onsdag 25 juli 2012

Är cynism ärftligt? Eller är det miljön?

Jag är inte känd som särskilt snäll. Omtänksam möjligen, till och med empatisk i bland, men inte snäll.

Cynism är mitt andranamn. På gott och ont.

Gatan utanför mitt hus är en raksträcka. Mopedisterna ääälskar att bränna på där. Även annan motorburen ungdom. Jag har haft planer på att spänna upp en vajer över gatan. Utan huvud är det svårt att köra. Maken är snällare, han fantiserar om att "spilla" några liter olja på vägen eller uppfinna en mackapär som avger en elektromagnetisk puls så att motorerna dör (ja han gillar sci-fi).

Så är jag ute på promenad med Dansösen. Hon får en sten i skon. Tar ut den.

- Ja, det är väl bättre att ha en sten i skon i stället för att ha en sten som hjärna, säger hon och pekar på några mopedister.
- En sådan där liten sten, som bara skramlar därinne, fortsätter hon.

Arv eller miljö? Jag bara frågar.

8 kommentarer:

  1. :-)) Äpplet faller inte så långt från päronträdet ;-)

    SvaraRadera
  2. Mohaha!
    Känner igen det där. Både från mig själv och mina barn. ;)

    SvaraRadera
  3. Den ungen finns det hopp om!

    SvaraRadera
  4. Det var någon som spände upp en vajer en gång. 15-åringen ströps sakta till sin död.
    Så den ska du nog glömma.

    Men lite olja kanske..eller spikmatta?

    SvaraRadera
  5. Jadu, de flesta är nog som oss då... Härlig unge ;)

    SvaraRadera
  6. Mohhahhaa. Har du närt en cyniker vid din barm?

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.