söndag 20 maj 2012

Barnrumpor

Barnrumpor är bland det sötaste jag vet. Något som kanske inte är okay att stå för i dessa tider när tidningarna skriver om pedofiler mest hela tiden. Men barn för mig är inga sexuella objekt. De är söta. De flesta av dem i alla fall. Likaså deras rumpor.

När Älvan var spädbarn så fick vi henne att somna genom att klappa henne på rumpan. Likaså Dansösen. Det där har liksom blivit en vana. En klapp på rumpan när jag kramar dem. Men nu har Älvan sagt ifrån. Hon är för stor för rumpklapp. Vilket jag måste respektera. Dansösen säger att det är okay för hennes del, tills vidare. Men hon tror att om något år, då är det slutklappat.

Och jag förstår dem. Med åldern växer integriteten. Från att ha velat ha hjälp vid toalettbesök och duschning så är nu badrumsdörren stängd. Att ha glömt baddräkten och bada näck på stranden var för några år sedan inga problem, nu skulle det vara en omöjlighet.

Och kanske har det inte bara med integritet att göra. De vill visa att de är stora. På polska finns ett ord som heter "Upupienie" i svensk skrift. Det betyder "förrumpning". Alltså att man gör någon mindre än vad den är.

Så även om mina händer saknar deras stunsiga små rumpor så vill jag inte "förrumpa" dem. Om jag förväntar mig att de ska klara av att städa sina rum, tillbringa tid hemma utan en vuxen, göra små ärenden, vilket jag gör, då kan jag inte behandla dem som bebisar. Så klart. Bara jag minns det nu, till nästa kram...

12 kommentarer:

  1. :-) En rumpklapp på de små låter gulligt. Men du har helt rätt. Det gäller att lyssna på våra barn så att vi inte förminskar eller förnedrar dem. Det kommer vi ihåg. Även efter nästa kram.

    SvaraRadera
  2. Dutta rumpmetoden har jag också med framgång använt på mina när dom ska sova.

    När vi väntade vårt första barn var det en som förklarade att; -Samma sekund som du håller det nyfödda barnet i din famn börjar bebisens livslånga kamp för självständighet. Dom börjar liksom resan för att bli oberoende av oss föräldrar redan i vaggan. En del av stegen dom tar är jobbigare än andra.

    SvaraRadera
  3. Du gör det enda (ända? *fniss*) riktiga, respekterar dem. BRA!

    SvaraRadera
  4. Det är tråkigt när de blir för stora för pussar och kramar och magpruttar (du vet när man lägger munnen mot deras mage och blåser)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krameriet kommer tillbaka när dom flyttar hemifrån!

      Radera
    2. När kommer magpruttandet tillbaka då? ;)

      Radera
  5. Man kan börja om med barnbarnen sedan : ) Ha förtröstan!

    SvaraRadera
  6. Huvudsaken är att man håller sin egen famn öppen om dom skulle behöva krypa in där en liten stund. Utan rumpklapp.

    SvaraRadera
  7. Jag har gjort likadant med mina barn men av samma skäl är det slut nu på det. Det som är tråkigast är att på den tiden jag klappade var det ingen som ifrågasatte avsikten. I dag är det näst intill fult i alla fall känner många föräldrar så. Kastar blicken runt och kollar så inte någon tror något.
    Så synd att vi lever i ett sådant samhälle idag
    Ha en fin dag

    SvaraRadera
  8. Jag tänkte just på det i helgen, när jag klappade barnbarnet på rumpan, att man får passa sig :( Sådana tankar fanns inte när de egna barnen var små. För visst är en liten barnrumpa gullig, dock inte alls sexuellt tänkt!

    SvaraRadera
  9. Bara häromdagen fick jag uppleva hur vårt lilla åttaåriga barnbarn mycket noga stängde badrumsdörren när han skulle kissa! En epok gick därmed i graven,suck!
    Önskar er alla sköna dagar!

    SvaraRadera
  10. Åh...jag känner så igen det! Jag får inte säga "gulle" till mina när vi är ute bland folk....kör det på Mannen nu istället ;-)

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.