Att skiljas är en process

Samma dag som jag blev myndig flyttade jag till min älskade. Min älskade som erbjöd så mycket roligt och spännande. Förälskelsen var total. Inte ett ont ord fick fällas om min älskade, då slog jag bakut.

Förälskelsen mattades så småningom av. Blev mer vardagligt kärvänlig. Somliga dagar inte ens det. Somliga dagar kände jag mig bara stressad av allt min älskade kunde erbjuda. Somliga dagar såg jag på min älskade med tomma ögon.

Men kär det var jag i alla fall. Men kärlek kan sättas på prov. Och det är inte alltid kärleken håller för sådant. Det gjorde inte min.

Att förstå att man ska bo två vuxna och två barn i en tvårumslägenhet medan man förtvivlat går på visningar av större bostäder som ens kötid i den stora stadens bostadskö inte räcker till. Att veta att man inte har råd att köpa en lägenhet som ligger inom rimligt avstånd till de områden av staden man gillar mest.

Att man ska kolla att det inte finns kanyler i sandlådan. Att man ska förklara för sin glada Älva att alla människor är inte så förtjusta i barn. Särskilt inte om de är väldigt påtända och arga.

Det provet klarade inte min kärlek till den stora staden. Så jag flyttade.

Men ibland blossar förälskelsen upp igen. Att sitta en ljum sommarkväll på en uteservering i de södra delarna av staden, det känns nästan som ett försoningsknull. Ömt, rusande och lite ilsket.

Men min längtan efter de knullen blir allt mer sällsynta. Men jag vill inte vara utan dem. Jag behöver dem. Och den stora staden välkomnar mig alltid. Välkomnar mig på sitt lite aviga bullriga smutsiga snobbiga men ack så livgivande sätt.

Och sedan känns det så skönt att komma hem igen. Hem till landsbygden. Som nu faktiskt är mitt hem.