Att bli galen eller vara galen, en skillnad

Det händer att jag utbrister "jag blir gaaalen!" Det händer rätt ofta om jag ska vara ärlig.

Jag blir galen över mitt stökiga hem som någon annan stökat till, över idioter, över motsträviga barn, över en toltaldisträ make.

Men egentligen menar jag med galen att jag blir irriterad eller arg. Jag har trots ilskan någon form av förankring i verkligheten.

Så möter jag en bekant. Vi talar om ditt och datt. Hon ler hela tiden. Och säger att jag verkar konstig. Lite lurig så där. Och att just i dag så verkar alla lite märkliga. Typ som om hon var med i en dokusåpa.

Och jag kontrar lite skämtsamt, men med ett stänk av allvar att kanske det är hon som är konstig. Och sedan med ännu mer allvar, att hon kanske inte mår bra. Detta möts med ett gällt skratt.

Några dagar senare får jag reda på att hon blivit sjuk. Galen, skulle man kunna säga. För hon tror att hennes arbetsplats är TV-bevakad. Och att allt hon gör i sitt hem filmas. Och att folk vill henne illa. Och att det sänds kodade meddelanden till henne via radio och TV.

Det har slagit slint för denna högutbildade prydliga kvinna. Och det gör ont i hjärtat.

Jag hoppas att hon snart blir frisk. Och att jag själv aldrig blir galen. Galen på riktigt.