onsdag 9 maj 2012

Jag svor i kyrkan. Igen.

Älvans skola (den med hångelförbud) ordnar varje år en vårkonsert i kyrkan. Eller inte en. I dagarna tre är det konsert, både morgon och kväll.

Massa barn sjunger och massa föräldrar stressar ihjäl sig för att hämta och lämna och det finns inte parkeringar så det räcker så det är ett mindre trafikkaos.

Idag var det genrep och jag for som en iller för att hämta en Älva som bara ett par timmar senare skulle vara i kyrkan igen. Och repet hade dragit ut på tiden. Så klart. Och då svor jag. Högt och ljudligt. Ett antal bistra mammor tittade på mig. Och jag bad om ursäkt, men fortsätta svära inombords.

Och jag tänkte att det är ändå ingen som vet vem jag är. Men det visste de visst, dessa mammor. Att Älvan var min och vart vi bodde. Det framkom i småpratet oss mödrar emellan.

Och jag kom ihåg att jag borpåenlitenort där alla har koll på varandra förutom jag, somharnollkoll.

Och jag tänkte att de var då själva faen att man inte kan få svära i kyrkan i fred. Anonymt.

6 kommentarer:

  1. Ha, ha "guud" vad jag känner igen mig...

    SvaraRadera
  2. Ja, jag känner också igen mig...

    SvaraRadera
  3. Mycket bar skildring av en dag i maj när man har yngre barn. Så klart man får svära inför andra mammor men jag har hört någonstans att man inte får svära i kyrkan. Jag tror att det var min mamma som sa det.
    Tanka bilen och fyll på olja och ila vidare

    SvaraRadera
  4. jag har oxå svurit i kyrkan (och överlevt)

    SvaraRadera
  5. Oj, nej, det hade jag nog inte gjort här. Här finns fortfarande schartaunismen och allt är förbjudet och fel och farligt. Men där jag bodde förut hade det funkat galant om tungan sluntit. Men jag tror du är förlåten.
    Agneta kram

    SvaraRadera
  6. Svor du riktigt högt? Eller bara lite i mungipan sådär?

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.