Förra veckan var jag ute och sprang. Två tråååkiga pass. Fick tvinga mig själv att masa mig runt 2,5 kilometer.
Så i dag. Då sprang jag för första gången i mitt liv 5 kilometer. I duggregn. Bara så där. Utan problem. Och jag kände glädje. Över att mina ben bar mig. Att mina lungor andades.
Skumt.
Vad skönt! Själv har jag ytterst svårt att motivera mig till någonting!
SvaraRaderaHärligt!
SvaraRaderaSjälv stod jag redo med skivstången kl 7.30 i morse.
(och detta är inte för att skryta utan för att peppa!)
Bra jobbat!
SvaraRaderaJag kommer nog aldrig klara att springa mer än 1 km innan jag tuppar av.
Visst är det en härlig känsla
SvaraRadera5 km utan att alls gå? Hur gör man? Jag kan inte springa 1!
SvaraRaderaHeja! Det är en fantastisk skön känsla när det känns roligt! Säger ju sig själv, men du vet vad jag menar.
SvaraRaderaTack för din omtanke och fina kommentarer! KRAM
Oj, beundransvärt tycker jag! Jag vill, men kommer inte över tröskeln riktigt!
SvaraRaderaHeja på-hälsningar! Helen