Trots hårt jobb är jag fortfarande en blödig typ

Mitt mål i livet är att bli en arg tant. En med skinn på näsan som alltid tycker sig ha rätt.

Inga gråskalor, utan allt är antingen svart eller vitt. Det skulle göra livet mindre komplicerat.

Den tant jag vill bli ska självklart ta sin plats. Fumla med mynten i kassan, lägga krona efter krona medan kön bakom går i spinn.

Den tant jag vill bli ska högt uttala sina åsikter om stort som smått. Och sällan ska hon bli berörd eller rörd.

Men då är det det här med barnen. Mina barn. Som så ofta lockar mig till skratt. Min barska min försvinner i ett nafs.

Och så blir jag tårögd. Över deras klokskap, kreativitet och ocensurerade kärlek. Jo, jag vet. Den ocensurerade kärleken kommer att förändras. Stundom vara arg, kritisk och i bästa fall balanserad. Men ändå.

Dansösen har virkat ett mobilfodral

Och sytt en grytlapp

Och så har Älvan och Dansösen kreerat ett familjespel

Med sådana julklappar är det svårt att vara en tuff brud. Dessa timmar som har lagts ned.

Och familjespelet fick mig att kikna av skratt. Döttrarna hade skrivit ord på ett antal kort. Som sedan lästes upp av en spelare i taget. Dessa ord skulle då bli ett sammansatt ord. Alltså, någon läser upp ordet "present" och då ska man snabbt komma på ett ord som passar med present, typ "presentpapper". Den som skrek högst och först fick flytta fram ett steg.

Och eftersom vi är så ryysligt snälla så godkände vi maken när han på ordet "matta" ropade Mata Hari. Och på "tunna" tunnhårig.

Men bäst av allt det var nog Dansösens association. "Band" blev Bandhagen. (en förort till Stockholm. reds.anm.)

Och vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, att jag älskar mina barn sjuukt mycket. Och att jag nog kan bli en tuff tant. Bara det inte gäller mina barn. För då är jag blödig som faen.