Jag är ingen vinnarskalle. Bra förlorare är mitt efternamn. Ty jag bryr mig inte.
Till irritation för en del av min omvärld. Det är ju tråkigt att vinna mot någon som bara rycker på axlarna.. Eller så kanske det känns skönt. Att det alltid finns någon man känner sig bättre än. Vad vet jag.
I en vecka var jag en vinnarskalle. Spelade olika ordspel på min ajjfån och svor när jag inte vann. Tills jag insåg att snabb är jag inte, har aldrig varit och inte heller besitter jag ordkunskap som inte ens finns i SAOL.
Och det här moderna med att "nätverka" går emot min grundsyn. Att "nätverka" innebär vad jag förstår att dra nytta av dem man möter. Kanske kan man få ett roligare jobb eller andra fördelar.
Och det tycker jag är en aning oärligt, att umgås med människor för att de kan GE en något förutom den sociala gemenskapen. Men jag är nog vääldigt gammeldags.
Men jag beundrar en del vinnarskallar, det gör jag. De som vet vart de vill och förverkligar det.
Sedan finns det vinnarskallar jag inte beundrar alls. De som ser ALLT som en tävling.
Exempel:
Under några år umgicks jag med en väninna. Vi hade vissa gemensamma beröringspunkter, men det var alltid något som skavde.
Så blev vi gravida samtidigt. Fick barn samtidigt. Och jag mådde skit. För jag var sjuk i havandeskapsförgiftning, mitt barn låg på neonatal och jag var uppsvälld som en blåval och fick umgängestid några timmar om dagen med mitt barn.
Och min väninna var kvittrande glad. För allt hade ju gått så bra. Och de byxor hon köpt i stl 38 var hon tvungen att byta till stl 36.
Och jag muttrade om samlivet och fick till svar att hon undrade vilken P-metod som var bäst. Och jag nämnde den ansträngda ekonomin och hon hade djupa funderingar på om en tempurmadrass till bebisen var okay, eller om något annat alternativ var bättre.
Vår vänskap bestod inte. På mitt initiativ.
Och med henne hade jag faktiskt försökt även detta med att nätverka. Hon hade ett större professionellt nätverk än jag. Och en underbar sommarstuga i stora stadens skärgård, där jag tillbringade många fina stunder. Fina stunder med hennes trevliga föräldrar och syskon.
Men att ha en trevlig familj, det räcker liksom inte. Att ha bra jobbkontakter icke heller. Det måste finnas någonting mer.
Omodern som jag är..
Då är vi två omoderna, tack och lov.
SvaraRaderaDet där med trevlig familj räcker alldeles utmärkt för mig. Släng in lite fina vänner oxå så är jag gärna hur jäkla omodern som helst!!
SvaraRaderaKram på dig :-)
Jag är också omodern!
SvaraRaderaFast jag tycker att du blandar lite äpplen och päron. Vänskap för mig är kravlöst, men KAN också bidra till ett annat jobb om det är jobb man pratat om. För att vänner vet vad jag kan och vill. Och kanske känner till något jobb där jag skulle vara en tillgång och ett jobb som skulle vara en tillgång för mig.
SvaraRaderaAldrig att jag skulle vara vän med någon bara för att eventuellt få ett nytt jobb. Och skaver vänskapen, då är det nog tyvärr inte den vänskap som jag skulle satsa på.
Fast jag gillar det här med att nätverka.
SvaraRaderaFör mig innebär det att vi utbyter erfarenheter och möjligheter med varandra.
Inte skulle jag nyttja det i enkelriktad väg utan självklart har jag någonting att bidra med också - i alla fall vill tro att det är så det är tänkt!?
Och vänskap som bygger på att den ena alltid är lite förmer - det är inte vänskap!
Har du saknat henne? Förmodligen inte. Underligt nog är det som att de där människorna poppar upp lite varstans och även om de inte har alla pengar de låtsas som så är de väldigt lika varandra till sätt och sinne. Otroligt tröttsamt.
SvaraRaderaKram på dig!
Jag sällar mig till det omoderna gänget; kanske vi skulle starta en klubb ihop?
SvaraRaderaOm hon hade varit en riktig vän skulle du nog aldrig ha hört talas om allt hon hade som var större, mera och bättre.
SvaraRadera