fredag 11 mars 2016

En man som heter Ove. Han bor hos mig.

Min kultursnobbism (att ha motstånd mot att konsumera kultur som många samtidigt gillar) har gjort att jag först nu läst " En man som heter Ove". En bok många talar om och som genererat en teateruppsättning samt film gjorde så att min nyfikenhet övervann snobbismen. Och det är jag glad över. Boken var bra. Och det finns en Ove i oss alla. Mer eller mindre. Nog därför berättelsen gillats av så många. Och att se Ove i sig själv tyder på förmåga att vara självreflekterande. Och att se honom i sina vänner tyder på att man har ett gott hjärta och förmåga att vara överseende. Men att se Ove i sin egen  make. Där tar det stopp. Jag är väl ingen jävla Sonja heller!
Förbannade karl!

8 kommentarer:

  1. Hahaha! Skönt att läsa ett av dina roliga inlägg igen :) Det var länge sen!

    SvaraRadera
  2. Hittade dig igen genom Realistens blogg så trevligt att du förhoppningsvis börjat blogga igen. Har lagt till dig i min blogglista så jag kan titta in varje dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske att jag börjar blogga igen. Att någon som läser Realisten lovar att titta in här varje dag är ju en sporre i sig.

      Radera
  3. Jag är kanske enda personen i livet som varken läst eller sett om Ove men tycker det är väldigt roligt att du skriver om honom. Och om annat framöver?!?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kanske börjar jag blogga lite igen. Ha det gott!

      Radera
  4. Har just läst ut Ove eftersom Realisten läst den. Och jag håller med om din sammanfattning.
    Tycker det är bra att du skriver igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att vi tyckte typ samma om boken

      Radera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.