måndag 27 augusti 2012

Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal. Eller är det tvärtom?

Joakim Thåström sjunger om att alla andra är konstiga och att han är normal. Jag gillar den tanken. För jag tycker att väldigt många människor i min omgivning är riktiga UFO:n.



Men så börjar jag titta mig omkring. Till den kommunala skolan där Älvan går skjutsas barnen av sina föräldrar i fyrhjulsdrivna dyrgripar eller med traktor. De flesta föräldrarna är antingen högavlönade pendlare eller bönder. Några är fattiga. Deras barn cyklar till skolan, oavsett ålder.
Några verkar faktiskt inavlade, vilket kanske inte är jättekonstigt eftersom en del inte varit utanför kommungränsen på flera generationer.

Jag kör om kring i en liten Polo. Den har inte fyrhjulsdrift men går fortare än en traktor. Och jag har mina egendiagnostiserade åkommor, men inavlad är jag ej.

På friskolan där Dansösen går finns inte en traktor så långt ögat når. Bara dyra bilar som körs av välfriserade föräldrar med tillrättalagt minspel och gärna en kostym på galge i baksätet som ska lämnas eller har hämtats från kemtvätten.

Jag är aldrig välfriserad, bara någon minut efter att jag varit hos frissan (som jag går till 1-2 ggr/året) så är håret platt på vissa ställen och rufsigt på andra.

Kemtvätten har jag besökt kanske fem gånger under hela mitt liv. Och mitt minspel avspeglar alltid vad jag känner, tyvärr. Någon pokerspelare blir jag icke.

Och på jobbet är jag ensam om mina arbetsuppgifter. Och en del av mina kollegor fattar nog inte ens vad jag gör. Och så skämtar jag om kyrka, politik och döden. Skämt som bara få förstår.

Och på fritiden så ska det vara parmiddagar och går man på fest så går man alltid med sin partner. Och så ska man vara trädgårdsintresserad och inspireras av inredningstidningar. Eller i alla fall tycka om att laga mat.

Jag bjuder hem de jag gillar, par eller ej. Och vill jag gå på fest men maken är trött, då går jag själv på festen. Och förutom mina få paradrätter så misslyckas jag ofta i köket. Trädgården sköter maken och inredning kan jag knappt stava till. Tak över huvudet räcker bra. (Det där sista var inte riktigt sant, jag vill verkligen renovera mitt hem men jag ooorkar inte).

Så det kanske är alla andra som är normala och jag som är konstig? Ett UFO gör entré.


8 kommentarer:

  1. Låter som du är en vanlig, bra människa!

    SvaraRadera
  2. Guuud vad jag gillar dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag dig. Då är vi överens. Bra.

      Radera
  3. Du är nog normalare än många många andra.:)

    SvaraRadera
  4. Tack. Sitter här och fnissar igenkännande i mycket!
    Däremot blir det ofta parmiddagar - med förtiotusen barn i släptåg - eftersom vi bor som vi gör bortom ära och redbarhet.
    Inavlade kreatur finns även här och min idé om en lyckad middag innehåller betydligt mycket mer vin än snofsigt tillagade rätter!

    SvaraRadera
  5. Men visst är den där sortens normalitet överreklamerad?
    Tror jag som aldrig lämpat mig för sånt.

    SvaraRadera
  6. En sak är säker, om du är ett UFO så är jag också ett. Och det kanske inte säger så mycket egentligen...annars säger det allt.

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.