Är cynism ärftligt? Eller är det miljön?

Jag är inte känd som särskilt snäll. Omtänksam möjligen, till och med empatisk i bland, men inte snäll.

Cynism är mitt andranamn. På gott och ont.

Gatan utanför mitt hus är en raksträcka. Mopedisterna ääälskar att bränna på där. Även annan motorburen ungdom. Jag har haft planer på att spänna upp en vajer över gatan. Utan huvud är det svårt att köra. Maken är snällare, han fantiserar om att "spilla" några liter olja på vägen eller uppfinna en mackapär som avger en elektromagnetisk puls så att motorerna dör (ja han gillar sci-fi).

Så är jag ute på promenad med Dansösen. Hon får en sten i skon. Tar ut den.

- Ja, det är väl bättre att ha en sten i skon i stället för att ha en sten som hjärna, säger hon och pekar på några mopedister.
- En sådan där liten sten, som bara skramlar därinne, fortsätter hon.

Arv eller miljö? Jag bara frågar.