Den fula familjen

På min gata bor det en ful familj. Så får man säkert inte tycka, men det tycker jag ändå.

De är blekt färglösa hela högen förutom de individer i familjen som kommit in i puberteten, de blandar sin blekhet med rödavarigabölder. De yngre varianterna låter i stället väldigt mycket. Men vad de säger har jag ingen aning om. Logoped skulle nog vara på sin plats. Och de vuxna är som sagt bara fula och färglösa.

De har en hund. Den är också ful. Och den skäller oavbrutet. Nästan i alla fall.

Fast det hade jag nog också gjort om jag bodde i den familjen. För på dagarna så är hunden i en hundgård. Och skäller på alla som går förbi. Sedan tar någon i familjen ut skrället på en oinspirerad promenad runt kvarteret. Då skäller den på alla den möter.

Jag tror att hunden har tråkigt. Och det är nog därför jag tycker att familjen är ful. Det och att herrn i  den fula familjen tycker att kl. 07.00 en lördagsmorgon är den perfekta tidpunkten för att sätta igång sin vedklyv och motorsåg och allt annat som brummarochgnisslar.

Själv är jag perfekt. Ty jag håller käften och sköter mitt. Förutom under mina årliga utskällningar av familjen som nog hörs flera kilometer bort.

Men ful det är jag inte. Möjligen lönnfet och helt vanlig.