Jag pratar med en släkting. Han och hans syskon håller på att tömma deras mors hem. Hon är dement och kan inte längre bo hemma. Vi talar om att det är jobbigt att sortera och slänga någon annans tillhörigheter.
Men mest talar han om en servis. Den är värd pengar. Min släkting har det bra ställt. Han behöver ingen fler servis. Och pengar har han så att han klarar sig. Likaså är det med hans syskon. Men ändå. Deras tankar kretsar kring en servis.
När min farfar dog bråkade hans sambo med pappa om dödsboet. Hon ville ha ersättning för att hon tagit hand om farfar. Jag trodde man bodde ihop av kärlek..
En av mina vänner pratar sällan med sina syskon. Hon har tappat lusten. Syskonen har nämligen haft åsikter om deras fortfarande levande föräldrars testamente. De anser att det finns orättvisor i hur pengar och egendom kommer att fördelas.
Min vän anser att hennes föräldrar får göra vad de vill med sina pengar. Kanske spela bort alltihop i Las Vegas om det är det de vill. Hennes syskon förstår inte ens vad hon pratar om.
Pengar kan verkligen locka fram det sämsta hos människor. Och jag vill inte glorifiera människor som inte har det så gott ställt. Men i mitt liv har det varit så, att den som haft minst har gett mest. Mest omtanke, flest presenter och mest närvaro.
Ändå drömmer jag om att bli rik. Så att jag kan bjuda alla jag tycker om på roligheter. Och köpa mig en snygg servis;)
Jag köpte en gammal servis på loppis den kostade bara 150 kr har jag för mig! Inte mkt att bråka om! Pengar tar fram det sämsta hos människor, jag tycker dina släktingar är dumma!!!
SvaraRaderaSvårt det där med pengar... Håller med om att det är bra att ha men det är många som har mycket som har väldiga besvär med pangar och saker... Jag tror att om man tjafsar så handlar det för det mesta om annat, knepiga relationer, risig kommunikation osv... Trist i alla fall... Det där med att jobba med människor har sina för och nackdelar, hoppas arkivjobet dök upp ;-) Kram
SvaraRaderaMin pappa blev dement för många år sedan och min mamma lever ensam i dag. Hon ber ofta om ursäkt när hon gör något som kostar pengar, typ en utlandsresa med vänner. Jag blir lite arg på henne då. Jag och mina tre syskon är av samma uppfattning. Det är mammas pengar och hon gör vad hon vill med dem. Vi är vuxna och har egna pengar. Inte så mycket kanske men absolut så att vi klarar oss utan hennes.
SvaraRaderaJag tycker det är osmakligt när släkt bråkar om vem som ska ha vad.
Det är mycket osmakligt när folk bråkar. Men folk gör det. När man ser pris och inte värde på det man plockar med. Sorgligt är det.
SvaraRaderaHuvudet på spiken i det här inlägget, tyvärr....
SvaraRadera*håller med Osloskånskan*...
SvaraRaderaJag såg som litet barn vuxna "tanter" som stod på gården och drog i varsin ände av en trasmatta. En trasmatta som blev över efter en som dött. Det är bara ett litet exempel på vad jag upplevt när något ska delas efter en släkting. Ja herregud, gissa om min släkt (de äldre) snackar med varandra numera?
Tack och lov att min fattiga, sjuka morsa alltid tänkte på andra i första hand och att hon fick sina båda barn (syrran och mig) att aldrig nånsin sko sig på nån annan!
När morsan dog, efter en kort vistelse på "hemmet", så trätte syrran och jag om vad vi INTE ville ha, av det lilla som fanns att få. Hos syrran finns idag några fina möbler, eftersom hon har plats för dem, hos mig finns ett litet skrin med kärleksbrev från min farsa till min morsa.
Ärligt; jag förstår liksom inte detta att dagens vuxna "barn" mer eller mindre fordrar att föräldrarna ska spara och efterlämna en massa till dem. Jag tycker istället att de ska uppmuntra sina föräldrar att försöka leva livet, göra sånt de tycker är kul, utnyttja den tiden de har och göra slut på alla (ev.) pengar som finns.
För övrigt älskar jag den bilden du hittat på Julia Ceasar i ett av dina tidigare inlägg. Henne minns jag lite så där (ja, så gammal är jag). Hon var ju världens suraste kärring, men ändå så gooo. Kan höra henne i mitt inre när hon gastar "jooooooo naaajtid steeijds off ammöööörka...såna goa kärringar/tanter älskar jag!
.. och för att fortsätta denna diskussionen...
SvaraRaderaHade jag haft en egen blogg hade jag nu skrivit om hur en del vuxna barn beter sig mot sina föräldrar. Föräldrar, som i de flesta fall saknat och längtat efter sin partner efter dennas bortgång. Föräldrar som kanske efter ett långt tag hittar nån att dela ålderdomen med, göra roliga saker tillsammans med, kanske bara laga och äta mat tillsammans med...föräldrar som lever upp, plötsligt tycker det är kul igen... ända tills dessa föräldrars barn sätter stopp!!! Sätter stopp för att de är oroliga att denna "nya/nye" ska ta ifrån dem det som är deras!?? Alltså det som kanske blir över när föräldern avlider.
Istället borde alla "barn" glädjas med sina gamla föräldrar, se och uppleva hur glada de är igen, berätta för dem hur underbart det är att "nu har du äntligen blivit glad igen och jag gläds med dig..."
Jag vet inte om du, som är ganska ung, har såna erfarenheter, men jag har, men jag har ingen blogg, så jag kommenterar här istället.
Nog ska ha mer brukar de säga här....*suck*
SvaraRaderaJa, man undrar vad som händer med oss människor ibland. Knepigt är det. Fru Venus: Här i Sverige säger vi "Mycket vill ha mer", men det visste du säkert.
SvaraRaderaI dagens läge är det konstigt att barn anser sig har rätt till föräldrarnas egendom. Vill man ha något får man väl spara ihop till det själv och låta de äldre få leva loppan för det dom äger och har. Dom har minsann försörjt sina barn fram till 20-årsåldern för det mesta.
SvaraRaderaJag har hotat med att spöka för mina barn om dom så mycket som tänker tanken att bråka med varandra om vad jag och gubben lämnar efter oss. Och uppriktigt sagt har jag svårt att tro att dom skulle göra det, dom verkar inte vara så mycket för det materiella.