När jag var i elvaårsåldern ägde min mor ett par byxor som var mossgröna och gjorda av bredspårig manchester. Hon älskade dem. Lika mycket som jag hatade dem.
Ja, det fanns en tid när mycket med min mor var pinsamt. Men framförallt när hon hade de där byxorna. När vi åkte tunnelbana tillsammans låtsades jag att någon annan var min mamma. Jag höll mig på min kant.
(Att min mor inte skämdes ett dugg över mig som ibland gick utklädd till clown eller som under en period endast ville ha ett knallgult långt linne med Bob Marley på, toppat med ett brett rödglittrigt skärp, det måste man nog kalla moderskärlek.)
Jag vågade inte säga något om hennes byxor. Ville inte såra. Men sedan som tonåring, när man allt som oftast struntar i föräldrarnas känslor, då sa jag vad jag tyckte. Och hon slängde byxorna. Nästan genast. Förmodligen var de rätt så slitna..
Så var jag nu i den stora staden, tillsammans med mina döttrar. Älvan ska snart fylla 11. Gång på gång höll hon sig på några stegs avstånd från mig och sin lillasyster. Satt en bit ifrån oss på tunnelbanan.
I feel again me, tänkte jag på ren svengelska. Och tog det hela med saktmod. För när vi bara är familjen, till och med när hennes vänner är med, då vill hon kramas och vara nära. Även om suckarna och himlandet med ögonen har ökat markant. Min egen lilla tweenie.
Hade du mossgröna manchesterbyxor på dig då?
SvaraRadera:-) just förmågan att känna igen det gör att vi klarar oss från att på allvar tro att vi är pinsamma. Det är vi ju inte!
SvaraRaderamanchester är lite speciellt... efter ett tag har man slitit bort man- och har bara -chester kvar och då är de inte snygga
SvaraRaderaJag kan inte heller låta bli att undra vad du hade för byxor på dig i Stora staden. :)
SvaraRadera