Hurtbullar och andra sunda människor brukar ju sjunga kroppsrörelsens lov. Man ska rööra på sig, säger de. För det är såå nyttigt.
Säkert har de rätt tänker jag, men det är ju så tråååkigt att rööra på sig.
Och hjärnforskarna och annat löst folk som psykologer och dylikt säger också att det är bra att röööra på sig. Särskilt utomhus. För då får man även ljus. Och lättare nedstämdhet kan man minsann bota med promenader.
Jaha, tänker jag. Men när man alltsomoftast funderar på att det skulle vara skönt att köra in i en bergvägg i hög fart, då är motivationen för en långpromenad svår att finna.
Fast egentligen vill jag inte köra in i en bergvägg. Bara i fantasin.
Men jag vill vara lite glad. I alla fall då och då.
Så när jag hade funderat på den där bergväggen i ett halvår ungefär och tanken inte släppte då gick jag till doktorn. Doktorer och jag är ett kapitel för sig. Ett sorgligt ett. Men den här doktorn av outstanding bra. För att hon lyssnade på allt jag sa. Tog mig på allvar och ville hjälpa.
Och jag fick medicin och terapi. Och den rara doktorn träffade jag bara en gång. För sedan skulle hon byta arbetsplats och ort. Och vet ni vad, det ringde hon och berättade. Så att jag skulle veta, att hon inte fanns kvar. Ni förstår att jag gillade henne. I hennes ögon var jag en människa, inte bara patient.
Och medicinen hjälpte nog lite, för bergväggstanken försvann. Och terapin är säkert också bra, men just nu är det sommaruppehåll.
Men riktigt glad, det kan jag inte påstå att jag varit.
Så då började jag att promenera. Motvilligt. Men varje dag. 4 kilometer. Ibland var det skönt, ibland urtrist. Men jag fortsatte. Sedan lufsade jag några steg då och då. Jogga är för mycket sagt.
Och den där rundan har känts kortare och kortare för varje vecka. Och i dag lufsade jag 1 kilometer i ett streck. Och jag kände glädje. Faktiskt. Ren och skär glädje. Över att min kropp fungerar, trots skruvar i knät, trots hålfotsinlägg.
Och när hösten kommer och latheten sätter in då ska jag läsa det här inlägget. Och försöka påminna mig själv om känslan. Så att jag inte stannar upp. Stannar i jaghinnerintepromeneraförjagmåstetvättajobba ochjagärjusåååtrööött.
Men jag hatar ändå när hurtbullar har rätt!!
Ingemar Bergman kan nog knappast kallas för hurtbulle. Hans recept var att promenera för som han sa: "dä dämonerna de trivs i soffan".
SvaraRaderaHade inte jag tränat förra året hade jag bokstavligen gått under.
Känner igen mig. I bergväggar, mediciner, terapi och promenader!!!
SvaraRaderaKan du påminna mig om att jag ska läsa det här inlägget varje dag resten av året?
SvaraRaderaUnderbart!
SvaraRaderaKanoners!
SvaraRaderaInstämmer med fru Venus! Snälla påminn mig också! ;-)
SvaraRaderaDet är därför folk med hundar är friskare. Dom behöver aldrig fundera på om dom ska promenera eller inte, dom är tvungna. I ur och skur, sommar som vinter. Visst kan man knorra över det till och från, men innerst inne vet man med sig att man bara mår bra av det.
SvaraRaderaTycker man att det är långtråkigt kan man ju alltid lyssna på en bokläsning, musig eller varför inte P1 under tiden. Att ha en kamera med sig och leta efter fotomotiv kan också vara en morot.
Önskar dig allt gott!