onsdag 9 maj 2012

Tjocka barn. Vem äger problemet?

Älvan och hennes bästa vän skriver små brev till varandra. Fast de ses nästanvarjedag. Ett brev från bästisen ligger uppslaget på Älvans skrivbord.

"Du är min bästa vän. Du är så snäll. Du har aldrig sagt att jag är tjock."

Det knyter sig i magen. Fina, glada, aktiva, trogna bästis. Inte är hon väl tjock? Möjligen lite mullig. Särskilt i jämförelse med Älvan som ser ut som en ja, Älva. Men tjock? Kroppar förändras och växer i den här åldern.

Men nu har bästisen godisförbud. Ska hålla upp ett år och då får hon pengar. Och det är väl bra. Godis är ju ingen livsviktig nyttighet direkt. Hon håller stenhårt på det. Men hennes hårtarbetande och stressande föräldrar är inte lika noga med mathållningen. Billy panpizza, våfflor, pannkakor och läsk ingår i bästisens veckodiet. Så vart kommer egentligen hullet ifrån? Godiset eller maten? Och maten kan hon ju inte göra så mycket åt..

Så möter jag en bekant i mataffären. Vi talar om dittochdatt och våra barn. Hennes 9åriga son står och bligar på mig under kepsen. Bekantingen säger att sonen är ledsen över sin vikt. Och ja, han är överviktig. Det ser till och med jag. Jag ser också att han skruvar besvärat på sig. Hans mamma har precis sagt att han är tjock.

Och sedan skiljs vi åt. Vi ska ju handla mat. Och jag hör att sonen önskar sig hamburgare och pommes frites till middag. Och det ska han få, säger hans mamma.

Och jag är ingen dundermamma. Här äts det halvfabrikat ibland och det fredagsmyses med chips. Men om något av mina barn skulle bli överviktigt. Då skulle jag se det som mitt bekymmer att lösa. Inte barnets.

8 kommentarer:

  1. Helt klart föräldrarnas ansvar att styra in barnet på den rätta vägen medans tid är. Tids nog kommer de att göra egna val gällande sin kost men så länge de är barn måste föräldrarna ta det yttersta ansvaret. Tycker jag.
    PS Jag gillar din blogg skarpt!

    SvaraRadera
  2. Så sant.. Brottas själv med en som väger lite för mycket och en som väger lite för lite och den minsta är precis lagom.. Enligt alla kurvor iaf. Men i mina ögon är alla tre perfekta och vet att det brukar jämna ut sig, så småningom. Men håller absolut med om att det är mitt ansvar som förälder att prägla barnen med goda kostvanor och vikten av att röra på sig.. Men det är inte helt lätt.

    SvaraRadera
  3. Det här brukar trigga igång mig ordentligt.
    Att föräldrar helt plötsligt får för sig att de ska "banta" sina barn när telningarna kommer i 9-11-årsåldern är inte ovanligt.

    Helt, helt fel!!!
    Ungar växer först på bredden, sen på längden.
    Puberteten står och lurar bakom hörnet och alla barn ska igenom den men inte utan att kroppen förändras.

    Förutsättningarna måste givetvis vara goda med varierad kost, vettiga förhållanden mellan mat och rörelse men att ge ungarna hel- eller halvfabrikat istället för "riktig mat", det är att be om problem.
    Inte bara av viktskäl utan även i fråga om hälsa överlag!

    Vi äter också snabbmat emellanåt men det tillhör ovanligheterna.
    Merparten av kosten är "lagad från grunden".

    Dessutom är det vuxnas skeva bild av "hälsosamt smala" personer, dieter och andra märkliga varianter av träningshets som ligger till grund för morgondagens jojo-bantande personer.

    Förlåt om jag tog över lite grann men detta ämne kan jag skriva spaltmil om!

    SvaraRadera
  4. Fan vad trött jag blir. Du skulle höra föräldrarna till barnen på "mitt" dagis. Jävligt noga med vad de äter på dagis men hemma kan de äta korv och bröd till middag. Så sorgligt.

    SvaraRadera
  5. Ja, det är konstigt det där. Man borde ALDRIG diskutera någons vikt inför barn. (Säger jag som mullig mamma till dotter som i vuxen ålder fick anorexi...Mitt fel?)

    SvaraRadera
  6. Ezter - jag tror inte det inverkar.
    Det finns mer än vikt som spelar in när någon drabbas av anorexia.
    Kontrollbehovet tar över psyket, vikten är bara en bieffekt.
    Alternativet är en bantning som blir "för" lyckad men då är det återigen kontrollbehovet som styr upp på banan igen!

    SvaraRadera
  7. Usch och fy ja. Sånt är känsligt när det gäller barnen.
    Har ju en dotter som blir 11 i år och hon är inte direkt trådsmal, men heller inte tjock. Men speglar sig och jämför sig med bästisen som är 15 cm längre och väger mindre.....:/

    SvaraRadera
  8. AAAAAAARGGHH! Fan och hans djävla morsa så arg jag blir. Dessa, ibland, välmenande föräldrar. Godisförbud när maten är rena fettbomben och livsfarlig!
    Och jag fattar visst att det är lättare att välja den enkla vägen, både när det gäller att ge efter för barnens önskan och för att det går fort. För att inte tala om ekonomiskt. Det är tio gånger billigare att köpa skräpmat än riktig mat. En påse pommesfrites är billigare nu än den var när jag var liten. Hur sjukt som helst!
    Och ja, visst äts det halvfabrikat här med. Idag gjorde vi falukorv i ugn. Men för att lära våra barn hur gott nyttig mat smakar och hur man lagar mat måste man = jag och andra föräldrar, låta våra barn vara med och laga mat och lära sig vad som är nyttigt. Och då pratar vi inte brysselkål i parti och minut. Jag gillar för övrigt inte brysselkål. Och att prata om barnen när de är med är aldrig, never ever ok! Aldrig! Punkt.

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.