tisdag 14 augusti 2012

Ointressant för er, men jag är stolt.

I morse joggade jag 3 kilometer. Det är ingenting för de som springer långt och ofta. Men för mig är det stort. För vid midsommartid pallade jag endast att lufsa 500 meter.


Om någon bara för 3-4 månader sagt att jag kommer finna njutning i att springa, då hade jag skrattat tills jag tappat andan. Hånskrattat.

Men man ska visst aldrig säga aldrig.

Det som oroar mig är hur jag ska ta med min nya vana när jag börjar jobba. Kommer jagorkaochhinna ge mig ut på min runda?

Kan inte jag få vara ledig i typ ett halvår till eller så? I alla fall tills snön kommer..

9 kommentarer:

  1. Fantastiskt! Och klart att du kommer Att hinna och orka. Räkna ut hur lång tid din joggning tar dig nu och fråga dig själv om du har möjlighet att satsa så många minuter på dig själv.

    SvaraRadera
  2. Instämmer med föregående talare.

    SvaraRadera
  3. Heja! 3 km är inte dåligt och absolut inte för kort, snart kommer du orka längre, om du vill det.
    Och man hinner, om man vill så hinner man nästan allt. Känslan efteråt är väl värd den lilla tid man investerar i sig själv.

    SvaraRadera
  4. Heja heja. Och tack för inspirationen. :)

    SvaraRadera
  5. Klart du hinner, går det ens att stoppa?

    SvaraRadera
  6. Så duktig du är! (säger jag och skäms över min lathet)

    SvaraRadera
  7. 3 km är jättelångt!

    SvaraRadera
  8. Jag är ohemult imponerad! Och stolt över dig. Kram!
    /Maria H

    SvaraRadera

Blir glad av en kommentar! Ibland svarar jag på den, i bland inte. Men glad det blir jag.