Det är Reinfeldts fel att jag inte har någon barnvakt

På lördag är vi bortbjudna jag och maken. På en liten tillställning där värdparet önskar barnfritt. Jag förstår dem. Barn, även trevliga sådana, kan liksom vara i vägen när det är fest. De har tråkigt, eller bråkar, eller vill hem, eller ska underhålla alla med roliga historier som bara en 5 åring skrattar åt. Ja, ni vet.

Men vi har problem med barnvakt.

Min mor jobbar. Trots att hon fyllt 66 år jobbar hon fortfarande heltid. På rullande schema vardag som helg, ja hon jobbar inom vården. Och gör man det utan att vara läkare då har man inte råd att gå i pension vid 65. I alla fall inte om man är ensam och inte har någon partner som drar in lite kosing också.

Barnens farfar jobbar bara ibland. Han har passerat 70. Men hans fru jobbar fortfarande. Inom den sociala sektorn som är så nedskuren så snart finns det inte pengar kvar till nåt. Hon sliter sitt hår för att folk ska få tillfälligt tak över huvudet och en brödbit att tugga på. Hon är trött. Hon vill resa bort med sin man och vila.

Och vi bor i en relativt välmående ort. Där medel ochövermedel inkomsttagarna är överrepresenterade. Och sådan människor har ju fått mer i plånboken nu, med jobbskatteavdrag och annat. Så barnens små väninnor som annars gärna skulle ta emot en nattgäst, de är bortresta. För familjerna har råd med firabortasemester.

Och då säger du kanske att det här Rut avdraget kan ju nu komma till pass. Att vi betalar någon för att sitta barnvakt.

Där går min gräns. Inga okända över min tröskel, tack. I alla fall inte när det gäller barnpassning.

Undrar om någon håller med om min retorik. Mer än jag själv.