måndag 1 oktober 2012

Att känna glädje

Förra veckan var jag ute och sprang. Två tråååkiga pass. Fick tvinga mig själv att masa mig runt 2,5 kilometer.

Så i dag. Då sprang jag för första gången i mitt liv 5 kilometer. I duggregn. Bara så där. Utan problem. Och jag kände glädje. Över att mina ben bar mig. Att mina lungor andades.

Skumt.

7 kommentarer:

  1. Vad skönt! Själv har jag ytterst svårt att motivera mig till någonting!

    SvaraRadera
  2. Härligt!
    Själv stod jag redo med skivstången kl 7.30 i morse.
    (och detta är inte för att skryta utan för att peppa!)

    SvaraRadera
  3. Bra jobbat!
    Jag kommer nog aldrig klara att springa mer än 1 km innan jag tuppar av.

    SvaraRadera
  4. Visst är det en härlig känsla

    SvaraRadera
  5. 5 km utan att alls gå? Hur gör man? Jag kan inte springa 1!

    SvaraRadera
  6. Heja! Det är en fantastisk skön känsla när det känns roligt! Säger ju sig själv, men du vet vad jag menar.

    Tack för din omtanke och fina kommentarer! KRAM

    SvaraRadera
  7. Oj, beundransvärt tycker jag! Jag vill, men kommer inte över tröskeln riktigt!
    Heja på-hälsningar! Helen

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.