Min mentor och jag och Tranströmer

Min mentor och jag är inte vänner privat. Vi arbetar på samma arbetsplats. Hon är högre upp i hierarkin än jag. Och sisådär 15 år äldre.

Men vi föll för varandra direkt. Ni vet sådär när det klickar. Fast vi är så olika, så tänker vi lika. Men hon är klokare än jag. Och smartare. Alltid. Så därför utsåg jag henne till min mentor. Precis som jag med andra jag gillar kan adoptera som extramamma eller syster.

Övriga på arbetsplatsen är lätta att lura. Ingen anar att jag haft tankar om att dö. Så frågar min mentor mig hur det egentligen är. Och jag svarar svävande. Men hon ger sig ju inte. Och jag kan inte ljuga in i hennes klarblå blick.

Så jag säger som det är. Att livet ibland känns svårt. Inte riktigt värt att leva.

Och jag känner mig obekväm när jag säger det, för jag vet att hon i flera år i omgångar kämpat för att överleva sin cancer. Och vi står där mittemot varandra och jag anar det värsta. Att cancern kommit tillbaka.

Några dagar senare ligger det vackra chokladpraliner i mitt arbetsrum när jag kommer på morgonen. Och en dikt av Tranströmer.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta,
som bara kan hittas
av den som gått vilse"

Och med ett tillägg av min mentor. "Minns att njuta av alla de goda ting som finns i livet. Kramar"

Några timmar senare berättar hon för mig att cancern är tillbaka.

Fööörstååår ni vilken underbar människa det är?! Förstååår ni att hon måste bli frisk?!

Ty jorden skulle vara helt klart en sämre plats att leva på om inte hon fanns.

Och jag är så glad över att hon korsat min väg. Och jag är glad att jag lever och har fått uppleva det.

Döden är icke ett alternativ. För någon av oss. Så det så!