Att vara ansiktsblind

Jag lider av lättare ansiktsblindhet. Särskilt när det gäller pojkar och män.

Pojkarna i döttrarnas skolklasser ser ungefär likadana ut i mina ögon. Ljust hår och röda kinder. Jag blandar ihop deras namn konstant.

Men de flesta män är också rätt lika. I mina ögon. Och vissa kvinnor. Vilket gör att jag inte känner igen dem, fast jag borde.

En man har råkat ut för min oförmåga ett antal gånger. En god väns make, eller nu är han hennes föredettamake. Hursomhelst. Vi har känt varandra i flera år. Ätit någon parmiddag ihop (medan de fortfarande var gifta). Småpratat över en kopp kaffe. Inget intensivt, regelbundet umgänge men vi har setts, medan han fortfarande var gift med min väninna.

Och vi möts fortfarande då och då. Vi bor på samma ort. Men om han inte hejar på mig, så ser jag honom inte. Hans ansikte liksom försvinner in i omgivningen. Det börjar bli lite pinsamt.

Så står jag och packar varor i den lokala mataffären.

- Hej, säger en röst och nämner även mitt namn.

Det är han. Vi har våra huvuden några decimeter ifrån varandra. Men jag har inte sett honom.

- Åh, jag kände inte igen dig. Du ser så sommarfräsch ut, säger jag i ett försök att rädda ansiktet en aning.

Som om han såg ofräsch ut annars. Det gör han inte. Det är bara det att han inte syns.

Och så får jag ett leende tillbaka. Och jag förstår att han tror att jag flirtar lite! Stackars karl. Jag som inte ens minns hans namn.