Jag tvingar mig upp ur sängen, ty barnen behöver frukost.
Jag tvingar mig till jobbet, ty jag behöver lönen.
Jag tvingar mig att stanna på jobbet, ty jag har lovat någon/några att delta på nåt möte.
Jag tvingar mig att le, ty ledsna människor är rätt tröttsamma.
Min kära vän fru B, gör ungefär detsamma. Fast hon tänker inte i samma måsten som jag.
Hon går till jobbet och som belöning får hon dricka kaffe med kollegorna.
Och står hon ut några timmar kan hon på arbetstid vila (alltså är hon förskolelärare med ansvar för småå barn).
Och sedan vet hon att hon snart får gå hem.
Där jag ser tvång ser hon belöning och lust. Vi tänker på ett sätt lika men ändå så olika.
Jag önskar att jag tänkte mer som hon. Och att hon i kroppen ser ut som en 25åring, trots tre graviditeterochfödslar, det orkar jag just nu inte tänka på.
Ha! Ser också jobbet som ett måste. :) För att få lön. Hur skulle det gå annars. Och är tacksam att folk saffar sig barn, annars skulle jag inte ha jobb- då jag jobbar på förskola jag med. ;)
SvaraRaderaJag förstår dig, men se det som att du har ett jobb att gå till, ett ställe att få lön ifrån. *styrkekram* <3
SvaraRadera