söndag 19 augusti 2012

Att mata en mormor

Så satt jag vid mormors sjukbädd i sju timmar i sträck. Och vi vandrade i minnets land. Och med tanke på att hon är 94 år, sjuk och en aning desorienterad av att inte vara hemma tyckte jag att hon var ovanligt klar i knoppen.

Fast hon ibland trodde att jag och min mor var syskon. Fast hennes starrgrumliga snart blinda ögon såg lite märkliga syner. Fast att hon ibland sa att det nog var dags att gå och lägga sig trots att hon redan låg.

Hon kände igen mig. Och ibland var hon helt här och nu. Och jag petade i henne mat, för det var svårt för henne att göra själv. Och när hon ville vila så sjöng jag en sång för henne som hon lärt mig när jag var liten och hon nynnade med.

- Alla är så rara, sa mormor.
- Det är för att du är så rar och go. Du är lätt att älska, svarade jag.
-Vad sa du? frågade mormor.
-Jo, jag satt du är go och rar och att jag älskar dig.
-Jag hörde dig nog. Jag gick bara med håven, ler mormor.

Och då skrattade jag högt och visste att en stund till finns hon kvar hos mig.

7 kommentarer:

  1. "Jag gick bara med håven"...underbart!

    SvaraRadera
  2. Ja såna där vackra ord kan väl ingen höra tillräckligt ♥

    SvaraRadera
  3. :-)) Nu vet jag vem du brås på! Kvällskram

    SvaraRadera
  4. Sådana stunder lever man länge på. :)

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.