Om min dotter får ätstörningar så är det H&M:s feeel!!

Jag håller ingen diet. Pratar inte om vikt. Inte när mina barn lyssnar.

För tillfället tänker jag på vad jag äter. Men jag gör ingen grej av det. Väger mig då och då när ingen ser.

Ty jag vet att jag är en förebild för mina döttrar. Och kanske drabbas de av olyckor i livet, men jag vill förmedla en känsla av att man ska vara nöjd med den kropp man fått. Nöjd med sig själv.

Och det har gått hyfsat tycker jag.

Tills det är dags att köpa kläder. Älvan kan ha vad som helst. Det är efter henne alla moderna barnkläder sytts.

Men få barn ser ut som Älvan. Hennes lillasyster gör det inte. Det är en mardröm att hitta kläder till Dansösen. Hon är en robust liten dam med en önskan om att allt ska sitta bekvämt.

Senast vi skulle prova byxor blev det väl en sisådär 40 par som åkte på och av. Ty "slimfit" är det som gäller. Och min Dansös är icke slim. Hon är ett barn!

Och tidigare om åren är det "killavdelningen" som gällt vid köp av byxor. Ty killar får visst ha kläder som är slitstarka och bekväma.

Men nu är Dansösen 9 år. Och även 9-åriga pojkar ska ha "slimfit". Och de pösiga byxor som finns passar inte en liten tjejs kropp, för grenen hänger vid knäna.

Och Dansösen konstaterar att "jag har så feta lår". Och hon säger det i krasst konstaterande ton. Inte i jaggnällerlitefårvisevadsomhänderton som tonåringar kan göra. 

Tack som faen alla jävla klädkedjor och anorektikerförespråkarna H&M i synnerhet.

Till slut bidde det några byxor. Alldeles för långa. Men med rätt vidd.

Min älskade vackra Dansös. Må du alltid älska dig själv så som jag älskar dig. Innerligt.