Så gick vi från jämställda (videladepåallthemarbeteochdetmestagjordeviihop, till och med tilltvättstugangickvitillsammans) till att successivt hamna i en mer 1800-tals lik hemsituation.
Ty vi skaffade barn. Och hus. Och maken skaffade nytt jobb som innebar pendlingstid. Och helt plötsligt stod jag där. Med uppgiften att lämnaochhämta Dansösen på skolan som inte ligger på vår hemort men på orten där jag jobbar. Praktiskt och bra.
Och eftersom jag kom hem först sålagadejagmiddag och när jag ändåvarhemma såladdadejagtvättmaskinen. Praktiskt och bra.
Och eftersom jag stod för skolskjutsandet så såg jag tillattgympapåsen varpackad och i sammaveva påmindejagomläxorna. Ochdensomlagarmiddag blir även den somsertillattdetfinnsmathemma. Och när manändåhandlar så ärdetlikabra att ha kollpåomtoapappretärslut eller tandkrämen. Praktiskt och bra.
Och när tempot ändå var uppe passadejagpåattstädahuset. Ochnärmanvetattmanskastäda så är det lika bäst attplockaundanallasspriddaprylarförst. Praktiskt och bra.
Och maken skötte pelletspannan. Bytte däck på bilen. Renoverade huset i låååångsaaam takt. Klippte gräs eller skottade snö vidbehov.
Och allt blev en vana. Tills humöret rann över. Och jag satte upp en lista på kylen om allt som behöver göras i ett hem. Och vem som gjorde vad. Och det blev extremt tydligt för alla. Att jag gjorde mest.
Och det var ju inte rättvist. Inte alls som det var tänkt.
Men det tar tid att bryta vanor. Både vanan att det mesta fixas åt en. Men också den förbannade vanan att fixa allt innannågonannanenshinnertänkatanken.
Men vi är på god väg.
Annars så funkar ju metoden jag använde mig av idag. Vara genomförkyld och sucka över att inte orka. Huset är nu städat utan att jag lyft ett finger! Finemang!
Känner igen det där. Men hos oss är det även jag som skottar snö eftersom maken oftast inte är hemma när det snöar...
SvaraRadera