det är mitt minne alldeles för skralt för. Plus att jag sällan tittar bakåt. Gjort är gjort liksom.
Och nyårslöften tycker jag är trams. Förutom de jag ständigt lovar. Att inte sluta snusa och att inte bli snäll.
Det mest omvälvande i mitt liv under detta år var väl att jag nästan ville dö. Och att jag med blå piller, envishet och terapi nu tycker att livet är helt okay.
Min söta lilla pappa undrade varför jag inte berättat hur jag mått.
- När allt känns meningslöst, då känns det också meningslöst att prata om. Och en aning ohyfsat. Att på frågan hur man mår svara att man vill dö, är ju inte höjden av artighet direkt, svarade jag.
Han förstod poängen. Men tyckte nog inte att jag hade rätt. Och så kramade han mig hårt. Så där som bara pappor kan.
Och i viss mån är det väl så, att liten aldrig blir riktigt stor. Och att bra föräldrar känner ansvar för en tills de dör. Tack, tack.
Jag förstår hur du tänker, men skönt att någon bryr sig och pratar. Bra pappa där.
SvaraRaderaLiten blir aldrig stor. Skönt att livet känns okey!
SvaraRadera♥
SvaraRaderaVissa saker känns omöjliga att prata om. Ibland.
SvaraRaderaEn pappa som är närvarande, kramar och förstår låter precis vad man vill ha i såna lägen.
Jag är så glad att du mår bättre. Fortsätt med medicin, terapi och envisheten. Ja, whatever som funkar. Ty jag är egoistisk och vill ha dig i mitt levande liv länge än. Kram, och Gott Nytt År!
SvaraRadera/M
När man mår skit är det viktigt att alltid påminna sig om att man inte är ensam. Det finns alltid någon som kan ge den där kramen som gör att man orkar lite till.
SvaraRaderaSkönt att du mår bättre. Nej. strunta i det som varit. Nu ser vi framåt <3